Återträffen 35starrating

återträffen

35starrating

Regi: Anna Odell

Första delen: Ett hypotetiskt mardrömsscenario om vad som skulle ha hänt om mobboffret Anna Odell kom på klassåterfesten hon inte blev bjuden till. Andra delen: Anna Odell försöker leta reda på sina klasskamrater från förr för att se som de vill se hennes film, samt vad de har att säga om skoltiden.

 

Ja, Återträffen är en överraskning. Den är luddig, ibland svårsmält och lite pretentiös, och den lämnar en med fler frågor än man egentligen ska behöva. Samtidigt är det en del av poängen. Vad som i trailer-form ser ut som ännu en så kallat socialrealistisk, Ruben Östlund-enkel film om jobbiga sociologiska situationer är i själva verket ett filmiskt meta-experiment, mer Moderna Museet än Cinemateket, med en persons minnen och kreativitet i fokus.

Så här är det. Anna Odell blev mobbad i skolan och det här är hennes film om det. Första halvan en hypotetisk skildring av vad som (i värsta fall) hade kunnat hända om hon kom på återträffen (som hon påstår att hon inte blev bjuden till). Andra halvan en skildring av hur hon försöker få tag på de gamla skolkamraterna för att se om de vill se filmen och prata om skoltiden.

Första halvan är som man kan föreställa sig – En pulshöjande, nervös och skarp psykologisk övning. Inget är mer awkward än när de sociala, schematiska spelen sätts ur balans. Här ska vi ha en kul klassfest och så kommer du och håller låda om hur alla var ett as mot dig. Okej det är sant, men vadådå.

Det fina är att det inte är skildrat på det här sättet utan faktiskt helt realistiskt och trovärdigt. Gruppmekanismerna är där – ”vi var bara barn”-argumenten, ”vart var de vuxna”-argumenten, ”det är elakt av dig att göra så här”-argumenten – men Odell har även perspektivet vänt mot henne själv; hon utnyttjar sin egen mediala persona, efter konstprojketet ”Okänd, kvinna 2009-349701” och skildrar sig själv som en lite för hysterisk och konfliktsökande person (nidbilden av Anna Odell, menar hon själv senare) som fortfarande är den som masochistiskt söker bekräftelse och gemenskap hos de hon vet bara spottar på henne.

Bara den första delen hade troligen varit för tunn premiss för en långfilm så det är intressant hur Odell kokar en matig spiksoppa och gör en andra halva som är intresserad av att diskutera med plågoandarna ur hennes förflutna. Den uppenbara bristen är förstås att det idealiska hade varit att skildra det hela dokumentärt, så att vi fick se hur Odell verkligen Uppdrag granskning-liknande sökte upp sina plågoandar, och jag har en misstanke om att detta är vad hon skulle velat att filmen skulle vara. Men nu vore ju det kanske en omöjlighet rent praktiskt, så andra lösningen (och film handlar ju ofta om lösningar) blir att göra en film även om det. Anna Odell är fortfarande den enda som spelar sig själv, men fiktionen omkring henne är byggd på verkligheten i andra delen.

Det blir ett intressant experiment som håller åskådaren förvirrad om vad som är fiktion och vad som är verklighet och därför kan hålla tematiken fokuserad: När allt kommer omkring handlar detta om en mobbad person som söker upprättelse, bevis på sin existens, i vuxen ålder. De pinsamma sätt på vilka hennes klasskamrater i vuxen ålder undviker hennes vilja till möte är prekära och känns självklara i sin realism.

Filmen har något otippat blivit tokhyllad i svensk press, kanske på grund av sina framgångar i Venedig, kanske på grund av politisk bias. Jag tyckte om den medan jag såg den, men märker nu när jag skriver om den att den har en del inneboende problem som gör den svår att bedöma. Att sätta betyg är vanligtvis något som går att göra med enkel pragmatism (se denna sidas ”om”-sektion för mer information) men ibland blir det tydligt vilken tafflig form det i grunden är.

Ska jag ge den tre stjärnor – vilket enligt mina egna ord överensstämmer med en ”bra film, som är välgjord och lyckas med sitt mål” – eller tre och en halv stjärna – en ”mycket bra film, med särskilda, originella kvalitéer genomförda på ett lyckat sätt”. Jag måste välja det senare alternativet. Återträffen är oundvikligen originell, och den fungerar. Men det betyder inte att det är en stor filmupplevelse i den klassiska (emotionella) bemärkelsen; att göra en spelfilm av en dokumentär är otvivelaktigt intressant, men inte berörande. Filmen är också torr och retorisk, och andra delens spekulationer gör att första delen oundvikligen tappar sin första slagkraft, det hela blir självbekräftande och bekvämt, och man lockas hela tiden till den populistiska frågeställningen ”ja men vad handlar det om?”

Och det är förstås så det ska vara. Anna Odell är konstnär och Återträffen är lite mer av ett konstprojekt (där delarna, och inte helheten, är vad som räknas) än vad det är en klockren film (där helhetsupplevelsen är desto viktigare). Allt i den fungerar, ända fram till slutets svävande helikoptertagning samt en poetisk återklang om värdet i att kunna få sitta på ett tak med någon man tycker om utan att det är ett sadistiskt skämt. Det fungerar eftersom det är designat att fungera. Det är en film som hela tiden drar undan mattan för sig själv, men den tappar ändå aldrig fotfästet ens när den svävar upp i det blå. Jag konstaterar dess funktion, förstår dess avsikt, anser det vara en mycket bra film, och i hjärtat är det svalt.

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *