#SIFF: Touchy Feely/Crystal Fairy

Touchy Feely

25starrating

Regi: Lynn Shelton

En velig massös, hennes halvautistiske tandläkar-bror, hans tystlåtna dotter och massösens slackiga pojkvän är ett par quirky karaktärer som har problem med att röra och uttrycka känslor för varandra.

 

crystal fairy

25starrating

Regi: Sebastián Silva

Självbiografisk roadmovie om störiga amerikanen Jamie (Michael Cera) som är i Chile på jakt efter en kaktus som kan tillagas och ge meskalin-artat drogrus. Han åker med fyra spanska bröder och de råkar på vägen gänga med hippie-tjej (Gaby Hoffman) som kallar sig själv för Crystal Fairy och är en mycket entusastisk flummare. Både Jamie och Crystal lär sig något av varandra under resans gång.

 

 

Det har alltid varit så vad gäller postmoderna independent-filmer, ända sedan John Cassavetes satte standarden med filmer som Shadows (1959) och Faces (1968), att man måste uppskatta dem inte bara för vad de innehåller utan (ibland främst) för hur de är gjorda. Tanken att det går att göra film utanför Hollywood, bortom konventionerna och nästan helt utan pengar är alltid skön att få bekräftad. Och nu, på 00- och 10-talet, har Cassavetes idé om den improviserade, levande filmen fått en rennässans i mumblecore-generationen och mycket intressanta filmare som till exempel Lynn Shelton och Sebastián Silva. Deras respektive nya filmer – Touchy Feely och Crystal Fairy – är dock inte deras mest lyckade och det går att jämföra deras problem och förtjänster med varandra.

Det första de har gemensamt är att de båda följer varsin bättre film. Om vi börjar hos Shelton och Touchy Feely. Sheltons förra film – Your Sister’s Sister – var en märkligt medryckande och uppfriskande film; den kanske bästa film jag sett av alla i denna våg, även om det tog mig längre tid än väntat att förstå det, och ett par omtittar rentav. Denna till synes lilla, rätt obetydliga och väldigt hemmagjorda film växte och växte tills den började kännas som en av det årets bästa filmer överhuvudtaget. Det var skörheten i den, svårigheten att ifrågasätta det genuint goda hjärtat som fanns i filmen och glädjen den var gjord med; lite grann som att uppskatta en maskros vid vägkanten. Något litet och tunt men vackert, och inget man behöver störa med onödiga blåsningar.

Det fina med Your Sister’s Sister var att den inte direkt kändes som en insiktsfull film men ju mer man tänkte på den desto mer så blev den; den växte uppåt och utåt mot sin åskådare. Problemet med Touchy Feely är att den fungerar tvärtom. Här finns redan från början en insiktsfull idé, och en tematisk tråd om människans rädsla för kontakt och närhet, men det lättviktiga berättandet gör inte idén rättvisa. Istället för att göra något stort från något litet, som i förra filmen, tar denna något stort och försöker förminska det.

Tocuhy Feely ger oss ett par karaktärer för många för en film på 88 minuter, men det ska sägas att alla är fint formulerade och väldigt välspelade. Rosemarie DeWitt, denna karismatiska skådespelare, har huvudrollen igen och spelar den här gången Abby, en massös som plötsligt drabbas av beröringsskräck och stänger butiken på obestämd tid. Hennes bror Paul är en tandläkare som ser ut att ha någon form av bokstavskombination. Han spelas lysande av den ofta underanvända birollsskådespelaren Josh Pais (en ”han-den-där-killen”-personlighet) som gör den mest övertygande och frustrerande rain man-figuren jag sett på länge. Sättet han är awkward på går inte att beskriva på annat sätt än att det är fulländat. Hans stelhet och obekvämhet med andra människor, sig själv, praktiskt taget hela livet, är komplett.

På mottagningen får Paul hjälp av sin dotter Jenny (Ellen Page) som också har fobi för att prata om sina känslor och tankar; men med Paul som pappa kan man inte klandra henne. Hon vågar inte skicka iväg sina ansökningspapper till college för hon är rädd att bara ta upp saken med Paul. För att han inte skulle släppa iväg henne? Det skulle han väl? För att han inte klarar sig själv? Jo, det gör han nog. Men… men… det är bara… det är bara jobbigt. Åh, sicken knipa dessa karaktärer inte försatt sig i utan bara är i till att börja med. Det är sött, medlidsamt och igenkännbart tragikomiskt.

Som ni kanske märker så är Touchy Feely ingen dålig film. Tvärtom är den medryckande och ganska lätt att tycka om. Åtminstone två tredjedelar. Därefter måste tyvärr säcken knytas ihop. Att koncentrera sig på en story och följa en intrigtråd är inte denna generation filmskapares starkaste sida och när det fungerar (som i Your Sister’s Sister) har det ofta att göra med att storyn är så obetydlig att skådespelarna, dialogerna och stämningen bär upp allt.

Men Shelton har för mycket att arbeta med i Touchy Feely; här måste dessa karaktärer hitta någon slags meningsfull upplösning, trots att det är deras beteende och personlighet i sig som är grejen. Redan början är lite vacklande, när intrigen börjar med att Abby får sin beröringsskräck och Pauls tandläkarmottagning blir populär efter att han oförklarligt ”helat” en person från sin särskilda käkvärk. Det hela är dock inget som en stabil tredje akt inte skulle råda bot på men tyvärr rinner filmen ut i sanden via långsökta nödlösningar och en del oinspirerade klyschor som har att göra med Abbys pojkvän Jesse (Scoot McNairy), Abbys gamla ex (Ron Livingstone) och ecstasy, som tydligen är substansen att välja om man vill slappna av med sig själv. Länge ser det ut att fungera rätt bra, en sidointrig om hur Paul försöker öppna upp sig själv för Abbys new age-kompis Bronwyn (den alltid oklanderliga Allison Janney) är mycket fin – men i slutändan sitter man ändå där med en film vars intrigtrådar inte är sammanförda, vissa är släppta helt, och innan mållinjen har den tappat luft. Det är synd att så mycket i den är bra, för som helhet går den inte att rekommendera. Men som jag skrev i min recension av Sheltons förra film så är jag övertygad om att hon bara kommer fortsätta trucka på, likt en annan Woody Allen, så jag hoppas med glädje på fler, och ännu bättre, filmer av henne.

 

Det där med att toppa sig själv är svårt även för Sebastián Silva vars senaste film Magic Magic var en oväntat skräckinjagande thriller, lika intensiv som sublim och i perfekt symbios med sin fjäderlätta independent-nerv och gör-det-själv-attityd. Nu är inte Crystal Fairy tekniskt sett Silvas följande film utan både den och Magic Magic hade världspremiär med några dagars mellanrum på Sundance i vintras. De har alltså spelats in ungefär samtidigt och Crystal Fairy – en självbiografisk liten roadmovie om en kille i Chile som träffar mystisk hippie-tjej medan han är på jakt efter en hallicugen kaktus – går att se som den ljusa sidan av Silvas 2013-mynt där Magic Magic var den becksvarta.

Precis som vad gäller Touchy Feely är inte Crystal Fairy en speciellt dålig film, tvärtom har den ett behagligt flyt och en ganska hög trivselfaktor, men den samlar inte ihop sina idéer på något tillfredsställande sätt i slutändan. Den verkar vara gjord som en förlängning av road-trippen i filmen. Tillbakalutat och odisciplinerat filmar Silva karaktärerna och verkar inte göra skillnad på vad han filmar . När de pratar improviserade dialoger, och när de emellanåt vandrar runt i knarkpåverkad trance, transcenderar han enkelheten och gör något som känns mänskligt och relaterbart, sårbart och ömsint, han når den där introverta feel-good-känslan som gör att vi kan uppskatta något trots att det inte verkar vara speciellt meningsfullt.

Men det finns gränser. Vissa små detaljer verkar bara Silva ha med för att de råkat hända – en bajskorv i en toalettstol, polaroidbilder på hemmagjord bögporr och en totalt random, icke-diegetisk hyllning till Exorcisten rent ut sagt stör filmen eftersom de inte har något i den att göra. Det blir svårt att uppskatta filmen när man inte hittar någon helhet i den. Eller rättare sagt, när det finns saker i den som bara inte ska vara där.

Skådespelarna är fina. Michael Cera bör hålla sig nära Silva i fortsättningen för både här och i Magic Magic tar han elefantkliv och gör psykologiskt trovärdiga, otroligt irriterande karaktärer som man bara vill örfila men som man samtidigt någonstans känner empati med och har träffat i verkliga livet också. Jamie, som hans karaktär heter här, är en av de mest veliga och otåliga personer jag sett på länge i en film, och han hade varit en tvättäkta deuchebag om han inte varit så harig.

Ännu mer överraskande är kanske att se den före detta barnskådespelaren Gaby Hoffmann som verkar satsa på en comeback i 30-årsåldern. Hennes flängbängiga hippie som kallar sig själv Crystal Fairy tangerar överspel här och var men hon sätter karaktären överlag och i synnerhet i de mer intima och centrala scenerna är hon oklanderlig. Silva är noga med att skapa ambivalens i scenerna där hon är ensam, och inte behöver bevisa något för någon, och antyda att mycket av det hon håller på med är helt fejk.

Eller kanske inte ”fejk”, men något personligt. Det är hennes sociala skyddsmur mot resten av världen och alla andra läskiga människor som kan komma nära inpå. Jamie är sådan också, han använder bara ettrighet och otålighet för att förhindra att några jobbiga frågor ställs. Han vill fram, fram, fram och han är hela tiden ängslig och alla tycker han är jobbig.

Jamie och Crystal, kontrasterade mot de lugna och tystlåtna bröderna Champa, Lel, Pilo och Lobo (spelade av Silva själv och hans tre bröder) är det intressanta med Crystal Fairy. Deras rädsla och ängslan, sättet de kan slappna av med varandra och sättet de inte kan slappna av med varandra. Drogromantiken som omger filmen kan tyckas central – filmens originaltitel är Crystal Fairy & The Magical Cactus and 2012 – men egentligen är den avskalad och rätt nykter.

Men den håller helt enkelt inte i slutändan, och det är synd. Om man bara vill chilla med en film som inte innehåller explosioner, som uppmuntrar dig att tänka själv men också ta det lugnt och som har en maklig och trygg takt, så fungerar både Crystal Fairy och Touchy Feely. De är gjorda med kärlek och det finns mycket i dem som är bra. Men de är inte gjorda fullt ut, de är som ofärdiga meningar eller halvlästa böcker; de lämnar en med suget efter mer, men på det sämre sättet.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *