#GIFF: The Great Beauty 3starrating

3starrating

Regi: Paolo Sorrentino

Jep Gambardella har levt som kung i Roms societetselit i flera årtionden men när han fyller 65 börjar han flanera runt bland sina vänner, ovänner, bekanta och främlingar i den glassiga staden för att se om inte livet går ut på något mer än bara party och fluff.

 

The Great Beauty, som många finsmakare satt som sin favoritfilm i år, börjar verkligen som årets bästa film – Kameran snurrar omkring på en stor, dekadent fest där folk skriker oss i ansiktet och koreograferade dansnummer uppstår lite hur som helst. Festen hålls för att hedra Jep Gambardellas 65-årsdag och Jep han är en jäkla kille alltså. Jag förstår om ovanstående GIF distraherar, men jag känner mig i det här fallet bara tvungen att ha den illustrationen. Kolla smilet på den där gubben – sicken lirare! ”Jag var ödesdömd för sensibilitet” säger han i en voice-over, ”Dömd att bli författare”. Certo, certo, men nu är det fest!

Det är exakt så Baz Luhrmanns tafatta Den store Gatbsy borde ha börjat. Det är glittrigt, glammigt, kaotiskt och flipprigt men det sitter ihop. Det är inte klippmassaker; vi vet vart vi är. På grund av miljön och festdeltagarnas kläder förstår vi att Jep är en hyllad kille och vi förstår att vi befinner oss i societetsvärlden. Festdeltagarna dansar koreograferat med varandra, inte random ut i ingenstans. Vi följer med kameran som om vi själva är där, vi får en känsla för hur lokalerna ser ut, och när den magiska realismen tar över, och Jep börjar tala till oss i publiken, är vi förberedda (jag får ta en klipp-för-klipp-jämförelse någon dag).

The Great Beauty fortsätter att glittra och glamma i ungefär halva sin 140 minuter långa speltid, genom att vara en skamlös och orgieliknande pastisch och hyllning till Federico Fellinis 8½ (1963) och, i synnerhet, Det ljuva livet (1960). Faktum är att man lättast kan beskriva The Great Beauty som en uppföljare, eller remake, eller kanske cinematisk ”remix” av Det ljuva livet; liksom Marcello Mastroianni en gång i tiden flanerade genom Roms societetsliv på jakt efter högre mening gör nu Toni Servillo det. Deras karaktärer skulle till och med, med lite modifikationer, kunna sägas vara jämngamla.

Mest är The Great Beauty en tripp, och den fungerar bäst när man inte tänker efter så mycket. Manusförfattaren och regissören Paolo Sorrentino (This is the Place) lyckas inte pricka Fellinis magi – den där exakta punkten mellan glädje och sorg som livet, själva livsupplevelsen, kan generera i människohjärtat – men han följer hans ideal så pass väl att det blir underhållande i sin spretighet.

Glöm intrig. Den stora handlingen är inte viktig. Detaljer är viktiga, random sidospår är essentiella; det blir en liten rolig scen där, en längre dialogscen där, klämma in lite av ditt, få med lite av datt. Vi flanerar genom filmen tillsammans med Jep, går på nattklubb, strippklubb, caféer, förfester, efterfester, vi hälsar på gamla vänner och bekanta, kollegor; hans bästa vän, eller vad man ska kalla det i denna sväng, den något ynklige Romano (Carlo Verdone), som bott i Rom i 30 år utan att  lyckas med sina drömmar; hans charmanta chef Dadina (Giovanna Vignola) som är en tuff dvärg som bjuder honom på vin och minestronesoppa då och då.

Vissa av scenerna passerar en förbi som ögongodis medan annat stannar kvar och fascinerar i en längre stund. Jag antar att det är subjektivt vad man fastnar för. Filmen är, rent visuellt, en godisskål. Det är, enkelt uttryckt, en sån där film som innehåller en giraff. Som ”trollas bort”.

Sorrentino har gått all-in med den här filmen och den är regisserad utan tvivel (eller är det utan självinsikt?) och jag tror han vet att man med magnifikt foto (Luca Bigazzi) kan komma undan med väldigt mycket.

Och The Great Beauty hade kunnat stanna där. Den hade kunnat vara en för ögat, en för hjärtat, en för sinnet, men den försöker bli en för själen och psyket också och det är ett misstag. Som jag ibland brukar säga; filmen måste ”börja handla om” något också och det är då den börjar vackla lite.

Hur bedårande Toni Servillo än är i huvudrollen är hans karaktär inte lätt att bry sig om. Faktum är att vilken film som helst som är så förälskad i fluff är svår att bry sig om och ju mer Jep går runt och ojar sig över sina problem, desto svårare blir det att bortse från att det inte är några problem och att han egentligen vet det själv. Livets meningslöshet har nog Jep funderat på förut och han blev nog inte klokare den gången heller. Vi misstänker redan från början att han inte kommer ”hitta ut” ur sin glassiga tillvaro – som ibland känns sådär ”tom”, förstås – och filmens ”budskap” verkar onekligen vara att tja, jo, livet är nog bra meningslöst men man får vara glad för de brottstycken glädje och skönhet som vi föräras. Vilket föranleder frågan: Varför slösa 40 minuter på en irrfärd på mening när filmen redan är så pass lång?

”Ah, men det fungerade ju för Fellini”, säger cineasten nu. Varpå jag säger: Duh! Och om det finns någon annan anledning till att The Great Beauty stannar kvar på sin trevliga, men inte alldeles märkvärdiga, nivå så är det för att det i grund och botten är en ”gam”, en ”zombie”, en film som tar vad som redan passerat (i det här fallet Fellini) och mumsar på kadavret; det är ett nästan 90-talsliknande försök att slänga upp något gammalt på tallriken igen och filmen gör det helt utan att tänka på förändringar i samhället, teknologi, kulturvärlden och global politik sedan dess.

Jag menar, törs man fråga var Berlusconi är i detta societetsvimmel? Och varför tittar vi egentligen på en massa nakna modeller som visar tuttarna för oss? Tycker Sorrentino att de hör hemma på Uffizi? Anita Ekberg, när hon stod med Marcello i den där fontänen, var ju helt klart mullig i jämförelse. Kvinnorna i den här filmen utgör ett skönhetsideal som är, milt sagt, oprogressiva.

Men blir man inte avtänd av två och tjugo av det här så är chansen stor att man gillar det. Jag är en beundrare av det ambivalenta och okända, och därför tycker jag i synnerhet om det emellanåt mystiska fotot och de hysteriskt roliga, vagt satiriska inslagen; bland annat det 104-åriga helgonet som älskas av alla men som knappt kan stå upp eller prata på grund av att hon bara har en tand kvar. De där sakerna är roliga. Och, jag menar kom igen, Rom är en fantastisk stad att titta på och de där dekadenta, dandy ol’ sportsen runtomkring Jep är sällskap som räcker för att göra vistelsen i filmen trevlig. Men när den är över är det som att återvända från en semester. Du har ett par fina minnen där men i grund och botten har det inte förändrat ens liv och nu är det dags att gå tillbaka till verkligheten igen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

storaskönheten

THE GREAT BEAUTY

Originaltitel, land: La grande bellezza; Italien/Frankrike.
Urpremiär:
21 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär:
24 januari 2014 (GIFF), regionalt i april 2014.
Speltid:
142 minuter (2.22).
Åldersgräns och lämplighet:
n/a. För vuxna.
Teknisk process/print/bildformat:
35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Toni Servillo, Carlo Verdone, Sabrina Ferilli, Giovanna Vignola, Carlo Buccirosso, Iaia Forte, Pamela Villoresi, Galatea Ranzi, Franco Graziosi, Giorgio Pasotti, Massimo Poplizio, Sonia Gessner, Anna Della Rosa, Luca Marinelli, Serena Grandi, Ivan Franek.
Regi:
Paolo Sorrentino.
Manus:
Paolo Sorrentino, Umberto Contarello.
Producent:
Francesca Cima, Nicola Giuliano.
Foto:
Luca Bigazzi.
Musik:
Lele Marchitelli.
Klippning:
Cristiano Travaglioli.
Scenografi:
Stefania Cella.
Kostym: Daniela Ciancio.
Produktionsbolag: Indigo Film, Medusa Film, Babe Film, Pathé, France 2 Cinéma, Mediaset, Canal+, Cine+, France Télévisions med div stöd.
Svensk distributör:
 TriArt Film.

 

Andra recensioner

”Fabulös färgklick”, Victoria Machmudov, Moviezine.

“The Great Beauty 2.5/4”, Chuck Bowen, Slant.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *