About Time 2starrating

about time videosöndag 1

2starrating

Regi: Richard Curtis

När Tim är 21 år berättar hans pappa för honom att männen i släkten kan resa i tiden. Detta använder Tim till att finna kärleken, vilken efterhand kommer i Mary. Förhållande blir äktenskap, tvåsamhet blir familjeliv, och då och då reser Tim i tiden för att korrigera olyckor eller snedsteg som händer på vägen.

 

About Time är en överraskande tråkig film, med tanke på att den är skriven och regisserad av Richard Curtis, den romantiska komedins Michelangelo med sina manus till Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Love Actually (som han också regisserade). Det är ett gediget track record, inte minst av färgstarka karaktärer. About Time begår kardinalsynden att inte ge oss en enda.

Istället får vi tråkiga och platta fyll-i-med-dig-själv-karaktärer som Tim (Domhnall Gleeson), en diffus summa av ”omanliga” klyschor, och Mary (Rachel McAdams) som är osäker och barnslig av ingen annan anledning än att hon är tjej. Man pratar ju om att såna här filmer behöver kemi – Gleeson och McAdams är bra skådespelare, men de ligger som ett par vedklossar i den här filmens ugn utan att någon någonsin tänder själva elden.

Storyn innefattar tidsresor – ett inslag som oftast kommer i vägen för en intrig så fort det används och så även här. Det är ju och förblir en fantastisk idé – Tänk att kunna resa i tiden! Vad innebär det i About Time…? Ingenting, i slutändan, för budskapet är att vi måste uppskatta det vi har, att inget tidsresande kan få någon att älska en annan och att det trots allt är här och nu som räknas.

Aha. Okej. Men varför ens ha tidsresandet där till att börja med? Curtis låter det aldrig bli den stora del av storyn det borde vara utan spelar ner det till en slags ho-hum-nivå: Okej, vi kan resa i tiden, great, vad gör vi nu? Spelar ping-pong…! Förstås…?

Problemet är att om tidsresandet aldrig blir spektakulärt så blir det heller inte överraskande när Tim inser att det inte är så viktigt. Insikterna han lär sig är inte spektakulära heller. De flesta vuxna människor vet att vår tid är dyrbar – det är en sådan där klyscha som alltid kommer tillbaka till oss, inte minst på begravningar – och ingen behöver resa i tiden för att lära sig en sådan självklarhet.

Men så är inte heller Tim annat än en ganska slappt skriven karaktär som ska vara charmigt klantig men som bara blir dummare än någon människa i verkligheten är. Det här idealet sattes förstås av Hugh Grant i Fyra bröllop… men han var bra i den för att hans klantighet var del av hans personlighet och den gjorde inte honom udda så mycket som den gjorde resten av världen onödigt stel och tråkig.

Tim är automatiskt och opassionerat konstig, när han till exempel försäkrar sina svärföräldrar om att han och deras dotter inte praktiserar oralsex (se trailern). Varför skulle han säga så? Är han störd? Har du någonsin gjort det? Känner du någon som någonsin gjort det? Vart är igenkänningsfaktorn? Varför skulle man blurpa ut oralsex-grodor till sina svärföräldrar eller någon överhuvudtaget för den delen?

Jag har inget ont att säga om Domhnall Gleeson, som spelar Tim, för han gör vad han ska. Detsamma gäller för alla skådespelarna – Rachel McAdams har gjort den här grejen i sömnen sedan Dagboken (2004) och Bill Nighy, som Tims pappa, är som Bill Nighy brukar vara.

Men allt är gjort på rutin och utan passion och filmens två timmar börjar snart kännas som en ofrivilligt episk speltid. Curtis verkar vilja göra en mer jordnära komedi, om ”vanligt folk” kanske, men ingenting som händer är någonsin intressant eller speciellt kul och då är det ändå en story om tidsresor vi talar om. Den enda karaktär som är värdig Curtis tidigare är den cyniske pjäsförfattaren Harry (Tom Hollander) som dryper runt och droppar syrliga repliker och påminner oss om hur roliga de där andra filmerna var. Resten av filmen är gråskalor med starka grå färger i mitten.

 

Sen är det förstås det här med att tidsresor är svåra att göra film om. Det kommer alltid kräva suspension of disbelief av åskådaren, men About Time skapar ännu fler dimensioner av problem. Reglerna för tidsresorna etableras aldrig – förutom de regler som etableras, och de bryts dessutom; det är  ”männen i familjen” som kan resa i tiden, men vid ett tillfälle är det en kvinna som gör det; de kan inte resa i framtiden men de kan resa tillbaka till nuet från dåtiden, och Tim gör det inte när det skulle kunna lösa alla hans problem; pappa Bill nämner, högst luddigt, att tidsresandet är ofarligt och att de hittills inte verkar ha förstört något i tidshistorien men ”glömmer” att nämna en central detalj som istället dyker upp i mitten av filmen när storyn behöver det. ”I should have told you this at the beginning..:” och man ba kom igeeen!

Curtis är tydligt ointresserad av att fullfölja sitt koncept, och tidsresandet hänger och dinglar som en ofärdig idé i slutändan. De nya regler han introducerar, som motsäger sig de gamla, finns uppenbarligen bara där för att lära Tim filmens läxor: Man kan inte rädda andra människor, de måste hjälpa sig själva. Man kan inte alltid få som man vill. Inget blir någonsin perfekt. Döden kommer till exempel alltid in i bilden förr eller senare. Ping-pong är mysigt. Yada yada.

Och som om inte allt det här var nog så finns det också en högst tveksam moralisk aspekt av filmen som faller under genusfilen i romantiska komedi-arkiven brevid ”happy hooker”-problematiken i Pretty Woman och ”go ho”-budskapet i Grease. I slutändan handlar About Time om ett förhållande byggt på en lögn, där en man experimenterar kognitivt på en kvinna tills hon ”älskar” honom, allt utefter syntetiska Alla hjärtans dag-koncept – och hon får aldrig veta det! Filmen vågar aldrig ens snudda vid denna aspekt – Curtis kanske inte ens tänkt på den och jag är säker på att många i publiken som bara letar efter fredagsmys inte gör det heller. Det är förstås del av problemet.

Inte för att det stör själva storyn, som bara inte fungerar. About Time är en välmenande men fyrkantig och otrovärdig kärleksfilm som blir irriterande om man tänker för mycket på den, upprörande om man tolkar den och långtråkig om man bara sitter där och stirrar på filmen medan den stirrar tillbaka på en. ”About time” är den obligatoriska repliken att dra när eftertexterna kommer.

 

FREDRIK FYHR

 

*

about time videosöndag 2

ABOUT TIME

Originaltitel, land: About Time, Storbritannien.
Urpremiär:
27 juni 2013 (Edinburgh International Film Festival).
Svensk premiär:
18 oktober 2013.
Speltid:
123 min (2.03).
Åldersgräns och lämplighet:
7.
Teknisk process och bildformat:
35 mm D-Cinema, DI-2K, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Lindsay Duncan, Richard Cordery, Joshua McGuire, Tom Hollander, Margot Robbie, Will Merrick, Vanessa Kirby, Tom Hughes, Clemmie Dugdale, Harry Hadden-Paton, Mitchell Mullen, Lisa Eichhorn, Jenny Rainsford, Natasha Powell, Mark Healy.
Regi: Richard Curtis.
Manus:
Richard Curtis.
Producent:
Nicky Kentish Barnes, Tim Bevan, Eric Fellner.
Foto:
John Guleserian.
Musik:
Nick Laird-Clowes.
Klippning:
Mark Day.
Scenografi:
John Paul Kelly.
Kostym:
Verity Hawkes.
Produktionsbolag:
Translux, Working Title Film.
Svensk distributör:
UIP.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *