#SIFF: Escape from Tomorrow 25starrating

escape-from-tomorrow

25starrating

Regi: Randy Moore

En familjefar börjar hallucinera medan han är på familjesemester med frun och ungarna på DisneyWorld. Är det stress, medelålderskris, eller någon slags utomjordisk invasion? Varning för kaos.

 

Man kan inte säga att Escape from Tomorrow är en direkt bra film, kanske, jag vet inte. Det kanske är ett bra exempel på hur bra en dålig film kan vara. Den har haft indie-stake nog att illegalt filma intrigen på DisneyWorld i Florida och den berättar en sci fi-story som – på något sätt – handlar om att Disney i maskopi med Siemens tillverkar robot-människor med bas i ett laboratorium beläget inuti Buzz Lightyear-attraktionen.

Detta inramas av, um, ”skildringen” av hur Jim, familjepappa i yngre medelåldern på semester med fru och barn på nöjesparken, börjar hallucinera och se konstiga människor, mystiskt skinande föremål och annat som far förbi i den alltmer klaustrofobiska klippningen. Tänk Terry Gilliam korsat med, um, Terry Gilliam… Det hela verkar först ha att göra med gammal hederlig fyrtioårskris, för Jim har svårt att hålla ögonen borta från ett par mycket franska tonårstjejer som siren-liknande går runt och fnittrar. Men är det måhända något mer suspekt i görningen? Det enda som saknas är lite Twilight Zone-musik. Sa jag förresten att sci fi-storyn ”inramas”? Jag menar kanske att den kläms in någonstans där, på något sätt, medan allt som händer i filmen far omkring som i en psykologisk torktumlare.

Det är kanske inte en bra film, men den har själ. Jag är inte någon filmskapare själv, men jag vet att när en debuterande filmregissör efter mycket om och men skramlat ihop till en budget, fått upp någon slags produktion och i enorm motvind arbetar för att få sin lilla film visad någonstans, då smittar jävlaranammat av sig i filmen. Det är inte bara frågan om filmen i sig – vad den handlar om, hur skådespelarna är, om filmen är ”bra” eller inte – utan en fråga om att den överhuvudtaget finns, trots allt, för att någon bestämt sig för att göra en film, damn it, kosta vad det kosta vill.

I synnerhet om det rör sig om en genrefilm. En sådan film är detta, och en sådan regissör är Randy Moore; han vill verkligen ut med den här filmen, och därför är den lika komisk som läskig, oavbrutet intensiv och inte så lite underhållande. Storyn är nonsens. Idéerna är ohejdade och alltför ogenomtänkt sanslösa. De, eventuellt, symboliska passagerna mycket gymnasiella. Dialogerna känns skrivna för ett manus och landar inte speciellt bra i skådespelarnas munnar. Skådespelarna är inte direkt de bästa heller. Men det är, onekligen, ett stycke storartat filmskapande, på sitt sätt, för det är en sådan typisk lillgammal debutfilm. Den ställer sig utan tvekan bland filmer som Spielbergs Duellen, Tim Burtons kortfilm Frankenweenie (1984), Rodriguez El Mariachi, Carpenters Dark Star och Sam Raimis Evil Dead.

Det betyder att Moore kan vara en bra filmskapare. Det mest imponerande med Escape from Tomorrow, förutom självförtroendet med vilket den gjorts, är hur bekvämt och stabilt han handskas med fotot och handlingen; skådespelarna verkar förstå vad han vill, de handhållna tagningarna är genomtänkta och inte för kaotiska, etableringsbilderna är snygga och klippningen smidig. Här har vi en klassiskt skolad filmare, ointresserad av samtidens kaos-klippning, och dessutom har han valt (trots att filmen förstås är digitalt gjord) att göra den svartvit. Man kan säga att det är en film som skickar ut mycket bra signaler.

Som film betraktat är den var den är. Alldeles för få darlings har killats och här och var blir man lite generad av Moores nödlösningar i manuset – huvudpersonens hallucinationer får en riktigt torftig förklaring, hundra konstiga saker får ingen förklaring alls, upplösningen är när allt kommer omkring helt klyschig och mycket i filmen fungerar helt enkelt inte. Det mesta som händer verkar bara hända för att det ser snyggt och lite flummigt ut, medan orsakerna lite tafatt och pliktskyldigt limmats fast som en teckning mot en dagisvägg, för att sedan förstås ramla ner. Men bortsett från manuset är filmen skickligt gjord, rent tekniskt. Det går inte att förneka. Den enda anledningen till att Escape from Tomorrow har gjorts är för att denna Randy Moore behövt en debutfilm att slänga ut till världen, eventuellt med förhoppningen att Disney ska stämma honom för all publicitet är ju bra publicitet. Som ett sådant projekt är det 90 trevliga minuter. Och kanske, beroende på hur det går för Moore, ser vi här en kultfilm om 15-20 år.

 

FREDRIK FYHR

 

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *