#SIFF: The Pervert’s Guide to Ideology 3starrating

ideology

3starrating

Regi: Sophie Fiennes

Slovenske filosofen Slavoj Žižek går igenom ett flertal populära filmer för att studera hur ideologi fungerar på film och vad det faktiskt säger om vår kultur. 150 mycket underhållande minuter.

 

Om du inte vet vem Slavoj Žižek är uppmuntrar jag till att läsa hans Wikipedia-sida och om du inte är mycket för att läsa längre texter så kommer du kanske aldrig få veta vem han är. Only sayin’.

The Pervert’s Guide to Ideology är en uppföljare, of sorts, på The Pervert’s Guide to Cinema (2006) som Žižek också gjorde i samarbete med brittiska regissören Sophie Fiennes; i den essäistiska dokumentären gick han igenom flertalet filmhistoriska klassiker och blockbusters för att ge exempel på vad dess ideologier och psykoanalytiska innebörder egentligen sa om oss som åskådare (och konsumenter) och lite om vad dessa filmers framgång säger om vår kultur. Det var en febrilt, vansinnigt underhållande resa som gav klockrena och oftast helt hållbara analyser på just de rätta filmerna och om inte annat gav de upphov till T-shirt-vänliga citat som ”I want to fuck Mitch” (om Fåglarna) och ”I want a third pill!” (The Matrix).

I grund och botten är jag lite besviken på The Pervert’s Guide to Ideology – en mer fyrkantig och mindre innovativ film än sin föregångare; Žižek är inte lika ”på hugget” den här gången och saknar den otålighet som gjorde att hans idéer kändes så grundbrytande i förra filmen. Där gick han faktiskt gick in i de vedertagna tankarna – ”and so on and so on” – för att sedan helt vända på pannkakan – ”but I completely disagree! It is in fact…” – och faktiskt få oss att se filmerna på ett nytt sätt.

Men det har att göra med att Ideology, som titeln antyder, inte är en ideologisk essä om film utan den här gången en filmisk essä om ideologi. Och, dessutom, jag menar what the hell, det är Slavoj Žižek. Ångan har inte direkt lämnat karln, snarare tvärtom. Genom att med sitt oefterhärmliga stoneface hålla sig kvar i vår tids zeitgeist, och genom att på så sätt alltid bekräfta att han behövs, har de som avfärdat honom som en clown blivit allt färre och han har långsamt närmat sig något liknandes en helt egen institution. Liksom en Chomsky (som hatar honom) eller en Deepak Chopra (som jag antar att han hatar) har Žižek blivit en skola för sig; i vårt allrådande informationssamhälle har han blivit den, alltid på gränsen till för bekväma, vågskålen mellan akademin och popkulturen, kontinentalfilosofin och YouTube-kommentarerna, Walter Benjamin och Justin Bieber.

Men om man ignorerar allt det där och faktiskt tar del av hans föreläsningar (och båda dessa filmer är förtäckta föreläsningar) så inser man oundvikligen att han alltid är något på spåret och att man själv kanske bör aktivera sitt intellekt, skippa de självklara svaren och börja ställa svåra frågor, re-definiera sin ideologi och hitta nyanser i de man ser som sina fiender. För världen är mer än en spelplan där rött strider mot blått – ideologi är, hos Žižek, de drömmar som binder ihop idétrådarna som utgör vår värld.

Tidigt klargör Žižek att vi inte har någon ideologisk ”safe zone”, det finns ingen sekund i våra liv då vi är ”privata” eller ”oideologiska” och ”bara är”. Varje val vi gör är definierat av vår ideologi, och ideologin i sin tur är språket vår kultur talar. Genom en i sammanhanget självklar referens till John Carpenters sunk-kultiga sci fi-filmThey Live (1987) – där ett par speciella solglasögon avslöjar att vår värld egentligen är övertagen av utomjordingar – definierar han det som att vi oavbrutet ”äter ur soptunnan” och detta är den tragiska sanningen om vår civilisation.

Žižeks neomarxistiska filmanalyser varierar i Ideology mer än de gjorde i Cinema; med det perfekta avstampet i They Live fortsätter han att dissekera den ”dolda” ideologi som ligger till grunden i alltifrån Titanic (som blir en borgerlig, reaktionär våt dröm förklädd till ”Hollywood-marxism”) och Sound of Music (en liberalistisk propaganda-film) till 1900-talets verkliga fascist-propaganda-filmer som nazi-Tysklands Den evige juden (1940) och The Fall of Berlin, en storproduktion från 50-talets Sovjet med Stalin som den store hjälten. Bara på en ren filmvetenskaplig nivå är dessa genomgångar ofta mycket fascinerande, och de får en garanterat att se dessa filmer i nya ljus för all framtid.

Däremellan slänger han in mer lösryckta och slentrianmässiga tolkningar på filmer man kan ana att han inte ägnat så mycket tid åt att faktiskt se igenom; jag tänker i synnerhet på Scorseses Taxi Driver (1976) och Kristi sista frestelse (1987) som han ser som dels (i Taxi Driver) en film om kortslutningen hos den destruktiva vardagsfascisten och (i Kristi sista frestelse) en film om hur kristendomen är den enda sanna ateismen (!). I båda fallen läser han filmerna för löst, kanske med flit, och i båda fallen ignorerar han filmernas centrala slutsekvenser; i fallet Taxi Driver den ökända epilogen där huvudpersonen Travis Bickle hyllas av samhället och antyds vara definitivt psykotisk och i fallet Kristi sista frestelse hela poängen med filmen, dvs. att Jesus faller för Satans trick – och om Satan finns måste även Gud göra det.

Men, hursomhelst, ni märker nu att jag redan gått in på seminariet man har med sig själv efter att man ser den här filmen. Anledningen till att Ideology är mindre inriktad på filmerna i sig själva finns i titeln; i grund och botten är detta en film som vill väcka människors intellektuella medvetande till liv. Medan de som är för långt ut på högerkanten oundvikligen kommer feltolka filmen som kommunist-propaganda – i synnerhet i slutet, där Žižek bokstavligt talat uppmanar till kamp – har den i verkligheten ett bildande syfte.

Idag, när vi har en polariserad kultur, och en ung vänster som är besatt av att häckla högern men nästan aldrig definierar sin egen ideologi och diskuterar hur en bättre värld faktiskt skulle kunna se ut; samt en neokapitalism som blivit så tätt kopplat till vårt eget sätt att tänka att vi, för att använda Žižeks ord, på allvar kan föreställa oss mänsklighetens undergång men inte ett annat ekonomiskt världssystem än kapitalismen. Då måste vi, någonstans och på något sätt, allvarligt börja ifrågasätta vår kultur, våra egna tankar, begär och drömmar, och förstå att om inte alla deltar i diskussionen om vart vår värld är på väg så kommer vi till slut bli ett släkte pod peoples som befolkar en They Live-värld, tragiskt nog utan solglasögon.

Žižek kan här inte avfärdas som en rolig gubbe. Tvärtom är han en av de få karaktärer i vår tids mediasfär som utgör en resonlig röst och som vågar sätta ribban högt. The Pervert’s Guide to Ideology är ett rop på hjälp, en vilja till upplysning i en tid som stänger dörren för de längre diskussionerna, de viktigaste frågorna, alla idéer som överhuvudtaget gör oss till människor. Dessutom är den rolig och underhållande, vilket man inte kan säga ofta idag om en ny film på 150 minuter. Där så långa filmer (från låt säga från Marvel) i allmänhet kan berättas på en halvtimme tar Žižek till vara på varje sekund.

 

FREDRIK FYHR

 

*

*

Förutom att gå på Stockholms Filmfestival går The Pervert’s Guide to Ideology upp på enstaka folkets bio-biografer i Sverige; DVD-premiär i februari 2014 via Njutafilms.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *