We Are What We Are (2013) 25starrating

We Are What We Are (2013)

25starrating

Regi: Jim Mickle

Folk försvinner i krokarna till en liten småstad där en mystisk familj bor. När modern dör efter en storm måste döttrarna ta över hennes roll – Långsamt börjar den lokala läkaren inse att familjen sysslar med en läskig gammal tradition.

Det här är en stämningsfull och välspelad skräckfilm som har allt utom en kontext. Varför har den gjorts? Den handlar om en familj som håller sig för sig själva, eftersom de sysslar med en särskilt otrevlig och osmaklig tradition som har att göra med att 30 människor försvunnit från trakten de senaste 20 åren;  exakt vad de gör vet du om du sett den mexikanska filmen med samma namn från 2010 som detta är en remake på.

Det räcker med att säga att det är nasty och den med svag mage kommer ha svårt vid en och annan scen. Men jag kom ändå inte ifrån frågan: Varför? Är det allt? En äckel-päcklig skräckfilm gjord som ett drama men utan någon poäng? Bara för att den inte ska vara som Peter Jacksons Braindead?

Det fungerar inte riktigt. We Are What We Are bär på en självupptaget svårmodig stämning och har ett tempo som inte är extremt trögt men nog så långsamt för att avskräcka de flesta skräckfilmsfans som är vana vid snabba fixar. Det skulle föreslå att den här familjens karaktärer är intressanta utöver deras roller som pjäser för intrigen; den hotfulle patriarken (Bill Sage) som muttrar och väser; de två döttrarna (Julia Garner och Ambyr Cilders) som får ta gammeldags mycket ansvar efter att deras mamma dött och skvallrar i smyg om att de kanske kan bryta sin onda cirkel, och lillpojken i familjen (Jack Gore) som inte förstår att familjen han är del av är… well, ovanlig.

Men det händer inte så mycket, varken i storyn eller med karaktärerna. Den eminente Michael Parks spelar småstadens läkare som gradvis börjar förstå att familjen är konstig, och han lyser upp varje scen han är med i med sin lågmälda men betryggande, knarriga röst. Men inte heller han står som någon slags Van Helsing mot en Dracula (nej de är inte vampyrer, det var bara en liknelse). Det blir liksom mycket väsen för ingenting. We Are What We Are hade kanske mått bra av mer självironi och humor – men då hade den varit mer generisk. Främst skulle den behöva en central poäng, någon mening med allt som händer, något som fick oss att bry oss om karaktärerna, lite kött på benen (den formuleringen är däremot en ledtråd)

Nu är det en långsam och stämningsfull film som känns lite grann som något speciellt men som faktiskt inte är det. Karaktärerna är lika tomma och intrigen lika standard-artad som i vilken annan skräckfilm som helst. Allt är bara långsammare och mer stillsamt och lunkande.

Så om man tycker om skräckfilmer kan man ha behållning av den här filmen, för det är en genre som alltid behöver mer ambitiösa och vuxna inslag. Skådespelarna är bra och regissören Jim Mickle har säkert en riktigt bra film i sig. Men det vore inte rättvist att rekommendera den, för så bra är den helt enkelt inte. Liksom med många independent-filmer av ambitiösa, relativt unga filmare så saknar man en manusbearbetning till. Det framgår ju i We Are What We Are att Mickle vill göra en imponerande film. Han skulle behöva ta och göra den filmen bara, istället för att bara talk the talk och sen teasa oss med den här köttiga men näringsbefriade… um, banketten.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *