Hobbit: Smaugs ödemark 25starrating

hobbit smaugs ödemark okej

25starrating

Regi: Peter Jackson

Thorin och dvärgkompani når deras forna land och kommer till den sömniga Sjöstaden, där Bilbo måste ta sig till grottan där den sovande draken Smaug vaktar en viktig skatt. Under tiden inser Gandalf att Sauron är på väg att återuppstå och diverse karaktärer har sidointriger som inte har något särskilt med filmen att göra men som gör att den kan pågå i nästan tre timmar.

Jag såg inte den förra Hobbit-filmen i så kallad HRF-3D men nu när jag sett den andra på det sättet så ska jag erkänna att det är ganska, um, ”coolt”. Det erbjuder åtminstone en insvepande och mysig effekt när man sitter i en biosalong och framför allt gör det actionscenerna roligare – på vanlig 2D framstår de som mer själ- och menlösa men i denna 48 bilder per sekund-speedade 3D-upplevelse blir det verkligen något av en berg- och dalbana att följa med ett gäng dvärgar i trätunnor på väg nerför en stor fors, jagade av mordiska orcher.

Överhuvudtaget är Smaugs ödemark en mycket mer underhållande film än sin föregångare, som jag tyckte var rentav tråkig. Den korta rekommendationen är att om du fortfarande gillar Peter Jacksons Tolkien-värld och om du gillar 3D-action så kommer du gilla den här filmen. Det är praktiskt taget bara en 160 minuter lång äventyrsfilm, endast avbruten då och då av vad newbies brukar kalla ”karaktärsutveckling” (dvs töntiga klyschdialoger framförda med gravallvar). Intrigen pågår bara för att binda ihop ett par stora, påkostade actionscener som, det ska erkännas, är mycket imponerande. State-of-the-art. Ooh! Aah! Tekn(olog)iskt är detta en storartad film.

Men den står fortfarande, likt sin föregångare, i vägen för sig själv. Peter Jackson har inte övertygat mig, åtminstone, om att det finns motivation för att den ens gjorts. Vid det här laget känns det som att folk glömt att detta är en filmatisering av Tolkiens Bilbo-bok för Smaug gör det klart att detta är en prequel-trilogi till Sagan om ringen och inget annat. Bilbo är i skymundan snarare än i förgrunden, det är lika mycket hans story som det är dvärgarnas, folket i Sjöstadens, Gandalfs, Saurons, till och med draken Smaugs. En central sidointrig, som är den mest intressanta i filmen, handlar om hur Gandalf går på upptäcksfärd för att inse att Sauron återigen samlar kraft. Men vi vet ju redan vad som ska hända i framtiden, så det blir inte mer spännande än på ett ”nördologiskt” plan.

Det positiva och negativa med den här filmen fortsätter enligt denna ett-steg-framåt-två-steg-bakåt-logik. Eftersom vi inte behöver någon presentation av storyn så funkar Smaug bättre än förra filmen, men å andra sidan har Smaug samma förutsägbara problem som höstterminens andra fantasy-snackis The Hunger Games: Catching Fire; mellanfilmssjukan. Det händer helt enkelt inte speciellt mycket i den här filmen, när allt kommer omkring, och cliffhangern i slutet kommer mitt i en scen. Det finns en gräns för vad som är att spela med publiken och vad som är direkt publikförakt. Vet Jackson ens om att folk i allmänhet inte gillar cliffhangers?

Det finns många karaktärer i filmen och alla har varsin sidointrig, men ändå blir inga barn gjorda längsmed färden. Inslängda för att vi känner igen dem, inte för att de var med i Tolkiens bok (som sagt, det är bara att glömma den vid det här laget) är alverna från Mörkmården med Legolas (Orlando Bloom) i spetsen, som i en synnerligen svag sidointrig har en vagt artikulerad kärleksrelation med Tauriel (Evangeline Lilly) som trots att hon kan kicka orch-ass får roa publiken genom att återfalla till kvinnliga mähä-sidor när hon utan förvarning tycks bli förälskad i dvärgen Kili (Aidan Turner). En del av filmens tematik är tydligt att man måste offra sig för den stora saken, och karaktärer offrar i omlopp sina vänner eller sig själva för ädlare mål, men när Tauriel ska välja mellan att kriga och att stanna hemma hos sin sårade krigare och ta hand om hans sår istället så väljer hon det senare. Tanken att hon troligen opererades in (av Jackson och ständiga manusförfattarna Philippa Boyens och Fran Walsh) för att höja den kvinnliga kvotan i filmen gör det ännu mer beklagligt.

Hela denna forcerade sidointrig hade kunnat klippas bort, och om inte annat lagts in i en förlängd DVD/BluRay-version, och detta gäller för flera små onödiga scener som sinkar intrigen (here’s looking at you, Micke P). Men då hade vi ju kunnat haft två Hobbit-filmer, och nu vill Jackson uppenbarligen ha en till trilogi så då måste han liksom tvinga fram en sådan. Det var problemet med första filmen och följaktligen är det problemet med andra.

Sen är det förstås det att actionscenerna, hur skickligt gjorda de än är, i grund och botten är förutsägbara och byggda på ganska gamla strukturer som en publik idag kan se igenom. Alla jakter och/eller strider föregås, till exempel, av planteringar som gör att vi vet hur de ska sluta – Orcherna har omringat våra hjältar, men för några scener sedan såg vi ju att Legolas och Tauriel var på väg och de borde väl vara framme vid det här… oops! Titta där, en alv-pil genom ett orch-huvud, räddningen kommer. Saw it coming, though.

Det blir liksom underhållning på det där jäsande sättet. Gamla klyschor man sett förut i en upphottad variant, i en värld man efter fyra tretimmarsfilmer kanske spenderat för många timmar av sitt liv i, och själv ligger man där i sätet och pyser.

Men visst, det finns en del ”coola” saker i den. Draken Smaug är en ganska rolig karaktär, till exempel, och Stephen Fry är kul medan han varar som en uppblåst ledare över Sjöstaden även om den sidointrigen liksom de andra liksom bara pågår i sin godtagbarhet. Finns det något i Smaug som inte bara är en variant av det som fanns i Ringen-trilogin? Är inte Thorin vår nya Aragorn, är inte Sjöstaden vårt nya Gondor, är inte Tauriel vår Arwen II? Eller Eowyn II? (Variationen på de kvinnliga karaktärerna är inte sådär jättestora, eftersom de ändå bottnar i att det viktigaste – offra din frihet för en karl, kvinna!) Betyder det att Smaugs ödemark är en dålig film? Nej, men det betyder att den är fantasilös. Och det är troligen vad det enorma teknologiska maskineriet som driver filmen försöker dölja för sin åskådare. Ooh, aah, som sagt, men inte mycket under ytan.

Det är högteknologisk fantasy-underhållning för den som vill ha det, visst, men om du inte såg den förra så ger inte Smaug någon direkt anledning att börja catcha upp nu. Och det finns en anledning till det. De här filmerna känns som kompendium, som kursiv läsning eller överkurser. I framtiden tror jag man kommer omnämna Jacksons fantasyfilmer som Sagan om Ringen-trilogin ”och de där Hobbit-filmerna” – ”Ja just ja, dom kom sen också. De är väl helt okej ändå?”

Jo, de är helt okej. Skoj att se på bio, och kanske i ett maraton någon gång, men de livnär sig på en magi från de förra filmerna som inte går att återskapa hur gärna Jackson än vill. Och, återigen, vart tog den där söta lilla Bilbo-boken vägen?

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *