Carrie 2starrating

carrie2starrating

Regi: Kimberly Peirce.

Utfrysta high school-tjejen Carrie bor ensam med sin religiösa, tyranniska och paranoida mamma; när Carrie efter gymnastiken i duschen upptäcker att hon har mens blir hon skolans stora mobboffer – För att vara snäll bjuder en populär kille med henne på avslutningsbalen men mobbartjejen Chris har planen att där förnedra Carrie en gång för alla. Det ingen vet är att Carrie har telekinetiska krafter och kan flytta föremål genom tankekraft. Och hon är redan på gränsen till att spåra ut!

 

Nyinspelningen av Carrie är en krånglig historia. Den har bra skådespelare, och en och annan intressant pendang till sin samtid, men den fungerar helt enkelt inte som berättelse. Anledningarna är för många för att gå in på i detalj, men jag ska försöka vara någorlunda kortfattad.

Naturligtvis lider den av det självklara problemet att den är en remake på en film som är alldeles utmärkt. Brian De Palmas klassiska genombrottsfilm från 1976 behöver inga nya idéer eller utvecklingar; det är en fluffig men underhållande skräckfilm som fortfarande fungerar eftersom den är berättad i bilder och inte så mycket i dialoger (än idag en bristvara på bio).

Har man sett originalet inser man snart att 2013-versionen av Carrie kommer vara en ganska småtråkig ”samma film, fast sämre”-upplevelse; de centrala scenerna i intrigen är på manusnivå desamma som i De Palmas film (till och med slowmotion-bilderna i inledningen) de är bara färglösare, mer anonymt regisserade och slarvigt klippta. Jag har inte sett direkt-på-video-filmen Carrie 2 men jag har alltid tänkt mig att den är något i den här stilen. Samma film, bara utan spänning i bilderna.

Detta är en extra besvikelse i filmen, eftersom den är regisserad av ett så creddigt namn som Kimberly Peirce, som en gång i tiden gjorde Boys Don’t Cry (1999) och sedan dess bara gjort en ytterligare film (Stop-Loss, 2008). Man hade kunnat tänka sig att hon skulle kunna förmedla svärtan och realismen i Stephen Kings originalberättelse bättre än De Palma gjorde i sin mer glättiga version. Men istället känns denna Carrie mer besläktad, även visuellt, med Twilight.

Jag anar att man brainstormat ihop inslag som passar ihop med vad som är ”inne” nuförtiden och sen klistrat in dem i filmen. Denna Carrie ska nog vara mer jordnära och seriös, men den är det på ett Young Adult-psykologiserande sätt. Det innebär att huvudpersonen, den mobbade Carrie White (Chloë Grace Moretz), den här gången bara är en ”vanlig tjej” med huvudet på skaft som bara råkar vara mobbad och som bara råkar ha en kristen tok till mamma (Julianne Moore, som kör på att gestalta karaktären som paranoid i strikt, psykologisk mening).

Det betyder också att Carrie käftar emot mer och försöker tala med sin mamma mer logiskt, bland annat genom att kritisera hennes bibelkunskaper och propagera för Nya Testamentet (för hon är ju ”beläst”, liksom). När hon sedan upptäcker att hon kan flytta saker med tankekraft så pluggar hon på, som den bokmal hon är, om övernaturliga fenomen och inser att hon är (det sägs inte rakt ut, men varför förneka vart de fått den här idén ifrån) en mutant.

Ja, en armé av nitpicks uppenbarar sig här som blir mer allvarliga ju mer man tänker på dem. Om hon nu är så smart och beläst, varför vet hon inte vad mens är? Om hon nu kan tänka så självständigt, varför har hon inte bara lämnat sin störda morsa eller åtminstone sökt hjälp utifrån? (Moore är inte lika diktatorisk som Piper Laurie var i den första filmen, kan tilläggas). Faktiskt; om hon nu kan uttrycka sig så bra, hur kan hon vara mobbad överhuvudtaget? I vilka sociala sammanhang har hennes ordförråd utvecklats?

Det hade (förstås) fungerat om man gjort en annan film. Den här Young Adult-tematiken krockar helt med själva Carrie-storyn och denna nyinspelning missar poängen. Det läskiga med Carrie är att huvudpersonen är ett misfit och hennes morsa är så nära Satan själv man kan komma. Hon är socialt inkompetent eftersom hennes mamma uppfostrat henne som i en sekt och hon är för outvecklad som person för att kunna kontrollera sina krafter. Hon är en telekinetisk, tidsinställd bomb.

Om Carrie bara ska vara en vanlig mutanttjej som vet vad hon gör blir till exempel slutet närapå obegripligt. Om hon nu vet hur hennes krafter fungerar, och om hon använder dem mot sina ”skolkamrater”, då är hon ju faktiskt bara en kalkylerande mördare. Jag satt och såg på finalen i 2013 års version och försökte bli klok på vad som egentligen hände i den men jag misslyckades. Detta eftersom karaktären inte hänger ihop. Hon är som ett hopkok av samtidens unga kvinnoideal men inklämd i en historia som i grund och botten är en tragedi om en mobbad tjej som, via inget annat än instinkt, råkar ta hämnd på sina mobbare.

Det är möjligt att kids som inte sett De Palmas film gillar denna Carrie mer än vi andra. Skådespelarna är förvånansvärt bra. Nu pratar jag om birollsensemblen, det vill säga kidsen runtomkring Carrie. Vissa av dem är debutanter, andra försiktiga nykomlingar, ytterligare ett par har varit med här och var på TV, men alla har framtiden för sig. Jag gillade i synnerhet tjugofemåriga Portia Doubleday i rollen som Chris, stormobbaren som är den som drar igång drevet mot Carrie och kommer på idén att tömma en gris på blod för hennes skull. Trots att karaktären är en sådan där typiskt omotiverad, Stephen King-aktig mobbare (som bara är vidrig och ond utan anledning) lyckas Doubleday klämma in små nyanser av tvivel och psykologi när hennes ögon inte glimmar av iskall ondska.

Mindre perfekta är, märkligt nog, Moretz och Moore. De känns som de självklara valen, men när storyn inte fungerar kan de bara göra så gott de kan. De är på autopilot och ibland, när de stora känslorna ska fram, tangerar de överspel på ett obekvämt sätt. Sedan är det bara så att Moretz inte är ful och Moore inte är läskig. Detta låter orättvist men är sant. Minns scenen i De Palmas original när Sissy Spacek – ett av filmhistoriens största mähän – kommer hem nerblodad till sin mamma Piper Laure – en av filmhistoriens mest ondskefulla matriarker – som väntar i mörkret med kniven i hand. Det är en av de bästa scenerna i skräckfilmhistorien. Denna Carrie verkar egentligen inte vilja vara en skräckfilm överhuvudtaget, och det är därför den är dömd att misslyckas.

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *