Prisoners 35starrating

prisoners0

35starrating

Regi: Denis Villeneuve

Två flickor försvinner under Thanksgiving-helgen mitt i deras eget villaområde, vilket lämnar deras respektive föräldrar (Hugh Jackman och Maria Bello samt Terrence Howard och Viola Davis) i chock. Den lågmälda kriminalaren Jake Gyllenhaal försöker professionellt lösa fallet och söker tidigt en utvecklingsstörd ung man (Paul Dano) som han sedan släpper som otänkbar gärningsman. Medan Gyllenhaal fortsätter sin utredning kidnappar Jackman ynglingen för att få veta sanningen.

 

Jag var en av få som ogillade Tomas Vinterbergs Jakten, där Mads Mikkelsen spelade dagislärare oskyldigt dömd för att vara pedofil av helt odefinierad (men ändå specifikt ”mänsklig”) småstadspöbel. Det var inte så mycket filmen i sig jag ogillade; mest problem hade jag med hur man verkade tolka den som en mörk men insiktsfull film om människans natur. Jag såg det bara som en skickligt gjord exploitationfilm med i grunden billiga effekter.

Prisoners är filmen jag ville ha. Man kan förstås anklaga den för att vara en sådan film också, men jag tycker det vore djupt orättvist. Här har vi nämligen en intelligent thriller om ett jämförbart otäckt ämne som är infernaliskt spännande och oförutsägbar från början till slut, med en intrig som ibland når det genialiska och karaktärer som speglar oss själva. Den är karg, obehaglig, olustig, emellanåt äcklig. Den är det för att den faktiskt handlar om människans ”natur”; det är därför vi känner igen oss i karaktärerna och det är därför vi inte tycker om allt vi ser. Det finns nästan inga riktiga skurkar i den. Framför allt finns det inga hjältar.

Jag säger det igen: Prisoners är ett måste om du gillar spänningsfilmer, thrillers, ambitiösa deckare, välspelade berättelser med stora känslor. Psykologiskt och magstarkt, tänk Se7en eller När lammen tystnar, så det är långt ifrån barnvänligt. Men det är en sådan där film som är två och en halv timme lång och inte känns för lång utan tvärtom trimmad i kanterna för att vara så kort som möjligt. En timme in i den, noterade jag på klockan, njöt jag för jag visste att den inte ens var halvvägs klar.

Det otroliga är att en sådan här film fortfarande fungerar. I vår tid, efter Keyzer Söze i De misstänkta, efter Edward Norton i Primal Fear, efter twisten i Sjätte sinnet, strukturen i nämnda Se7en. Att en film kan våga att sätta sin kvalitet mot oddsen och leverera en film som Prisoners, där spänningen och obehaget är klart från första stund och sedan bara fortsätter hamra in vändningarna och de obarmhärtiga inslagen av kittlande spänning. Jag såg filmen i en stor, fullsatt salong och alla var knäpptysta i 150 minuterna, när de inte gav ifrån sig reaktioner. Typ: Åh shit. Eww. Nej! Men gud. Och förstås: Fyfan, säg till när det är över.

Det är svårt att förklara i ord exakt vad som gör intrigen i Prisoners så briljant. Dess första hook är enkel: Vi vet att barn försvinner i verkligheten och när det är så här skickligt gjort är vi medlidsamma, oroade, fast i filmen. Det är ett kidnappningsdrama sett ur de anhörigas synvinkel – filmhistoriskt sett en nyklassisk idé, lika enkel som genial, se till exempel George Sluizers grundbrytande Spoorloos (1988) – där barnen till två medelklassfamiljer bara spårlöst försvinner under Thanksgiving-helgen. Redan från första början är denna iskallt skräckinjagande premiss perfekt förverkligad – men vad man inte anar som åskådare är att det faktiskt på allvar bara är början. Det tycks nog så fasansfullt som det är. Redan från början, alltså, har manusförfattaren Aaron Guzikowski och regissören Denis Villeneuve åskådaren i sitt grepp.

Men sen, när intrigen fortsätter, blir det svårt att få grepp om allt och alla som arbetar samtidigt för att göra Prisoners så extra minnesvärd. Den bara drar igång och vi följer med. Filmen följer en slags kaotisk logik som gör en övertygad om att man ser riktigt polisarbete ske, samtidigt som man rent emotionellt förstår alla karaktärer så pass mycket att man alltid är med på vad de gör utan att hinna hämta andan eller försöka lista ut mysteriet på förhand

En av de många styrkorna i Prisoners är hur jordnära, osmickrande och realistiskt allting är skildrat och inledningen är ett bra exempel. Den alltför självklara och nakna skräcken i att ens barn plötsligt är borta och att de faktiskt inte kommer tillbaka – det går en dag, det går en till – och vi förstår hur avlägsna polisen Jake Gyllenhaals betryggande röst är för en mamma som Maria Bellos här; Ursäkta vad pratar du om? Mitt barn har försvunnit. Jag förstår inte riktigt… just den kollapsen känner vi med nästan outhärdlig styrka.

Men det är som sagt bara början. Intrigen fortsätter i en rasande fart, trots att filmens tempo är relativt lugnt och behärskat, ständigt ett med den täta stämningen av vinter och kyla som ligger över alla scener. I grunden är Prisoners en pusseldeckare – vem har begått brottet? – men till skillnad från de flesta i sin subgenre anammar Prisoners en alternativ berättarstrategi och hamnar inte i pusseldeckarnas typsika fälla där den skyldige alltid är den med allra bäst alibi och alla andra karaktärer är för uppenbara. Istället låter Prisoners oss följa med Gyllenhaals karaktär (och till viss del Hugh Jackmans), vi sammanställer data tillsammans med dem och för vårt inre kan vi lägga upp flera hypoteser. Vissa ledtrådar är inte nödvändiga, andra saker avgörande; men vilka? Och hur hänger allt ihop? Jag kommer inte ihåg senaste gången bitarna föll på plats så fint i en thriller som de gör i Prisoners. Upplösningen är oerhört tillfredsställande – Den är oväntad men den funkar och är logisk och den kan vara  i närheten av vad man själv spekulerat i. Slutet är det svåraste att åstadkomma i en sådan här film och sättet Prisoners knyter ihop säcken är vad som gör den närapå genialisk.

Ett annat krux är att tiden går och att man känner sig för stressad för att orka tänka. Flickorna är borta. De ligger och dör någonstans, om de inte redan är förlorade. Regn, slask och snö faller över mellanvästlandskapet och hela tiden anar man ondskan som vilar under ytan på de oansenliga husen där kommissarie Loki (Gyllenhaal) så professionellt och oglamoröst som möjligt försöker göra sitt jobb och lösa fallet. Statistiken talar för att ett sådant här scenario är dömt efter sju dagar. Och dagarna går. Frosten börjar lägga sig över gräset på tomtarna.

Regissören Denis Villeneuve visade redan i sin förra film Nawals hemlighet att han har en kuslig förmåga att greppa tag om en publik och dela ut slag och omfamningar med komplett makt, så att vi inte ifrågasätter någonting (den filmen hade en upplösning jag hade kunnat ifrågasätta logiskt men valde att så inte göra, och Prisoners har frågetecken och logikluckor som tycks mycket små och obetydliga när man ser tillbaka på dem). Här låter han oss följa Gyllenhaals polisarbete samtidigt som han starkt placerar oss i perspektivet av familjerna som förlorat sina barn, och i synnerhet Hugh Jackmans karaktär som försöker göra allt han kan för att få tillbaka dem. Vilket inte är mycket. Vilket är desperat. Vilket är fel. Vilket är horribelt. Men ja… ”usch”, som jag hörde det sägas i bänkraderna.

Men vi är där med honom. Vi är där med alla karaktärerna. Paul Dano spelar den stackars pojken som Jackmans karaktär kidnappar för att banka sanningen ur. Det andra föräldraparet – Terrence Howard och Viola Davis – protesterar med tårar i ögonen när de ser vad han håller på med och han säger: Okej, släpp honom fri. Det är upp till er.

Situationen vänds mot oss. ”Vad skulle du själv göra” är den oundvikliga frågan, och ställer man den inte missar man hela poängen med filmen. Jackman spelar inte en ond människa. Han vill inte göra det han gör. Det han gör är inte rätt och det han gör är vidrigt. Vi vill hata honom men vi kan bara inte. För det irriterande är just att Paul Danos klent begåvade figur kan veta något. Han kan faktiskt det. Det ursäktar inte situationen och det gör den inte mer hedervärd, men vi förstår den ohjäpligen; jag kallade det för ”emotionell logik” i Nawals hemlighet och Vileneuve visar återigen prov på hur man använder den. Det där som man pessimistiskt brukar kalla den mänskliga ”naturen”. Filmens poäng är att lyfta fram den och skildra vår fulhet, elakhet och jävlighet, men också vår desperation och kärlek – det är en svart film, gjord med djupaste empati. Jämför, till exempel, med Jakten (en billig film gjord med cynism) där man aldrig fick veta hur någon karaktär tänkte eller varför någon gjorde som de gjorde. Här förstår man allt som alla gör, och det gör det så mycket mer psykologiskt dynamiskt och ibland helt outhärdligt. Det vi ser i Prisoners är våra egna svagheter och våra egna desperationer när det verkligen kommer till kritan. Det finns inga perfekta, oskyldigt pedofil-dömda dagislärare i verkligheten.

Hela skådespelarensemblen är lysande men medan de flesta gör de roller vi är vana vid att se dem i – Gyllenhaal spelade en liknande karaktär i Zodiac, Maria Bello har spelat förstörd hemmafru förut och Dano cementerar här sin typiska roll som den förvirrade ynglingen – så är det utan tvekan Hugh Jackman som drar det tyngsta lasset och gör den mest oförglömliga karaktären. Jag vet inte om jag någonsin sett honom i en bättre roll och jag tycker närapå synd om honom personligen för att ha behövt gestalta en roll som måste ha varit så psykiskt krävande att behöva sätta sig in i. Det finns en scen när han håller i en hammare som jag kommer bära med mig länge. Det är ett Oscar-värdigt framträdande om det någonsin funnits något.

Klaustrofobin och kanske till och med paniken som en åskådare kan känna igenom Prisoners kommer för att alla karaktärer är mänskliga och felbara; ingen gör något definitivt hjältemodigt; inte ens Gyllenhaals polis som man flera gånger kan anklaga för att göra ett slarvigt polisjobb. Men, ja, han är bara människa han också, och man kan (för att vända på myntet) även förstå hur jobbig han tycker Jackmans arga pappa är. Hur horribelt låter inte det? Här har vi en förstörd människa som hytter med näven och försöker få utlopp för sina känslor. Men för Gyllenhaal, som bara försöker göra sitt jobb, är han till syvende sist bara i vägen. De där flickorna är fortfarande borta; moln och regn bildar dimma över vägarna och smattret på Gyllenhaals biltak eskalerar. På med vindrutetorkarna. Någonstans finns lösningen på gåtan.

På två och en halv timme hinner Prisoners ta många svängar hit och dit och varje bit ny information kommer som en öppning. Aldrig har vi tid eller anledning att ifrågasätta vad som sker och ibland är vi lika förvirrade som alla de stackars karaktärerna i filmen. Oavbrutet skapar filmen den där täta, obehagliga stämningen av att vi när som helst kan hitta en ny, otrevlig sväng och om man sett många deckare så är man hela tiden på väg att själv lista ut mysteriet för att inse att filmen är steget före och drar undan mattan på en. Vi får så många ledtrådar att vi till slut tycker att allt borde vara uppenbart – men det blir det aldrig. Tiden fortsätter sina ut och om inte någonting börjar mejka sense snart så kommer de där två flickorna vara döda. Om de nu inte redan är det.

Under denna betonggrå, tunga, vinterhimmel rör sig Prisoners – en mästerlig thriller, om det nu inte redan framgått – där det enda ljuset kommer från polissirenerna i natten. Jag har inte gett filmen ett fulländat betyg, för jag kommer inte ifrån att den här typen av filmer har gjorts förut. Och, visst, den är ute efter att utnyttja våra centralaste känslor. Men den förstår de känslorna, och det är hela poängen. Det är en av årets bästa filmer och utan någon större tvekan den starkaste thriller du kommer att se i år. Ta bara ett djupt andetag först.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *