The Hunger Games: Catching Fire 25starrating

catching fire

25starrating

Regi: Francis Lawrence

Efter att ha vunnit de 74:e hungerspelen blir hjältarna Katniss Everdeen och Peeta Mellark måltavlor för diktatorn Snow inför årets upplaga av dödstävlingarna. De är på god väg att orsaka en revolt mot hans välde, så han vill se dem dödade i ett nytt och farligare hungerspel som bara består av tidigare deltagare.

 

Problemet jag hade med den första Hunger Games-filmen var att den inte lyckades genomföra sin story utan att romantisera fascism. Kalla mig överkänslig, men jag kan inte formulera detta ganska stora problem mer koncist än så. Till viss del var det förstås storyns fel – de tre fantasy-böckerna av Suzanne Collins handlar ju sammantaget om ett stort uppror mot en diktatur – men ändå. Det var ett systemfel som uppstod när en mer nyansrik konstform (litteratur, där allt handlar om karaktärer och hur de resonerar) konverterades till en mer direkt (filmen, där allt handlar om bilder och vad de innebär). Det från 11-år-vänliga blodbadet på kids lämnade en sur smak i åtminstone min mun.

Uppföljaren Catching Fire har inte samma problem alls. Tvärtom. Den anstränger sig hårt den kan för att påminna oss om vem den verkliga fienden är (för att citera taglinen på affischerna) och det råder aldrig något tvivel om att samhället det hela utspelar sig i är sjukt, att det är diktatorn med det fåniga namnet Snow (Donald Sutherland) som är skurken och att hungerspelen inte ska förväxlas med något lättsamt underhållande (även om det var det i första filmen, men jag ska lämna det nu). Det är bland annat därför den är bättre än sin föregångare. Det är måhända fortfarande ”fascist-fluff”, men den har åtminstone inga skruvar lösa i sin ideologi.

Tyvärr har Catching Fire istället ett mer vanligt och stereotypt problem: Mellanfilmsjukan. Allt den gör är att ta vidare där den första filmen slutade och bygga upp inför den tredje. Och samma bok-till-film-problematik spökar fortfarande, men nu mer besläktad med Harry Potter-filmerna; Catching Fire lider av en uppluckrad rörighet där man försökt få med alldeles för mycket information, där vi aldrig vet vilka delar av intrigen som spelar mer roll än andra, och där allt bygger mot en final som inte blir mer än en enerverande cliffhanger. Jag tror inte det är ett problem om man är ett fan – så var god lägg på en halv stjärna om du är det – men jag talar nu, som alltid, till dig som bara vill se en bra film.

På två timmar och 26 minuter hinner Catching Fire plöja en hel del mark från romanen. Det är en sådan där film där man kan känna boken mellan filmens rader – Åtminstone första halvan är en massa prat. Här möts Young Adult-såpoperan med en Orwelliansk framtidsdystopi som trots sin tunga dysterhet också är lite snäll och naiv, lite som de australiensiska TV-serierna på Sommarlovsmorgon brukade kännas (Resa i det okända och Mirror Mirror, ni vet).

Det är förstås Katniss (Jennifer Lawrence) som är centrum för såpoperan och även om det är vida mer begåvat än Twilight så handlar en av intrigerna fortfarande om huruvida hon ska välja den råbarkade barndomsälsklingen Gale (Liam Hemsworth) som troget väntar på henne hemma i distrikt 12 eller om det ändå ska växa fram känslor mellan henne och mesige Peeta (Josh Hutcherson) som hon framför kamerorna har ett fejkat förhållande med efter förra årets vinst i hungerspelen (jag hänvisar till min första recension för den som vill veta vad allt det här betyder).

Sen har vi hela upproret mot ”the Capitol”, namnet på huvudstaden men även tyranniet som pågått i Pandem i 75 år (som sagt, se förra recensionen). Vi får se mycket mer av Sutherlands klassiskt torra diktator den här gången och till cineastens förtjusning har han nu en ny sidekick i form av en spelmästare med det ännu fånigare namnet Plutarch Heavensbee (förtjusning eftersom han spelas av Philip Seymour Hoffman). Tillsammans diskuterar de över diverse glas framtids-champagne (eller vad det är) om hur de ska lösa problemet med att Katniss inspirerat folk i distrikten till uppror samt hur de ska döda henne.

Det borde vara en spoiler, men jag antar att det inte är det, att säga att Katniss och Peeta, tvingas delta i spelen en gång till, den här gången i form av en nödlösning; president Snow och spelmästare Heavensbee (fniss) bestämmer sig för att göra detta års upplaga av spelen till ett slags greatest hits; ni vet, som sista SVT-säsongen av Expedition: Robinson där bara tidigare deltagare är med. På så sätt hoppas de att Katniss en gång för alla ska dö. Den jämtjocka intrigen börjar med att Katniss och Peeta gör en lång PR-turné genom Pandem och dess arga befolkning (där klämmer man även in sidointrigen om upproret) men man vet ju hela tiden vart det bär hän om man sett trailern.

Ja, det är väldigt mycket smör på en tunn macka vad gäller intrigen i den här filmen. Den hade kunnat vara en timme kortare och ändå förklarat vad den vill ha sagt. Men jag antar att det inte är den filmen fansen vill ha – Detta är heller inte min typ av film rent tekniskt, då den är visuellt tråkig med foto som bara består av närbilder eller medium shots (eller Nolanview som jag funderar på att börja kalla det) och aldrig låter oss se den påkostade scenografin utan ständigt trycker ner perspektivet till ett klaustrofobiskt ansikte i taget. Stela bilder, utan syre.

Men okej, det är kanske akademiskt. Är man hyfsat intresserad av att se Catching Fire så kommer man se en hyfsat engagerande och underhållande film, som har en ofta tung och allvarlig stämning och får all hjälp den kan få av skådespelare som Sutherland, Hoffman, Lenny Kravitz (varför inte), Stanley Tucci, Elizabeth Banks, och den här gången även Jeffrey Wright och Amanda Plummer som ett besynnerligt mordiskt par, samt begåvade Jena Malone som kick-ass-bruden Johanna Mason; de sistnämnda är med som deltagare i spelen.

Det bästa med Catching Fire är dock, förutsägbart nog, att den ger plats åt Jennifer Lawrence, detta formidabla dynamitpaket. Den nu Oscarsbelönade skådespelaren axlar denna roll utan minsta tvivel och gör att även den såsigaste scen mot förmodan blir spännande. Jag gillar i synnerhet också hur regissören Francis Lawrence (I Am Legend) låter henne vara en straight och stabil karaktär, och aldrig reducerar henne till en ”strong independent woman”. Det finns dock ett par roliga detaljer i ett par mycket sluga små scener som leker med åskådarnas förväntningar. Den som är uppmärksam finner dem.

Men russin gör till syvende sist ingen kaka. Jag hoppas att tredje filmen blir riktigt bra – alla förutsättningarna finns ju nu – för man kan inte säga att Catching Fire gör mycket annat än att ge förväntningar på den. Den är inte på väg någon annanstans, vilket blir extra tydligt då den redan tungfotade intrigen kommer till de (i trailern över)reklamerade hungerspelen själva, som ironiskt nog är den del av filmen som är mest ointressant. När våra hjältar rantar runt i djungeln och (den här gången) slåss mot mordiska apor eller flyr från giftig dimma så stannar hela filmen upp och när Katniss (bokstavligt talat) skjuter sig ut ur tävlingen är det inte en sekund för tidigt.

Och allt man möts av sen är den där nedrans cliffhangern. Catching Fire är en och en halv timme såpa, en dryg timme hungerspel och sen inget mer. Visst, det är en episk grund som läggs inför den tredje filmen, men det lämnar inget ”oomph” i åskådarens mage eftersom det viktigaste som händer sker offscreen (utanför bild) och den antiklimatiska epilogen gör bokstavligt talat det klassiska felet att den berättar istället för visar vad som hänt.

Det råder inget tvivel om att Catching Fire kommer tända eld på Hollywoods box office. Det bra med det faktumet är att det kommer sätta mer ljus på Jennifer Lawrence, och förhoppningsvis bevisa en gång för alla att det finns en marknad för filmer med kvinnor i huvudrollen ett år som 2013. Och det är inte en alldeles pjåkig film heller. Inte helt lyckad, verkligen inte usel. Du har säkert redan listat ut att du inte behöver se den om du inte verkligen känner dig manad till det, men den är vad den är.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *