Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Magnolia (1999)

mästerverkfont

videosöndag magnolia mästerverk klassiker

4starrating

<-#15. Ingeborg Holm.
->#17. Motorsågsmassakern.

Regi: Paul Thomas Anderson

En virvlande skildring av ett dussin vanliga människor på en i slutändan mindre vanlig dag i Los Angeles.

Paul Thomas Andersons Magnolia är en av 90-talets bästa amerikanska filmer, ett mästerligt och nästan oöverskådligt kalejdoskop av smärta och sorg. När det begav sig blev den känd för en konstig grej som händer mot slutet av filmen; och kanske är den för många fortfarande känd som ”den där filmen där det … i slutet”.

Men ser man den idag så tror jag inte det är de där fula djuren som stannar kvar. Snarare är det människorna. Magnolia är en film om ledsna och uppgivna människor, människor som inte orkar bära känslan av förnedring och besvikelse när livet inte går som man tänkt sig. Den knasiga scenen i slutet är bara en illustrativ detalj, och det finns ett par andra i filmen också; som när alla karaktärer utan anledning, på varsitt håll, börjar sjunga med i Aimee Mann-låten ”It’s Not Going to Stop”. Ingen tycks komma ihåg den scenen, så jag drar slutsatsen att folk i allmänhet inte har sett Magnolia tillräckligt många gånger.

Det är den typen av meta-detaljer som alltid slinker in i Paul Thomas Andersons filmer, gärna i slutet av dem, och retar upp vän av ordning som inte tycker de passar in. Men Andersons filmer är, liksom Stanley Kubricks och Akira Kurosawas, designade för att man ska se dem flera gånger. De växer, nästan som något organiskt, beroende på hur mycket uppmärksamhet de får. Ser man dem igen, när man redan vet vad som kommer att hända, uppstår magin: Det är inte vad som berättas, det är hur det berättas, som räknas i en film.

Jag har aldrig skrivit en recension på Magnolia, har aldrig riktigt vågat. Jag har sett den i sin helhet upp emot tio gånger, och finner det fortfarande vara en utmaning. Vart börjar man? Det är en myllrande film, kanske den snabbaste tretimmarsfilmen jag någonsin sett; den rör sig genom en mängd olika människosjälar som ett rastlöst spöke på jakt efter kontakt. Eller som en rastlöst bläddrande TV-tittare som hoppar mellan olika kanaler. Man kan se det högt – som en spirituell och verkligt agnostisk film – eller man kan se det lågt – som en existentiell film om en kall, gudlös värld där vi är ensamma. Skönheten i filmen försvinner inte, oavsett vilket man väljer.

 

Den skönheten är så fragil att den inte kan förklaras i ord. Man kan förklara handlingen i en mening: Magnolia handlar om ett dussin människor under ett dygn i Los Angeles…. Men det låter inte speciellt intressant. Man kan försöka förklara vilka alla är, hur de hör ihop med varandra och varför deras berättelser är så fina, men då kommer man bara generera hundratals torra, döda ord. Ord kan inte göra filmen rättvisa. Känslan i den kommuniceras genom bilderna, och rytmen. Ord kan inte förklara känslan.

I synnerhet när jag såg om den nu, inför denna text, slog det mig hur fotot och klippningen verkligen är en biroll i filmen. Filmen är berättad som en symfoni, där pulsen och rytmen ständigt växlar; ibland är berättelsen lugn och vi får flera långa minuter i ensamhet med karaktärerna. Ibland stegrar berättelsen, klippen är snabbare och musiken blir vildare. Något är på väg att hända…! Sen kommer en till överraskning istället, en tyst överraskning, något vi inte såg på håll, något som återigen får filmen att ta ett djupt andetag och gå in närmare. Vänta, tänker den, vad är det här, vi måste undersöka….

Det är en vacker och magnifik filmupplevelse. Magnolia är omöjlig att skaka av sig. Jag såg den första gången i fjortonårsåldern och blev golvad – mest av själva känslan av den, tror jag – men där man växt ifrån eller glömt bort vissa filmer förblir Magnolia en film som står en bi. Jag inser nu att jag kommer se om den här filmen då och då i resten av mitt liv och jag kommer aldrig att ha tröttnat på den, eller ha listat ut den.

Nästan varje sekund av filmen ger en något att titta på. Det finns alltid något att komma tillbaka till. Det är en film som hänger kvar hela livet. Och att den kan fungera som en följeslagare genom ens liv är ett fint sammanträffade, eftersom det är en film som handlar om livet; inte ”livets mening”, inte ”livsvisdomar”, bara känslan av att andas, känna sina känslor, såras, existera på en planet vars verklighet vi ibland kan slås av med förundran.

 

Liksom alla riktigt begåvade filmskapare balanserar Paul Thomas Anderson ett felfritt tekniskt hantverk med encyklopedisk filmkunnighet och genuin, spontan talang. Han visste inte vad han höll på med när han började med manuset till Magnolia; han hörde en av vännen Aimee Manns låtar och började skriva. Det ena ledde till det andra. Karaktärer uppstod, de började prata med varandra; han parade ihop dem med varandra. Det hela gör att man tänker på romantiserade, nästan mytologiska, författarskap som Jack Kerouacs. Men att Anderson faktiskt skrev manuset i ett slags kreativt rus är inte svårt att förstå om man ser själva filmen, som tycks vara berättad inte så mycket i fågelperspektiv som i perspektivet från en vindpust genom fönstret.

 

Men allt är förstås inte magi. Anderson började sin karriär som assistent åt Robert Altman, indie-mavericken från Kansas som blev berömd för att ha lagt grunden till ”ensemble-konceptet” i myllrande filmer med trettio karaktärer var, som Nashville (1975), Spelaren (1992), Short Cuts (1993) och Gosford Park (2001) för att nämna de kändaste. Altman, i sin tur, vidareutvecklade genren från gamla brittiska klassiker som De röda skorna (1948) eller Hollywood-klassiker som Grand Hotel (1932) där Greta Garbo spelade mot  en uppsättning av dåtidens största stjärnor.

Altman tog ensemblefilmen och gjorde den jordnära, med ett nästan dokumentärt fluga-på-väggen-berättande, och naturligtvis var Andersons tid som assistent åt honom ovärderlig. Han använde det han lärt sig av Altman för att bygga upp ensemble-strukturen i sin genombrottsfilm Boogie Nights (1997) och även i Magnolia, där han perfekterar konceptet och ger genren den själ vilket Altmans medvetet opersonliga filmer saknade.

Så fastän Magnolia är ett mästerverk är det på sätt och vis – tillsammans med Boogie Nights och debuten Hard Eight (1996) – ett lärlingsverk. Det är tydligt att han aldrig hade planen att göra den här typen av filmer i oändligheten. Med sina senaste filmer – There Will Be Blood, The Master och eventuellt hans uppkommande Inherent Vice – har hans filmer, trots deras visuella bredd, storymässigt varit isolerade till två män; fadern och sonen. En relation Anderson är fixerad vid. Och om man kartlägger karaktärerna i Magnolia som i ett träd, så ser man att alla grenar sitter på stommen av två döende män – Philip Baker Hall och Jason Robards; en med en förlorad dotter, en med en förlorad son.

Men även om de utgör fundamentet så minns man alla karaktärer i Magnolia jämnbördigt. De är alla jämställda varandra i sina misslyckanden. Vissa skulle kalla dem losers. Själva bör de se på sig själva med större empati, för de är inte losers och deras misslyckanden ligger oftast i deras egna ögon.

”Jag var en skit mot min fru” säger den döende mannen Earl (Robards) i sjukhussängen, som om han tycker att han själv förtjänar att dö.

”Du är en bra person” säger den hjärtskärande snälla polisen Jim (John C. Reilly) till Claudia (Melora Walters) som han just har träffat och omedelbart, utan att förstå varför, inser är sitt livs kärlek. Hon hatar sig själv. Vi tror det har att göra med hennes drogproblem – som Jim inte känner till, och som vi vet att han ändå inte skulle bry sig om för han älskar henne verkligen – men hennes verkliga problem förblir dolda fram till slutet. Det är synd om henne, kan man tänka, men hon har inte gjort något fel och hon är, mycket riktigt, en bra person som förtjänar att vara lycklig.

”Respektera kuken” säger Frank T.J. Mackey (Tom Cruise) medan han med infernalisk iver instruerar ett gäng skrålande män hur man föraktar, ”förför och förgör”, kvinnor. Likt ett barn kommer han ligga på sina knän och gråta innan filmen är slut.

Och vem är egentligen den mystiske ”The Worm” som ungen på gatan rappar om? Ska Linda (Juliane Moore) någonsin förlåta sig själv, sina egna känslor som gått från kyla till värme till skuld, eller ska bilens avgaser i garaget ta beslutet åt henne? Och Stanley (Jeremy Blackman), tioåringen som kan alla frågor i det taffliga programmet What Do Kids Know? men som inte får gå på toa, inte får en barndom, inte får en pappa som bryr sig om annat än pengarna han tjänar… Och Donnie (William H. Macy), en gång känd som ”Quiz Kid Donnie Smith” i samma taffliga program. Varför, Donnie, vill du i medelåldern skaffa dig tandställning? Tror du verkligen att bartendern Brad kommer tycka om dig då? Åh, det är så rörande.

De här karaktärerna snurrar runt i en LA-värld av billiga dollars och TV-apparater, bundna av rädsla och självförakt och sammanförda av sina tårar, den perfekta musiken av Aimee Mann som skär igenom alla indie-klyschor och hittar kärnan i det emotionella budskapet: Du mår dåligt, but it’s not going to stop; du lever, du är människa, du lider. Och världen är en märklig plats. Konstiga, konstiga saker händer i den. Varje dag. Filmen har en ”förklarande” prolog, en annan typiskt briljant Andersonsk detalj, som jag inte ens tänker återge i ord. De där döda, menlösa orden.

 

hoffman magnolia videosöndag

Däremot känner jag mig manad att säga något om Philip Seymour Hoffman, som spelar sjuksköterskan vid namn Phil Parma, som sitter vid Earls sida medan han tynar bort i sin dödliga cancer. I en intervju sa Hoffman att av alla karaktärer han spelat är det Phil i Magnolia som legat honom varmast om hjärtat; Phil ger utan en tanke på någon annan, han är den ultimata sköterskan; snäll och förstående, intelligent och emotionell, ständigt lyssnande, helt lojal och totalt outtröttlig, ”He was all heart” sa Hoffman om sjuksköterskan Phil, ”it just made me cry”. Och bland en uppsjö av minnesvärda roller är det fortfarande en av Hoffmans bästa prestationer, just för sin subtila enkelhet. Phil får ingen bakgrundshistoria att luta sig på, han har ingen ark att gå igenom; han är bara där, är bara hjärta, och vi litar på honom ögonblickligen och känner att om vi någonsin ligger för döden på ett lika smärtsamt sätt som Earl så måtte vi få någon som Phil vid sängen.

Jag skulle kunna skriva en sån här text om varje karaktär i Magnolia. Det är en film som handlar om de här människorna som bara är vad de är; vid liv, rädda och ensamma, ledsna. Men stretandes. Ändå. Saker är inte hopplösa. Och, för att citera Jean-Luc Godard, världen är inte en ledsam plats – den är bara stor.  Magnolia täcker spektrat från minsta detalj, till nivån mellan himmel och jord där vi har alla våra mänskliga problem, ända ut till det allra största perspektivet. Finns det ett öde eller händer de här konstiga sakerna bara hela tiden? Gömmer det sig en gudom i den där vackra, märkliga blå himlen eller finns där bara helt vanligt, alldeles normalt sommarväder?

 

FREDRIK FYHR

*

9 svar på ”Magnolia (1999)

  1. Pingback: Psycho (1998)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *