Machete Kills

machete kills

15starrating

Regi: Robert Rodriguez

Den surmulne mexikanen som heter samma sak som sitt favorit-tillhygge, och spelas av Danny Trejo, får rädda världen när galning (Mel Gibson) vill spränga den i luften och bosätta sig i rymden á la Moonraker. Mer praktiskt: Machete dödar folk i en mycket lång långfilm på 107 minuter.

 

Problemet med Machete Kills är att det är en Leslie Nielsen-film. Mer specifikt är storyn ungefär densamma som i Spy Hard (1996) eller för den delen Austin Powers-filmerna. Humorn, och det finns inget annat än humorn i filmen, är så överväldigande och överdrivet intensiv att det påminner om Hot Shots och på tal om Charlie Sheen så är han med – under sitt riktiga namn Carlos Estevez (!) – i rollen som USA:s president, vilket ger filmen sitt prick över iet: En ren, fullbordad Scary Movie-feeling. Det är troligtvis Robert Rodriguez sämsta film som inte haft något med Spy Kids i titeln.

Men visst är den gjort med glatt humör, om detta råder inget tvivel. Rodriguez tycker att varenda grej han gör här är vansinnigt kul och som film betraktat rör den sig ständigt på en djurisk vältra-sig-i-excess-nivå, långt, långt, långt borta från sitt kontrollerande överjag.

Det är bland annat därför filmen inte är rolig. Vilket gör den mycket påfrestande. När en regissör tror att varenda liten grej är självmedvetet och genialt kan det omöjligen vara det. Okej, Machete (Danny Trejo) sliter ut en killes inälvor och kastar upp dem i en helikopterpropeller varpå killen flyger efter. Right. Men måste han göra det tre gånger?

Låt oss prata lite om storyn. Jag vet att det låter som för mycket begärt, men låt oss bara göra det. Jag har redan sagt att det är en James Bond-parodi, med samma upplägg, så ni förstår ungefär. Varje vändning är helt förutsägbar och det finns ingen poäng med något som händer. Det vet man kanske på förhand. Om man tänker sig en trailer för klyschigast tänkbara actionfilm – en trailer av det slag som Machete från början var – och sen bara tänker sig exakt den filmen exakt, exakt, som du tror att den ska vara. Inte olikt Mel Gibson, som i den här filmen spelar en skurk som påstår att han kan se in i framtiden och vet allt som kommer hända härnäst. Jag räknade in mig själv i den skaran. Det här har vi sett förut. Och när det inte är roligt, utan desperat… vad är då behållningen?

Tja, Rodriguez har en förmåga att skaffa fina kompisar.  Det mest minnesvärda inslaget i Machete Kills är skurken vid namn El Cameleón som ingen vet det rätta ansiktet på och som därför under olika delar av filmen spelas av Cuba Gooding Jr, Antonio Banderas och Lady Gaga för, why not liksom.

Mer av en besvikelse är Mel Gibson som skurk, utan att det ens blir ironiskt utan bara replik-för-replik-rippad från Michael Lonsdale i Moonraker (1980). Gibson – en stark och karismatisk skådespelare som förlorat sin karriär på grund av sina psykologiska belastningar – bär på en aura av tragik, som om han desperat äter bajs på alla fyra för att få en film att vara med i. Förutom Gibson har vi Demian Bichir i rollen som revolutionär ledare som blivit galen och ena stunden är psykotisk Bond-skurk för att i andra vara sentimental Che Guevara-typ; politiska konspiratörer får ha en field-day med den karaktären. Själv konstaterar jag bara att varken han eller någon annan i filmen är minnesvärd. Inte ett dugg faktiskt. Mest synd tyckte jag om den snart 70-årige Danny Trejo som rör sig genom filmen i huvudrollen på samma sätt som ens gammelfarfar skulle göra det på ett raveparty. Karaktären ska vara luggsliten förstås, men det man ser i hans ansikte liknar mer ångest.

Den första Machete var inte direkt bra, men den var väl lite bättre än man kunde tänka sig att en filmatisering av en fejk-trailer skulle kunna vara. Problemet den filmen hade var att den efter tjugo minuter var tvungen att haka ihop sin skämtsamt målade Machete-figur med en story, och en intrig, och någonstans övertyga oss om att ta det på allvar och där misslyckades han. Och fastän Machete Kills har en obefintlig story är det samma problem igen.

De första 15-20 minuterna är ganska roliga, kreativa, omväxlande, överraskande; från och med den inledande trailern för Machete Kills Again… In Space! till ett random, skamlöst skämt om 3D-filmer håller den sig underhållande så länge den inte behöver vara en långfilm. Men Rodriguez måste göra det till en storydriven film på speltidslängd och naturligtvis misslyckas det. Machete var en rolig trailer. Långfilmen höll inte. Uppföljaren är långtråkig och klaustrofobiskt förutsägbar. Om det verkligen blir en tredje film, i rymden, så vet jag inte vad jag ska säga. Så kul är det inte Robban, det är bara inte det.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *