Last Stop Fruitvale Station 3starrating

last stop fruitvale station bra film

3starrating

Regi: Ryan Coogler

En halvdokumentär skildring av den sista dagen i Oscar Grants liv; en 22-årig man i San Fransiscos förorter som på nyårsnatten 2008 utan anledning sköts ihjäl av en polis efter ett bråk på ett pendeltåg. Han sköts i ryggen, medan han låg på marken med handbojor.

 

Fruitvale Station – som fått det förskräckliga tillägget ”Last Stop” i den svenska titeln – är en film som hör hemma i din maggrop. Det är en sådan där film som höjer pulsen, får oss att vilja titta bort men aldrig så att vi gör det. Mitt emellan en feel-good och feel-bad är det en heartbeater om man så vill; en film som upprör. Genom en realistisk och neutral kamera ser vi det som händer och känner empati. De sista tjugo minuterna är drabbande. Allra mest för att vi nu lärt känna Oscar Grant – vi känner hans familj, som sitter på akuten och väntar en hel natt på att läkaren ska komma ut. Vi vet att det egentligen inte är något särskilt med Oscar. Han är 22 år. Han förtjänar inte att dö.

Det är inte någon ”spoiler” att Oscar Grant är död. Han dog på Nyårsafton 2008. Han sköts i ryggen, när han låg på marken med handklovar runt vristerna, av en polis som fick två års fängelse, släpptes efter 11 månader och nu är villkorligt frigiven. Flera mobilkameror filmade händelsen. Det är inte en film bara gjord för ditt eget höga nöjes skull. Du bör veta hur det här slutar.

Att den debuterande regissören Ryan Coogler insisterar på att filma allt så realistiskt och avskalat som möjligt är ingen slump. Som film är Fruitvale Station ett självändamål. Första halvan av filmen visar Oscars sista dag i livet – han bråkar med sin flickvän Sophina (Melonie Diaz), lämnar sitt barn på dagis, han gör ett försök att sluta sälja knark trots att hans hyror är obetalda och att han fått sparken från ett butiksjobb för att han jämt är sen – och i vilken annan film som helst hade man behövt fråga sig själv varför vi ser på det här, dessa ganska oansenliga vardagssysslor från underklassen.

Men medan dag blir natt, och vi fortfarande följer Cooglers halv-dokumentära perspektiv, och Oscar och Sophina bestämmer sig för att åka in till stan för nyåret ändå, och hans mamma (den alltid lika bra Octavia Spencer) föreslår att det blir säkrast om de tar pendeltåget, då börjar vi verkligen förstå att vi ser en iscensättning av den sista dygnet i en människas liv och obehaget börjar kännas, som en osynlig hand under bröstkorgen. Och när turbulensen bryter ut visar Coogler en fantastisk begåvning; filmens sista tredjedel är kallsvettande, ångestladdad spänning.

Det finns två sätt att se Fruitvale Station. Som en film och som en social kommentar. Som en social kommentar är den lysande. Oscar Grant dog, inte för att han var en dålig människa som leddes på en ”dålig bana” i livet. Han dog för att en polis av någon anledning sköt honom i ryggen. Polisen i fråga sa att han misstog sin handpistol för en elpistol. Men, även om det vore sant, så förändrar det inte faktumet att Oscar låg där han låg. Försvarslös, skjuten av en polis som var del av ett gäng poliser som tydligt redan begick övervåld och skrek F-bomber. Fruitvale Station handlar inte om gråzoner. Det är en politisk film. Ingen kommer undan att denna händelse är ett faktum.

Som en film är Fruitvale Station en ganska typisk stark Sundance-debut; bra, full av good-will, men mer ojämn i helheten. Den tydligaste svajigheten är det Moment 22 som Coogler hamnar i när han vill vara realistisk och samtidigt göra händelsen viktig. Det finns manipulativa inslag i berättelsen; som när Oscar tar hand om en påkörd hund, bara för att vi ska vara säkra på att han är en schysst kille. Ändå är han inte glorifierad (som många vill påstå) utan bara medvetet underutvecklad. Vi får inte veta vad konflikten som startar bråket på pendeltåget egentligen kommer ifrån. Vi får inte veta varför Oscar suttit i fängelse. Vi får överhuvudtaget ingen chans att ifrågasätta hans karaktär. Det betyder inte att han var perfekt. Det betyder att Coogler inte tycker det spelar någon roll att han inte var perfekt.

För vad skulle filmen egentligen signalera för budskap om den fokuserade på Oscars, vad, ”mörka” sidor? Att det gick som det gick för att han var som han var?

Det är till Cooglers förtjänst att han lyckas dölja problemen med filmen så bra som han gör – jag tror vi ser en framtida begåvning här, och detsamma gäller för den hyllade Michael B. Jordan som är stabil och grundad i huvudrollen. I slutändan är Fruitvale Station mer av ett memoriam där händelsen är viktigare än filmen; den börjar och slutar med autentiska inspelningar som ännu tydligare sänder budskapet att filmen som pågår mellan denna prolog och epilog inte bara är där för publikens höga nöjes skull.

Det lämnar ett litet tomrum. Man undrar, helt naturligt, om filmen är något mer än en filmad hyllning till en man som är en av många moderna martyrer i rasförtryckets namn. Det är sorgligt och det är ledsamt. Erbjuder filmen något mer? Ja, vadå mer?

Jordan är en tydligt professionell skådespelare som förmedlar en huvudperson som är snäll i hjärtat men som också har kort stubin, som har varit omogen och orättvis i sitt liv men som efter ett fängelsestraff försöker göra gott för sig. Detta är en logisk skildring av en riktig människa. Och i övrigt vet vi inte så mycket om honom. Vi vet bara det vi behöver veta. Att utan anledning släcktes hans ljus, nästan som i förbifarten, på hållplatsen Fruitvale Station på vägen mot San Fransiscos förorter, natten till första januari 2009. Trots sina inneboende filmiska problem är Fruitvale Station en stark film som lyckas med sitt mål: Den lämnar en jävligt ledsen och frustrerad.

 

FREDRIK FYHR

 

*

viddefruit

LAST STOP FRUITVALE STATION

Originaltitel, land: Fruitvale Station, USA.
Urpremiär:
19 januari 2013 (Sundance Film Festival).
Svensk premiär:
10 januari 2014.
Speltid:
85 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet:
15, ej lämplig för barn men extra sevärd för ungdomar.
Teknisk process och bildformat:
16mm 2K, 35mm-print, 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Michael B. Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer, Kevin Durand, Chad Michael Murray, Ahna O’Reilly, Ariana Neal, Keenan Coogler, Trestin George, Joey Oglesby, Michael James, Marjorie Crump-Shears, Destiny Ekwueme, Bianca Rodriguez III, Julian Keyes, Kenny Grimm, Thomas Wright, Jemal McNeil, Steven C. Johnson, Alejandra Nolasco, Alex Alessandro Garcia, Marvin Greene, Laurel Moglen, Victor Toman, Herman Tsui.
Regi:
Ryan Coogler.
Manus:
Ryan Coogler.
Producent:
Nina Yang Bongiovi, Forest Whitaker.
Foto:
Rachel Morrison.
Musik:
Ludwig Göransson.
Klippning:
Claudia Castello, Michael P. Shawver.
Scenografi:
Hannah Beachler.
Kostym:
Aggie Guerard Rodgers.
Produktionsbolag:
Forest Whitaker’s Significant Productions, OG Project.
Svensk distributör:
Nonstop Entertainment AB.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *