Now You See Me 15starrating

NOW YOU SEE ME

15starrating

Regi: Louis Leterrier

Fyra magiker sammanförs av okänd, mystisk bidragsgivare och ett år senare har de en stor, populär Las Vegas-show där de genomför storartade trolleritrick – En FBI-agent (Mark Ruffalo) och en Interpol-agent (Mélanie Laurent) måste samarbeta när magikerna på något sätt börjar råna banker via sina trick. En extremt långsökt radda händelser följer, där poliserna alltid tycks vara steget efter (eftersom magikernas konster är löjligt otroliga).

 

Now You See Me är en parodiskt rörig och förvirrad film, med en innehållslös intrig som bygger på noll procents logik och rusar så fort den kan genom kaotisk klippning och oavbrutet försöker förvirra sin åskådare som enbart genom att göra filmen till viljes och lägga undan hjärnan inte kommer lista ut vem den stora skurken är i slutet. Tycker du det där var en lång och omständig mening? Se det som en sammanfattning av hela filmen.

En karaktär säger vid något tillfälle att han hatar magiker som försöker utnyttja människor via deras godtrogenhet. Där har vi en annan sammanfattning av den här filmen. Det är en senkommen spinoff på magifilmer som The Illusionist och The Prestige – sistnämnda i synnerhet eftersom den befolkas både av Christopher Nolan-bekanta sidekicksen Michael Caine och Morgan Freeman i biroller – och den tycks vara övertygad om att det är coolt att ”förtrolla” sin publik genom att hålla den oviss om allt som händer. Det hela är berättat som en slags korsning mellan Ocean’s Eleven och LasseMajas detektivbyrå, med den nu välbekanta Nolanistiska superhjälteinramningen där fyra antihjältar slår mot etablissemanget.

Men… varför? Det finns inte någon som helst rim och reson, ingen mening, i något som händer. Och det vore väl okej om filmen var underhållande på det där glammiga och fluffiga sättet den vill vara underhållande på – men det enda den kör på är en slags obstinat och självbelåten turbo-intrig som gör en åksjuk genom den där kameran som alltid rör på sig och de där klippen som alltid hugger sönder varje intakt minut. Och när man väl försöker lista ut vem som faktiskt är vad i intrigen så inser man att det inte är mödan värt alls.

Det mest uppenbara problemet med filmen är att den har för mycket story för att vara en fluffig underhållningsfilm. Vi har här att göra med a) fyra personer som sammanförts utan att de vet varför, b) en hemlig uppdragsgivare som de jobbar åt, c) två poliser som försöker lösa brotten de tydligen utför, d) diverse ”offer” och sidokaraktärer som står i antihjältarnas väg, e) exceptionellt långsökta heister, ”trick” och ”twistar” att bli kloka på, f) exceptionellt långsökta nödlösningar och tillfälligheter som ska limma ihop alla dessa twistar på ett skrattretande dåligt sätt, g) karaktärer som på grund av detta alltid måste byta agenda, personlighet, etik, moral och logik, h) flera digra backstories om den-och-den karaktärens döda bror, den-och-den personens försvunna släkting och en viss magiker som en gång i tiden dog men vars ”kropp man aldrig hittade” i) en romantisk sidointrig uppå detta och j… ja, vi är redan på bokstaven J så jag väljer att stanna där.

Vi förstår inte varför de fyra magikerna måste råna banker. De påstår att de ”börjat något” som de nu måste ”avsluta”… Vad? Varför? Vi förstår inte hur polisen (Mark Ruffalo) kan vara historiens mest korkade polis, annat än att det på olika sätt är bra för manuset. Vi förväntas svälja varenda grej som händer oavsett hur urbota idiotisk eller långsökt den är och, framför allt, vi tvingas vada i villospår och red herrings (karaktärer som alla är helt uppenbart oskyldiga) när vi hela tiden vet (via ett långt intro om hur magikerna sammanfördes) att det finns en stor mastermind bakom hela planen och vem denne mastermind är går att lista ut genom uteslutningsmetoden och den gamla klassiska regeln som säger att den med bäst alibi alltid är skyldig.

Själv listade jag ut det på 40 minuter (ja, jag markerade tiden) och därefter var det 80 långdragna minuter kvar att sitta igenom och studera hur filmen desperat försökte kasta om så mycket i sin story och sina karaktärer som möjligt för att komma undan denna alldeles för uppenbara huvudskurk. Någon dör som visar sig leva. Någon är god som visar sig vara ond. Någon är på de ondas sida men visar sig vara god. Varenda gång poliserna är på väg att haffa magikerna så väntar man på att se hur de naturligtvis klantar till det. Och har man listat ut vad filmen försöker sjabbla undan blir det ännu tydligare varför den gör det. Vid det laget filmen är ”slut” – naturligtvis öppnar den för en uppföljare – så har mastermind-planen helt ändrat karaktär och man har ingen aning om vad något av allt som hänt har varit bra för.

Det här är ett typiskt exempel på vår tids plot-besatta rubiks-kub-filmer (definierade av Nolan) som tycks vara designade för att tillfredsställa alla de nördiga troll som alltid klagar på logikluckor och petitesser, som om de går in för en film på samma sätt som en revisor går in för en årsredovisning. Den är sin intrig, och inget annat. Den saknar helt syfte. Karaktärerna är ihåliga och definieras bara av sina skådespelare – Jesse Eiseinberg pratar snabbt och drygt; Mark Ruffalo är polis; Mélanie Laurent är hon från Inglorious Basterds; Isla Fishers hon från Bridesmaids; Woody Harrelson är Woody Harrelson och Morgan Freeman är Morgan Freeman; Caine är Caine – som säger vad som nu än står i manuset oavsett hur lite av en karaktär som de helt random replikerna i slutändan skapar. Det är som om Joe Labero gått i maskopi med Michael Bay och slängt in lite gåtor från Fångarna på Fortet och sen sålt det som ”smart” underhållning. Det går och går och går, men det finns inte en dörr så långt ögat når.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *