#GIFF: Matterhorn 35starrating

matterhorn videosöndag 1

35starrating

Regi: Diederik Ebbinge

Den pedantiska och enstöriga medelåldersmannen Fred bor i en kalvinist-kristen liten by på den holländska landsbygden. Hans fru och barn har, under för oss oklara omständigheter, lämnat honom. En dag träffar han den utvecklingsskadade Theo, en fullvuxen man på en femårings mentala nivå, och tar honom under sin barm. Fred försöker uppfostra Theo som en far, men de har båda hemligheter som detta möte kommer locka fram i ljuset.

 

Holländska Matterhorn är en film som tar tid på sig att komma till refrängen men när den väl kommer till skott gör den det på ett fantastiskt sätt. Det är en långsam, verkligt udda och speciell film. Den börjar som en mycket torr indiekomedi och fortsätter lägga lager på lager tills den blir ett riktigt gripande emotionellt drama. Ger man den chansen blir man rikt belönad. Det är en ovanlig film att göra i dessa dagar, och långfilmsdebutanten Diederik Ebbinge ska ha beröm.

Det känns som en ganska typisk, ”quirky”, komedi först. Vi lär känna Fred (Ton Kas) den medelålders mannen i den kalvinist-kristna byn som äter sin tråkiga tallrik kött och potatis exakt, på sekunden, klockan sex varje kväll. Hans fru och barn har försvunnit och hans liv är tristess, tristess, tristess. Faktum är att allt i början av filmen är nödvändigt långtråkigt. Fred är så grå, så fyrkantig, så stel, så rädd, att hans liv är som ett konstigt skämt.

Sen dyker Theo upp (spelad av René van ’t Hof). Fred vet inte att han heter Theo först, han vet överhuvudtaget inget om honom, men en dag står han utanför dörren och tittar. Han pratar nästan inte, verkar vara utvecklingsstörd, och av någon anledning släpper Fred in honom.

Theo får bo med honom. Fred känner sig – av någon anledning – manad att uppfostra Theo. Ge honom bordsskick, ordentlig hygien; lära honom hur man spelar fotboll och ber bordsbön. Theo går mest runt och mumlar, men verkar inte klaga. Denna märkliga duo blir snart ett faktum i den lilla byn och de extraknäcker inom kort som underhållning på barnkalas. Freds kristna grannskap ser på honom med avsmak, som någon som när djävulen vid sin barm, och även om ett par av de här sakerna verkar lite långsökta så fungerar de som avgörande byggstenar i intrigen. Och de förklarar även för oss hur Fred lyckas med konststycket att bli utfryst i ett samhälle där man inte pratar så mycket med varandra till att börja med.

 

Men det där är inte poängen, det där är bara början, jag slösar mina ord. Det som gör Matterhorn så minnesvärd är sättet den utvecklar sig. Fred är en karaktär att skratta åt i början men vi lär oss gradvis att han bär på en oerhörd tung sorg och att han är värdig vår empati.

Vi får ju nämligen inte veta allt på en gång. Vart hans fru och barn har tagit vägen, till exempel, och varför han verkar bry sig om Theo så mycket. I en komedi spelar det inte så stor roll, så vi tänker inte så mycket på det. Men det finns där, och steg för steg smyger sig Ebbinge närmare sanningen om Fred, bäddar för oss att ta emot sanningen, vänder långsamt på filmen så att den går från en torr, dryg indie-komedi till ett blödigt, melodramatiskt feel good-drama.

Ett avslöjande, mot filmens sista akt, kommer inte som en överraskning. Ändå avslöjar hela filmen sig själv och allt i den – religionen, ginflaskan på bordet, varför Fred behöver Theo – faller på plats och ett fint drama står plötsligt framför oss. Sedan skruvar filmen ett varv till och säger ”Aha! Men kolla här då” och så kommer den där sista pusselbiten till slut, den där smarta överraskningen, den där ”aha det är det var”-känslan.

Jag skriver upp denna Diederik Ebbinge på min lista över intressanta namn, för han visar i Matterhorn att han har en mästerlig förmåga att kontrollera och sortera information som berättare. Det är en grundläggande talang man måste ha som manusförfattare och regissör, men den är en bristvara bland de yngre begåvningarna idag, som ofta fotar saker klipp-för-klipp och vill imponera med snygg design snarare än riktigt filmskapande.

Ebbinge tar Fred och låter honom gå från en skrattretande nidbild till en riktig människa vi bryr oss om. Inte heller Theo är något ”magiskt retard” som bara finns till för huvudpersonen. Theo har också hemligheter från det förflutna. Varför han är som han är. Vem han en gång var. Hur det har gått som det gått. Det kan vara teknikaliteter, men det gör hela skillnaden för honom och för hur vi ser på honom.

Matterhorn är en smal film och den kräver ens uppmärksamhet. Jag vet inte hur många som väljer att se den framför den nya Jack Ryan eller RoboCop eller Owen Wilsons nya eller senaste Beck-filmen. Men väljer man Matterhorn istället, och är man med den från början till slut, så kommer man finna en intelligent och hjärtvärmande film som lämnar en med en så otippad kombination som fjällkedjor (på näthinnan) och euforisk discoglädje (i öronen).

Det är den bästa långfilmsdebut jag sett på länge, det här. Fantastiska skådespelare, skickligt berättat, och ett utomordentligt litet exempel på hur en debutfilm gjord på liten budget och spartanska inramningar kan fungera. Otroligt nog pågår den bara i 87 minuter. Ebbinge använder verkligen varenda en. Jag trodde jag visste vad han var ute efter i början, bara en liten torr och syrlig komedi, men jag var verkligen imponerad av bredden och hjärtat han lämnar oss med i slutet.

Främst är det berättelsen om en man som råkat ut för något hemskt. Och en man som måste lära sig att älska sin nästa, trots att den personen inte är som han. Jag tror Fred experimenterar med Theo, lär sig gå ett steg närmare mot en försoning, en försoning med sig själv och… åh, jag vill inte förstöra något. Om du ser filmen har vi något att prata om.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

 

matterhorn videosöndag 2

MATTERHORN

Originaltitel, land: Matterhorn, Nederländerna.
Urpremiär:
7 februari 2013, Nederländerna
Svensk premiär:
25 januari 2014 (GIFF), i övrigt okänt.
Speltid:
87 min. (1.27)
Åldersgräns och lämplighet:
n/a, lämplig för äldre barn.
Teknisk process och bildformat:
n/a, 2.35:1
Huvudsakliga skådespelare:
Ton Kas, René van ’t Hof, Porgy Franssen, Ariane Schluter, Helmert Woudenberg, Elise Schaap, Alex Klaasen, Sieger Sloot, Renske de Greef, Michel Sluysmans.
Regi:
Diederik Ebbinge
Manus:
Diederik Ebbinge.
Producent:
Gijs van de Westelaken.
Foto:
Dennis Wielaert.
Klippning:
Michiel Reichwein.
Scenografi:
Elza Kroonenberg
Produktionsbolag:
Column Film, VPRO & Grobbendonk Films.
Svensk distributör:
n/a

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *