Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

#GIFF: Det förflutna

det förflutna videosöndag 1

4starrating

Regi: Asghar Farhadi

Efter fyra år återvänder Ahmad till Paris från Teheran för att hans ex-fru Marie ber honom skriva på skilsmässopappren. På plats tvingas han bo under samma tak som hennes nya kille Samir, som har en fru som ligger i koma. Dagarna går och Maries och Samirs turbulenta situation blir tydligare – de har alla barn från olika äktenskap och Maries äldsta dotter Lucie, som ofta rymmer hemifrån, berättar en hemlighet för Ahmad som förändrar allt för honom.

 

Av alla filmgenrer är nog dramat det mest över- och felanvända. Ett drama är en berättelse om riktiga människor med riktiga problem. Det härstammar från mänsklighetens begynnelse, förstås, men förknippas för det mesta med litteratur och teater (en pjäs är ju per definition dramatik). I filmens blygsamma tidsålder tycker jag inte genren helt grundats – Det verkar idag som att vilken film som helst som inte är en komedi, en thriller, en skräckfilm, en actionfilm, en science-fiction-film är ett ”drama”. Sentimentala dussinfilmer i mängden, såpoperor, romantiska historieskildringar, generiska biopics, förtäckta reklamfilmer för företag eller religioner, allt detta tenderas att ljummet och ospecifikt stämplas som ”drama”.

Men om man nu använder Hamlet och Bröderna Karamazov som en ungefärlig ribba försvinner majoriteten av alla filmdramer som någonsin gjorts och kvar är en handfull manusförfattare och regissörer som verkligen anstränger sig för att göra berättelser som kommunicerar det mänskliga predikamentet; svårigheterna man har, som människa, bara när man lever själva livet. Asghar Farhadi är en av dem.

Farhadis förra film Nader och Simin ansågs av många, däribland jag själv, vara 2011 års bästa film. Jag var glad för dess framgångar – den blev mirakulöst nog en framgång över stora delar av världen och gav Iran sin första Oscarstatyett för bästa utländska film – för den var precis ett sådant drama jag pratar om och det var som en bekräftelse att se den gå hem hos så många människor. Och Farhadis nya film, Det förflutna, är ännu bättre.

Felfri, är det första ordet jag kommer att tänka på efter att ha sett den. Det förflutna är en felfri film. Varenda aspekt av filmen fungerar. Den är som en stor känslomaskin som genererar empati, sympati, förståelse och medmänsklighet. Det enda den begär av sin åskådare är att vi ska lyssna på vad karaktärerna pratar om, och ta dem på allvar. Och när vi gjort det klickar det. Vi följer en perfekt uppbyggd intrig som bygger på helt trovärdiga omständigheter; vi följer karaktärerna som rör sig genom den som om vi gick intill dem; vi förstår deras problem som om de vore våra egna – för vi har träffat dem i våra egna liv och i några av dem ser vi oss själva – och när de såras av varandra, när de gråter och skriker på varandra, då vill vi trösta dem. Men vi kan inte. Vi är åtskilda från dem, liksom de är från varandra då och då, i små symboliska scener där glasväggar på flygplatser och varuhus skiljer dem åt. Detta är nu inte en film som handlar om sina detaljer, men även de är exakta och perfekt applicerade. Fotot, av mästaren Mahmoud Kalari, är mest en extra lyx.

Det förflutna går att se, om man vill, som en tematisk uppföljare till Nader och Simin, som handlade om de mödosamma problemen ett par i Iran gick igenom när kvinnan begärde skilsmässa. Det förflutna – inspelad i Frankrike på franska, ett språk Farhadi själv inte behärskar – utspelar sig redan i ett skilsmässolandskap. Alla vuxna karaktärer i filmen har barn. Alla är separerade. Alla har nya partners och nya barn. Som för att understryka mosaiken låter Farhadi, en klassisk humanist i Krzysztof Kieslowskis och Akira Kurosawas anda, sina tre huvudkaraktärer vara en iransk man, en argentinsk kvinna och en fransman med arabiskt påbrå.

Det är, därmed, uppenbart att de har olika bakgrunder och lika uppenbart är det att det inte har något som helst med deras problem att göra. Deras problem är desamma som människor alltid haft. De älskar varandra. Har älskat varandra. Älskar varandra fortfarande. Har barn med varandra. De har svikit varandra. De har försökt hjälpa varandra. Deras tålamod har tagit slut. Deras kommunikation har blivit kortare. Deras attityder mer uppgivna. De är trötta på sina egna känslor nu. De är trötta på sin skuld, sin ångest, ja, allting som hände, där och då, i det förflutna.

Ta Ahmad (Ali Mosaffa), när han kommer till Marie (Bérénice Bejo) för att skriva under skilsmässopappren. De har inte setts på fyra år. De är lågmälda och spända mot varandra, för trots att de inte setts på så länge vet de mycket väl att minsta felsteg leder till ett till meningslöst gräl.

Marie har problem med sin tonårsdotter Lucie (Pauline Burlet), som börjat rymma hemifrån. Hon ber Ahmad prata med henne, eftersom han är den stora kommunikatören, den ”gode mannen” som aldrig brusar upp och alltid försöker se alla sidor av olika problem; kvalitéer som den mer otåliga Marie avundsjukt föraktar. Nu ska hon ha barn, förresten, med sin nya kille Samir (Tahar Rahim), som i sin tur är deprimerad för att hans egentliga fru ligger i koma. Hennes problem? Hon var deprimerad. Försökte ta livet av sig. Lyckades, på sätt och vis. Lämnade de andra i skuld.

Det finns fler barn inblandade. Samirs son Fouad och Maries dotter Léa. De är yngre än Lucie, lättare att påverka och mer i den psykologiska farozonen. Flickan Léa (Jeanne Jestin) sitter tyst och tittar på med tårar i ögonen när de vuxna grälar och den lite äldre pojken Fouad (Elyes Aguis) är tyst och trotsig undrar varför de inte bara drar ur pluggen på mamma nu när hon ändå ville dö.

Det låter inte muntert. Det är inte muntert. Men det är svårt att förklara på vilket sätt filmen inte alls är deprimerande, utan stärkande och hoppingivande. Kanske har det att göra med skådespeleriet, sättet karaktärerna når fram. De här människorna vill inte må dåligt, och de gör allt de kan för att ta sig framåt, ut ur det förflutnas landskap av ångest och skuld.

Intrigen innefattar en hemlighet som Lucie, tonårsdottern, bär på. Det innefattar alla karaktärer. Även Ahmad – den gode mannen, som sagt – som när han får veta vad det är sammanbitet stannar, nästan mot sin egen vilja. Det här är inte hans problem längre. Det här är inte hans hem längre. Detta är inte hans barn, inte hans fru, inte hans familj. Men Lucie litar på honom. Han är en av få vänner hon har. Vad ska han göra? Lämna henne gråtandes på ett café i Paris och kallt åka hem till Teheran?

Marie har varit gift tre gånger. Lucie litar inte på en framtid med Samir, för henne är han bara en till av mammas nya killar. Ahmad börjar i sin tur undra om Marie haft baktankar med att ringa hit honom just nu, när hon har det så pass turbulent. Och Marie undrar, i sin tur, om Samir lämnat sin fru bakom sig helt. Hur han nu skulle kunna göra det, eftersom det svävar som ett ovisst moln i luften att hon kan ha tagit livet av sig för att hon fick veta att han var otrogen.

De här sakerna är problematiska nog som de är, men Farhadis manus är fullt av nyanser och djup som skapar karaktärer vi verkligen lär känna på ett personligt plan. Vi ser något hända, och vi förstår hur de kommer reagera innan de själva får reda på vad som hänt. Vi förstår hur de tänker, vi kan spekulera i deras agendor och komma nära sanningen och deras problem lämnar oss inte för vi kan alla (på ett eller annat sätt) relatera till skilsmässor, nya familjer, ångest i tonåren, konflikter med våra föräldrar, våra barn eller både och. Så många filmer tycks handla om de här sakerna och så få prickar verkligheten lika smärtsamt och hudlöst som Farhadi gör här.

Efter sig lämnar Det förflutna öppna frågor. Vilka är idealen vi lever våra liv efter? Hur kan vi lära oss att lyssna på varandra även om vi sårat varandra? När är det dags att ta farväl av en människa som ligger i koma, och hur gör man det om man själv bär delar av skulden? Är det så, som Samir säger, att vissa saker inte kan förlåtas? Eller är det bara en fråga om sår, sår som läks av tiden… Men hur mycket tid har vi på oss? Vi måste leva våra liv också. Komma överrens. Låta våra barn växa upp så smärtfritt som möjligt. Hitta något som gör att vi kan se fram emot framtiden också, trots att det förflutna kastar en skugga över oss som bara tycks växa med åren. Detta är en film som letar efter ljuset i den skuggan. Inte något stort, bländande himlaljus. Bara ljus nog för oss att se vad vi håller på med, vart vi tar nästa steg, vilka vi har omkring oss och vad vi tycker det är värt.

FREDRIK FYHR

 

*

 

det förflutna videosöndag 2

DET FÖRFLUTNA

Originaltitel, land: Le passé, Frankrike.
Urpremiär:
17 maj 2013.
Svensk premiär:
7 februari 2014.
Speltid:
130 min (2.10)
Åldersgräns och lämplighet:
15. För vuxna.
Teknisk process och bildformat:
DCP. 1.85:1
Huvudsakliga skådespelare:
Bérénice Bejo, Tahar Rahim, Ali Mosaffa, Pauline Burlet, Elyes Aguis, Jeanne Jestin, Sabrina Ouazani, Babak Karimi, Valeria Cavalli, Aleksandra Klebanska, Jean-Michel Simonet, Pierre Guerder, Anne-Marion de Cayeux, Eléonora Marino.
Regi:
Asghar Farhadi.
Manus:
Asghar Farhadi.
Producent:
Alexandre Mallet-Guy.
Foto:
Mahmoud Kalari.
Musik:
Evgueni Galperine, Youli Galperine.
Klippning:
Juliette Welfling.
Scenografi:
Claude Lenoir.
Kostym:
Jean-Daniel Vuillermoz.
Produktionsbolag:
Memento Films, France 3 Cinéma, BIM, Canal+, Ciné+, France Télévisions, Alvy Distribution, CN3 Productions med stöd från Eurimages, Région Ile-de-France, CNC, Programme MEDIA de la Communauté Europeenne samt diverse associationsföretag.
Svensk distributör:
Folkets bio.

4 svar på ”#GIFF: Det förflutna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *