Gloria 3starrating

gloria

3starrating

Regi: Sebastian Lilio

Gloria är en frånskild medelålders kvinna som spenderar kvällarna på singelklubbar; hon träffar en före detta matros och en kärleksaffär tar form, men hela tiden är hon sin egen mer än någon annans.

Man skulle kunna vara orättvis och säga att Gloria är en ”chick flick” för målgruppen 55-75. Den är trots allt en slags feel-good som handlar om en självständig, ensam kvinna som söker kärleken och på vägen lär sig lite mer om sig själv. Den självklara skillnaden är att Gloria (Paulina García) är mitt i medelåldern, har två vuxna barn, en frånskild man, ett helt liv bakom sig och nu finner sig med ett kontorsjobb och mycket fritid att göra något av med. Så hon spenderar sina kvällar på singelklubbarna där hon dansar, dricker lite för mycket, eventuellt får en man på kroken men oftast (antyds det) tar sig hem själv, på aningen vingliga ben. Där hemma har hon en siameskatt som envisas med att komma in till henne genom balkongfönstret. Katten rymmer från våningen ovanför, där en man ropar var och varannan natt att han hatar någon han en gång älskat, och att han vill dö. Gloria suckar, försöker somna om.

Det är att betrakta som en stämningsbild i en film gjord med mycket kärlek och lyhördhet. Det är inte en film gjord för sin fantastiska intrig; det är varken en hejdlös komedi eller ett deprimerande drama. Det Gloria har på kartan att sätta fram sin huvudperson i ljuset; det här är en sådan där film som bygger på sin huvudperson. Manusförfattaren och regissören Sebastian Lelio har gjort den här filmen, misstänker jag, eftersom han vet att vi sällan ser realistiska filmer om äldre människor, framför allt inte kvinnor, som inte bara handlar om att de är äldre och att det är grejen. Överhuvudtaget är hela filmhistorien snål på filmer om äldre människor, och det är därför Gloria är gjord med samma frihetskänsla den frammanar.

För filmen handlar inte om att Gloria är gammal, eller att hon dricker för mycket eller att hon är olycklig. Den handlar inte om hennes barn, även om vi får stifta bekantskap med dem, och det handlar inte om hennes ex-make, som vi också får möta. Vi får aldrig veta varför hennes äktenskap inte fungerade, för det behöver vi inte; Gloria finns. Vi har träffat henne många gånger. Det här råkar bara vara en film där hon har huvudrollen. Den handlar inte ens om hennes sexliv – vilket oundvikligen får en politisk markör i sådana här sammanhang; och visst, hängbröst och gäddhäng är onekligen sällsynt. Men detta är inte en politisk film; det är Glorias film. Gloria själv är filmens enda agenda.

Visst träffar hon den före detta matrosen Rodolfo (Sergio Hernández), som nyligen skilt sig, och visst inleder de en kärleksaffär, för filmen måste ju handla om något också. Men huvudsakligen är upplevelsen av Gloria just Gloria själv; att vi är i hennes närhet, vi ser hur hennes liv är, vi möter henne och vi kan för vårt inre pussla ihop hur hon måste se på världen. Det finns klyschor i förgrunden – hon ringer barnen, barnen ringer aldrig – men dessa känns aldrig förutsägbara. Eftersom så mycket av filmen består av att vi får se Gloria göra saker, prata med människor, leva sitt liv, så är det mellanrummen (det vi inte får se) som man fastnar för. Vi tycks se en riktig människa här, och det lockar fram hobbypsykologen i en.

Relationen till barnen är en av huvudspåren i filmen, till exempel, men det är det just för att familjerelationer är en av de centrala delarna av en människas liv. Gloria har släppt taget om sina barn men hon saknar dem oavbrutet. I Rodolfo hittar hon bekräftelsen på att hon gjort rätt – hans två fullvuxna döttrar tycks bortskämda och arroganta, ringer honom stup i ett för att ta hand om deras problem och han har lika svårt att inte fortfarande göra ex-frun till lags. När Gloria konfronterar honom är det som om han aldrig haft ett eget liv; ynkligt försöker han förklara att de behöver hans ”hjälp”, trots att de är vuxna människor alla tre. ”Var inte en sån mes” säger Gloria och sväljer, som hon gör filmen igenom, sina egna känslor av sorg och saknad. För hon är ensam och ensam måste vara stark.

Paulina García vann Silverbjörnen i Berlin i år för den här filmen och det råder inget tvivel om att detta är hennes film. Med perfekt trovärdighet gör hon denna roll, och ger Gloria en fullständig psykologi. Hon är både en välutbildad donna, som bär på vardaglig elegans och grace, och en självständig individ som går sin egen väg till den mån hon känner att hon klarar av och orkar. Hon är långt ifrån en grubblare, i hennes ålder vill hon bara leva livet med så mycket glädje hon kan få ut av det. Hennes känslopalett är komplett; ibland blir hon förvirrad av sina känslor, ibland leder tankarna henne rätt, ibland dricker hon för mycket, ibland för lite; hon vet när hon kan ge den passiv-aggressiva Rodolfo en till chans och när han inte längre förtjänar hennes uppmärksamhet. Hon dras med i musik – och det är en skam att den svenska översättningen inte inkluderar de avgörande spanska schlagerlåtarna hon sjunger med i då och då, som förklarar vad hon känner inför sakerna som händer henne – och hon förlorar sig själv i dansgolvet. Detta är en fullständig varelse, utomordentligt gestaltad.

Det enda som sätter en något beklaglig käpp i hjulet på filmen är längden – 110 minuter är inte maraton-längd men Gloria når en punkt då berättelsen kan avrundas med en fantastisk punch, men istället lägger den på 20-30 minuter av utfyllnad som förtar känslan av closure och drar ut på tiden tills dess att man börjar undra om det är något som filmen försöker berätta som man missat. Kanske är det Lelio som är så förälskad i sin huvudperson att han inte kan låta bli att fortsätta filma henne; visserligen är det en och annan intrigtråd som knyts ihop, men utan någon större mening och det enda vi egentligen behöver se här är att Gloria gör vad vi alla vill och vet att hon ska göra. Vad är det? Kan jag naturligtvis inte avslöja, men det innefattar ett paintball-gevär.

Filmen kör in i en snårig terräng som hade behövt darling-killats men den räddar helhetsupplevelsen i en epilog med en symbolisk påfågel och, naturligtvis, schlagerhiten Gloria av Umberto Tozzi (Carola gjorde den svenska versionen, för de som vet). Då får vi äntligen se García shejka loss och avrunda detta fenomenala porträtt, som fyller en med sådan glädje och inspiration – inte minst i känslan av att ha sett något som känns lika annorlunda som självklart. Det är kanske årets största kvinnliga framträdande. Jag vet att det är en lite orättvis jämförelse, men i en tid då man hungrigt och desperat söker kvinnofrigörelse i en relativt tom seriefigur (tänker på Hunger Games nu) hittar vi en djupare sanning om vad kvinnlighet är och innebär här, när Gloria går igenom livet och undrar vad hon ska göra av sin tid, nu när alla de där ungdomens krav sedan länge är borta och samhället inte längre vänder sig till henne i första hand. Hon tar ett glas till och börjar så smått dansa. För att sedan komma igång ordentligt, där bland discoljusen. Hon vet vem hon är, hon vet att hon duger, ingen kan sätta sig på henne utan att hon själv vill, hon har förtjänat sin frihet och alldeles just precis nu är hon verkligen lycklig. De spelar ju hennes sång.

FREDRIK FYHR

 

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *