#GIFF: Hallåhallå 3starrating

hallåhallåvideosöndag

3starrating

Regi: Maria Blom

Undersköterskan Disa har flyttat till Falun från Stockholm för att ”börja om” men finner det lättare sagt än gjort när ex-maken ska skaffar nya barn. Hon lever i ängslan och oro men när hon lär känna en gammal skröplig patient utan vänner och anhöriga, samt den fyra gånger gifta charmknutten Kent och glada Wench på djuraffären, börjar saker sakta men säkert förändras.

 

Maria Bloms Hallåhallå börjar som en ganska förutsägbar svensk komedi, för att sedan sakta men säkert bli en storsint och tankvärd liten film, på sitt eget lite barnsliga och sentimentala vis. Det är en film som handlar om att släppa taget om sin rädsla, våga handla, testa nya saker, göra det man tycker är rätt och vara sig själv.

Det låter som klyschor, och det är väl det, men den som har Bloms tidigare succé Masjävlar färskt i minne kan ana på vilket sätt Hallåhallå fungerar ändå. Den blir aldrig någon vanlig feel-good. Det är ingen ”självhjälpsfilm”. Den är mänsklig, varm, rolig men den väjer inte för mörker och smärta. Den erkänner att rädsla är en stark kraft. Men också att den urholkar själen, och måste bekämpas.

Disa, perfekt spelad av Maria Sid, är rädd. För det mesta. Hon jobbar som undersköterska och ser döden i ögonen på arbetstid. Hennes två döttrar börjar tycka hon är tråkig, för när de ska köpa nytt Lego på Tradera vågar hon inte prata i telefon med säljarna. De har mycket roligare hos ex-maken Laban (Calle Jacobson), som förresten ska ha barn med Camilla (Isabelle von Saenger), den nya kvinnan i hans liv, som förstås är hur trevlig som helst. När Disas föräldrar kommer på oväntat besök får hon höra av sin mamma att allt är hennes eget fel, medan pappa tappert försöker muntra upp med sina nya gångstavar. Disa saknar Laban. Vill ha honom tillbaka. Trånar i smyg efter det som varit, och känner skam.

Men det finns ju Kent förstås, spelad av Johan Holmberg. Kör jeep. Är pratglad, sävlig och snäll. Har fyra ex-fruar och oändligt antal barn. Någonstans halvvägs mellan 70-talets velourman och det Ulf Lundellska ungkarlsidealet; det är väl inget fel på honom, men Disa ser honom som en tveksam kandidat. Kent verkar så nöjd med allt som livet ger att han inte behöver kärlekstillskott (och verkligen inga fler barn).

Här hade ändå Hallåhallå kunnat gå Bridget Jones-vägen och bli en typisk romantisk komedi, men ungefär halvvägs börjar den överraska. Disa börjar på allvar ifrågasätta sitt liv. Vad hon håller på med. Om det var rätt att flytta till Falun från Stockholm. Och när hon börjar ta hand om Mary (Karin Ekström), en gammal och skör patient som brutit lårbenshalsen, händer något. Mary är tunn som en sticka, har döden alldeles i närheten och är helt ensam i livet. Bitter men stolt får hon fram från sin bädd att livet bara är tomhet; ”tomheten av att dölja sin själ”. Att inte våga. Att inte vara sig själv.

Disa förstår Mary. Hon vill inte bli som hon. Och snart förvandlas Hallåhallå till en inspirerande skildring av en människas återuppståndelse. Det sker inte i fega montage eller med stora tal, utan i dialog, i skådespeleri. Det är ärligt och trovärdigt. I verkligheten förändras inte en människa över en natt. Man förändras pö om pö, genom att ändra på sina vanor och sin inställning till livet. Disa ska ta ett djupt andetag och våga livet. Steg för steg.

Liksom alla skådespelare och karaktärer i Maria Bloms filmer utstrålar Maria Sid exakt den osminkade naturlighet och självklara hej-här-är-jag-karisma som behövs i huvudrollen och hon gör den utan att en enda replik hamnar snett.

Vad gäller Maria Blom har hon med sina hemvana dalamiljöer en fördel jämte andra svenska filmskapare. Blom har en miljö hon behärskar. Liksom Masjävlar är Hallåhallå en film som är säregen och speciell samtidigt som den är helt allmängiltig eftersom vi känner igen karaktärerna från vardagen. Vardagshjältarna på jobbet, och de kollegor vi inte står ut med (Ann Petrén, say no more). De petiga föräldrarna som aldrig blir nöjda med en, och de som inte vet hur de ska muntra upp en (Gunilla Nyroos och Tomas Laustiola är bra som föräldrarna, i ett par korta men viktiga scener). Tjejen i djuraffären som skrattar hela tiden och avslutar varje mening med ”förstår du?” (Tina Råborg svämmar över av begåvning här). Maria Blom fångar dessa karaktärer helt naturligt och verkar veta exakt vad hon vill av skådespelarna; jag antar att hon har dem i blodet.

Vi vill stanna hos dem så länge det går. Vi vill att de lär känna varandra, att de tar hand om varandra, att de såhär i sin begynnande medelålder vågar hålla sinnet ungt och hjälpas åt att ta livets tårar och skratt, dag för dag. Och kanske ändå att man kan förändras. Kanske, vem vet, att samhället kan förändras. Ja, Blom hinner faktiskt med ett par politiska fotnoter som ger filmen en extra krydda av substans.

Hallåhallå visar, mer än hennes förra film Nina Frisk, att hon har en talang för att göra feel-good-filmer som har både hjärna och hjärta. Den är kanske inte ”djup” men den är seriös; den vet att livet kan vara förjävligt ibland och att mörkret kan ta över allt. Men man måste våga se det. Måste våga möta det. Ja, det kan vara som att kasta sig ner för den där branta skidbacken, men vad ska man annars göra? Mary, som ligger och tynar bort i sin sjukhussäng, vittnar om att vi bara lever en gång.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

viddehallå

HALLÅHALLÅ

Originaltitel, land: Hallåhallå, Sverige.
Urpremiär: 26 januari 2014 (Göteborgs FilmFestival).
Svensk premiär: 
7 februari 2014.
Speltid:
 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 
Barntillåten; helt barnvänlig.
Teknisk process och bildformat:
n/a (digital widescreen).
Huvudsakliga skådespelare: 
Maria Sid, Johan Holmberg, Tina Råborg, Carl Jacobson, Isabelle von Saenger, Karin Ekström, Miri Klarquist, Celina Almqvist, Ann Petrén, Gunilla Nyroos, Tomas Laustiola, David Lindgren, Sofia Rönnegård, Fredrik Hammar.
Regi: Maria Blom.
Manus: 
Maria Blom.
Producent: 
Lars Jönsson.
Foto: 
Ari Willey.
Klippning: 
Kristin Grundström.
Scenografi: 
Teresa Beaele.
Kostym: 
Nina Sandström.
Produktionsbolag: Memfis Film, Film i Väst AB, SVT, i samarbete med Film i Dalarna, med stöd av Svenska Filminstitutet och Nordisk Film- & TV-fond.
Svensk distributör: SF.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *