December 2013: Ensam hemma (1990)

Regi: Chris Columbus

Typ av klassiskt amerikanskt julfirande signerat producenten John Huges och Chris Columbus om lillgammal pojke (Macaulay Culkin) som glöms ensam hemma när den stressade medelklassfamiljen åker till Florida –  föräldrarna får psykbryt, men själv trivs han som fisken i vattnet. Han måste dock försvara sin domän mot två korkade inbrottstjuvar (Joe Pesci och Daniel Stern) som kommer på besök. Del av Videosöndags december-tips 2013.

Ensam hemma blev en omedelbar hit när den kom 1990 och har sedan dess blivit 80-talisternas kanske mest definitiva mainstream-klassiker vad gäller julfilmer. Jag brukade förr tro att jag själv skulle växa ifrån den här filmen, men den dagen verkar aldrig komma. Jag tror det har att göra med att berättelsen, i all sin enkelhet, är (för att använda ett uttjatat adjektiv) tidlös. För barn i alla tider finns det en psykologisk ”hook” i tanken att bli kvarlämnad av sin familj – och det går att göra en ordentlig psykoanalytisk tolkning av filmen, om man nu vill – men även för vuxna fungerar filmen som en slags svart komedi: När jag sett om filmen skrattar jag lika ofta åt de vuxna karaktärerna, om än ett skamlöst skratt; som när Kevins surmulne farbror konstaterar att han faktiskt glömde sina läseglasögon hemma, och verkligen verkar tro att det är en rimlig jämförelse. Familjens underliggande skam tycker jag är fint fångad – bortsett från att Kevin nu faktiskt får besök av ett par inbrottstjuvar så finns det ingen riktig anledning att tro att han faktiskt skulle vara i fara. Han är hemma ensam några dagar, men det är ingen katastrof i sig eftersom han är en brådmogen åttaåring. Poängen är att de faktiskt glömt honom, och att detta innebär en psykologisk kris för de vuxna. Catherine O’Hara och John Heard balanserar den här ångesten komplett; de har negligerat barnet, lämnat honom ensam, och den verkliga skräcken är att de nu måste inse att de är ”horrible parents”.

Sen är förstås den perfekt lillgamla Macaulay Culkin med rätta förevigad i huvudrollen och den fantasi han utspelar med inbrottstjuvarna Joe Pesci och Daniel Stern är den perfekta finalen för hela den här situationen. John Hughes och Chris Columbus skapar en fin och nästan sagoliknande känsla av hot – det finns vuxna som är elaka mot barn – och demaskerar hotet, förlöjligar de vuxna och ondskefulla, med hjälp av Micro Machines och Tom och Jerry-fällor. Det är inte direkt världens mest pedagogiska familjefilm, men av alla 80/90-talets ”klassiker” – dvs kommersiella amerikanska filmer som har mer nostalgivärde än något annat – håller den här filmen fortfarande. Tjugotre jular efter att den kom börjar den likna en klassiker på riktigt och jag tror det har att göra med att den fångar fantasiförmågan i alla åldrar och berättar en slags symbolisk saga om förhållandet mellan vuxna och barn. Sen är det förstås en charmig och rolig film att se på, men det vet vi ju redan.


FREDRIK FYHR

*

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *