Svinen 3starrating

svinen

3starrating

Regi: Claire Denis

Marco (Vincent Lindon) har flytt sin släkt för ett liv till sjöss men återvänder till Paris när hans svåger tagit livet av sig; skulden till självmordet visar sig ligga hos Edouard (Michel Subor), en vän och kollega till svågern. Som hämnd flyttar Marco in i samma hyreshus som Edouards älskarinna Raphaelle (Chiara Mastroianni) och förför henne – Men han faller istället för henne och visar sig vara dåligt förberedd på hela denna släkts nattsvarta hemligheter, som innefattar sådana trevliga saker som sexuellt utnyttjande, incest och pedofili.

 

Jag har inte sett alla Claire Denis filmer men man har sagt att detta är hennes mörkaste film och jag är benägen att tro det påståendet. Det är en helt skoningslös film som slutar på samma svarta punkt den börjat, och då har den rört sig i en omständlig blindgång för att bara komma tillbaka till samma punkt.

Frågan kan lämnas öppen om den är mer än ett typ av masochistiskt och katharsis-artat vältrande i mörker – jag lutar åt ett nej, men tekniskt är det oklanderligt; Denis, som tycks bli älskad antingen för de politiska sammanhang hennes filmer rör sig i eller för hennes (ärligt talat väldigt ”franska”) fokus på kroppslighet, är en underskattad filmberättare. Hon filmar snabbt och enkelt och spenderar därefter sin tid med att metodiskt och ibland överdrivet genomtänkt klippa ihop scenerna.

Om inget annat är Svinen ett lysande exempel på den här tekniken. Det är en mindre lyckad film såväl intellektuellt som emotionellt, för att inte tala om berättelse, men det är en oerhört fascinerande film att studera. På storynivå händer inte mycket i filmen som inte redan klargörs i början. Det vi som åskådare gör är egentligen bara att få reda på mer om vad som redan hänt. Det är en, typ av, film-noir och man kan kalla det ett mysterium. Men i den becksvarta kalkylen som filmen presenterar blir det snarare ett faktum; ett faktum som redan står klart från början.

Vad är det faktumet? Att det finns män som utnyttjar kvinnor. Filmen börjar med att en rik man tar livet av sig, följt av en lång sekvens där en naken, ung kvinna går genom en nattlig, folktom Paris-gata. Senare vet vi att det är mannens dotter och efter att ha filmat hennes bröstparti fortsätter Denis kamera ner till hennes underliv där blod rinner ner för låren.

Men se, jag är redan tillbaka på teknikaliteterna. Det är en av många ohyggligt starka bilder, men det är också ett bra exempel på det oändligt ”finurliga” sättet Denis presenterar och omstrukturerar information i bilder. Ett lika bra exempel som något är skådespelarna. Vincent Lindon och Chiara Mastroianni är kameravänliga nog som de är, och medan de hade kunnat vara fotomodellssnygga i en film noir av Hollywood-snitt filmar Denis deras vardagskroppar och skönhetsfläckar utan att romantisera något, ens när det blir dags för obligatoriskt sex med ruffa tag.

Men det är något som hela tiden rör sig – som en äcklig, slemmig ål – under ytan på genrekonventionerna. Intrigen spelar, på sätt och vis, aldrig någon roll. Det mest drabbande med Svinen är snarare hur varje händelseförlopp redan tycks förutbestämt, och karaktärerna steg för steg rör sig mot säker undergång. Det kanske hade gällt för vilken annan noir-film som helst med samma story: Man utnyttjar kvinna för att hämnas på en annan man men faller istället för damen i fråga, vilket orsakar problem för honom. Men bortsett från att vi blir mer nyfikna på karaktärerna än i en mer konventionell film – Denis förstår nämligen vitsen med att låta karaktärerna hålla tyst och tala med sina handlingar istället – så känner vi även ångesten eftersom Denis redan från början kopplar bort oss emotionellt; vi befinner oss på armlängds avstånd från allt som händer, för inledningen av filmen har redan bestämt vart den ska sluta.

Den huvudsakliga skurken i filmen är en horribelt barrock lånehaj (Michel Subor) som är den främsta symbolen för titelns vredgade skällsord och antyds vara såväl sadist som pedofil och man kan ana att under denna egentligen ganska platta klysch-intrig (som Denis gör allt för att göra så oklyschig som möjligt, och därför ofta landar i en comme ci comme ca-upplevelse) bultar hennes hjärta för de unga kvinnor som fallit offer för hans ”lustar”. Detta har skett i ett äckligt skjul ute på landet där män kan betala dyrt för att göra vad de behagar med förlorade tonårstjejer på en roterande skinnbasun med intorkade spermafläckar.

Jag skrev att Svinen är en mindre lyckad film, intellektuellt, emotionellt, som berättelse. Ändå är den bra och sevärd, för den som är intresserad av mer radikalt filmskapande. Den lämnar en med en betongklump i maggropen och sättet Denis klippt runt scenerna är spännande just för att den där betongklumpen är där till att börja med; det är en film som går full circle. Om det sedan landar i någon större betydelse vet jag inte. Trots att titeln, temat och känns angeläget så tycks Svinen vara en mindre personlig film av Denis, som tidigare använt mildare anslag för större effekter i filmer som White Material (2009) och debuten Chocolat (1988).

Med Svinen har hon utnyttjat en genre för att generera obehag, ett obehag som är extra påtagligt eftersom det är hämtat ur vår kulturs nattsvarta verklighet. Hon har samtidigt skjutit sig själv i foten, eftersom genren i fråga nästan enbart består av klyschor hon själv vill undvika. Det är en besvärlig film, trasig och imperfekt, men den är också lika fascinerande som deprimerande. Den bör ses av den som känner sig manad.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *