You’re Next 15starrating

youre next videosöndag

15starrating

Regi: Adam Wingard

En familjesammankomst avbryts av maskerade mördare varpå slakt utbryter men en av familjemedlemmarnas flickvän visar sig vara kick-ass-brud så hon dödar dem på Ensam hemma-manér.

 

En kort påminnelse till independent-filmare, gärna de som sysslar med skräckfilmer: Det som är dåligt är dåligt. Det som är dåligt kan inte vara bra. Självmedvetenhet räcker inte. En film kan verka dålig men fortfarande vara bra, men också det kräver någon slags talang. En film som är dålig kan däremot aldrig verka bra, och det finns ingen anledning att försöka lura någon till att tro det.

You’re Next är den sista i en deprimerande rad antiklimax till skräckfilmer i år. Såväl svenska Vittra som The Purge och remaken av Evil Dead har alla präglats av samma problem: De tror de kan komma undan med dålighet eftersom de är skräckfilmer. You’re Next bevisar, liksom de filmerna, att en genre (skräckfilm), självinsikt och (försök till) humor inte ursäktar taffligt filmskapande . Taffligt filmskapande är taffligt filmskapande. Svagt manus. Dålig regi och amatörmässiga skådespelare. Ful klippning. Idéer istället för innehåll. Karaktärsdrag istället för karaktärer. Humor och våld som ska vara edgy men som bara inte matchar. Pinsamma scener där man sitter och skruvar på sig eftersom man förstår tanken men skäms över hur illa det fungerar i filmen. ”I want to fuck you next to your dead mom” säger en tjej till en kille i den här filmen, medan hans mammas lik indeed ligger på sängen intill. Eehehehe, ja just ja. Det hade ju varit kul om det fanns en punch-line. Sånt som ett skämt bygger på. En replik, vilken som helst, måste fungera i sitt sammanhang. Så är det bara.

Det börjar ganska bra (därav ett så pass ”högt” betyg). Inledningsvis känns You’re Next som en ganska kul liten indie-skräckis, och ser jag tillbaka på filmen så ser jag hur upplägget skulle kunnat fungera. Vi introduceras för Erin (Sharni Vinson) som följer med sin pojkvän på en spänd familjesammankomst där grälen hänger i luften. Det är realistiskt skildrat, lite åt mumblecore-hållet med vad som ser ut att vara kärleksfullt genomtänkta improvisationer. Eftersom man vet på förhand att detta är en skräckfilm i (den förvisso svårt nötta) home invasion-subgenren så kan man föreställa sig en slags smart, oannonserad indie-nyinspelning på Mario Bavas Bay of Blood… Sen får någon en pil i huvudet (aha!) och filmen avslöjar sig därefter snabbt som talanglöst skräp.

Faktum är att jag nästan blir övertygad om att man från den punkten inte ens har något manus, för allt som händer därefter är så rörigt och ologiskt att det kryper i skinnet. Visst ska situationen vara kaotisk – de där mördarna med masker anländer, etc – men det finns ingen som helst sammanhållning i vare sig händelseförloppet eller karaktärerna. Poängen ska vara att Erin visar sig vara en kick-ass-brud som vet hur man försvarar sig. Okej. Men förutom det då? Karaktärerna är hopplöst oformulerade, intrigen är hopplöst dåligt genomtänkt, dialogerna är urusla och skådespeleriet ett slöseri.

Den största besvikelsen är twisten som kommer tidigt; det vill säga att det är ett par i familjen som beställt dessa lönnmördare eftersom de vill åt ett familjearv. Dessa helt oskrivna karaktärer slösas helt bort; käbblet dem emellan är vansinnigt falskt och skriker från första början av amatörmässigt manusskrivande. Vi är ständigt medvetna om att vi ser unga människor som försöker vara skådespelare i en film som försöker vara regisserad. Ingen har dock faktiskt tagit sig tid att se över produktionen, se vad som behövs för att göra detta en film värdig någons tid, så följaktligen blir filmen bara en rad scener där folk dör varvat med en massa babbel som faller platt.

Det hade krävts så lite för att den här filmen skulle funka. Varför ska Erin vara den utomstående flickvännen, till exempel, istället för att själv vara en familjemedlem. Hade det förresten inte varit bättre om filmen faktiskt handlade om en släkt som försökte ha ihjäl varandra? Låt säga en släktträffsvariant av Battle Royal, minus gameshow-elementet. Om manusförfattaren Simon Barett och regissören Adam Wingard hade dödat alla sina darlings och börjat om från scratch för att se vad som gör en bra, rolig och edgy skräckfilm är jag övertygad om att de skulle ha kommit på något liknande.

Som det nu är det bara en stapplande, plågsamt amatörmässig uppvisning i hur man inte bör filma och regissera scener. Det enda som någotsånär håller ihop filmen är, paradoxalt nog, klyschorna den försöker (och kapitalt misslyckas med) att driva med. Varför, till exempel, göra en poäng av att mördarna har masker om vi ändå vet vilka de är? Det enda filmen gör är att ta bort sina egna skurkar och skjuta sig själv i huvudet.

Filmen fortsätter att urarta i ett överdrivet, gränslöst korkat klimax där man greppar efter de allra sista nödlösningarna i en dialog mellan två karaktärer där den ena levererar de mest styltiga, orealistiska, falskspelande radda repliker jag hört sedan… tja, Vittra antar jag.

Det är helt okej för en skräckfilm att vara cheesy, rolig, störd, kaotisk; det är okej för en skräckfilm att veta om att det är en skräckfilm, och det är inte fel vare sig med blod, låg budget eller en kick-ass-hjältinna. Oftast tvärtom. Men allt hänger på att det i grund och botten är gjort på ett bra eller rimligt sätt. You’re Next är dålig, från tanke ända bort till utförande, och till och med avrundat med en helt meningslös titel. Den försöker komma undan detta obevekliga faktum – att den suger – utan att lyckas. Liksom alla dåligt gjorda filmer är den ett slöseri på alla människors tid, överallt, i hela världen.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *