The Complex 2starrating

the complex videosöndag

2starrating

Regi: Hideo Nakata

Ung kvinna bor med sina föräldrar och lillebror i ett hyreshus där det sägs att det spökar. Hon hör konstiga ljud från grannen intill, en liten ensam pojke i lekplatsen börjar söka hennes kontakt och det börjar snart kännas som att saker inte står rätt till.

 

Hideo Nakatas The Complex är en frustrerande film som hinner gå igenom alla grader av ”intressant” och ”halvbra” innan den beslutar sig för att den lika gärna kan lägga ner. Den verkar ganska förutsägbar i början, kommer med ett par överraskningar kring mitten och hinner precis göra en intresserad – sen kommer ett rutten final och den är tillbaka där den började.

För den som inte vet eller minns så var Hideo Nakata med sina Ringu-filmer i slutet av 90-talet en av frontfigurerna för J-horror-vågen – en subgenre som vad gäller övernaturligheter i läskiga hyreshus aldrig överträffades av hans egna Dark Water (2000) och vad gäller långsökta nonsens-filmer aldrig överträffades av The Ring Two (2004), den amerikanska uppföljaren till Ringu-remaken The Ring (2002) som han själv regisserade.

Efter The Incite Mill och Chatroom – två filmer som möttes av idel likgiltighet – skulle man kunna tänka sig att The Complex är ett trött och fegt försök av Nakata att gå tillbaka till den genre som en gång i tiden gav honom framgångar… och man skulle väl inte vara helt fel ute, för The Complex, trots sin tekniska duglighet, osar av ansträngdhet. Det står redan klart relativt tidigt att den är misslyckad, för det är omöjligt att bry sig om den stereotypt viljelösa j-horror-huvudrollskvinnan Asuka (Maeda Atsuko). Men den försöker verkligen.

Ja, The Complex försöker klämma in så många överraskningar den bara kan i sin intrig, och aldrig lyckas den få till någon helhet. Jag nämnde att den börjar förutsägbart. Det gäller om man har sett ett par filmer av det här slaget. Asuka bor ju med sina föräldrar och sin lillebror i ett hyreshus som man säger att det spökar i. Något stämmer inte riktigt med Asukas familj, de är lite för glada och köket är lite för ljust och den nya grannen gör konstiga ljud om natten och en liten pojke, som inte verkar ha några vänner, söker Asukas kontakt och karaktärerna skulle lika gärna kunna hålla upp skyltar där det står LEDTRÅD på.

Men en nåd finns att vi inte får vänta ända tills slutet på en alltför förutsägbar film, utan Nakata uppdagar twisten i mitten istället. Varpå filmen tar en ny vändning och börjar bli lite mer intressant. Okej, konstaterar man, det var alltså inte riktigt det låg till. Det är bara såhär. Frågan är vad som ska hända nu.

Filmen håvar in en extra stjärna under detta mittparti för här verkar Nakata, och manusförfattarna Kato Junya och Miyake Ryuta, råka på en helt okej thriller nästan utan att märka det själva. Det är fortfarande svårt att bry sig, men det går att uppskatta berättartekniken. Inte minst finns det en särskild slags belöning i att ha följt berättelsen så pass långt för Nakata är en långsam berättare som i bästa fall vet hur han ska låta karaktärerna växa på oss mentalt. En scen är i synnerhet minnesvärd, trots att den innefattar riktigt ful make-up, för vi har väntat på den länge och hade den kommit tidigare hade den inte fungerat lika bra.

Men just för att filmen tar en sådan intressant vändning är det en sådan frustrerande besvikelse att se hela filmen gå mot en totalt felkalkylerad final. Asuka är en karaktär som vid det här laget gjort allt för att bli kvitt sina demoner – via den melankoliske unge mannen Sasahara (Narimiya Hiroki), som jobbar på ett städfirma som städar dödsbon, och ett lite småquirky medium – men Nakata ger henne ingen chans till att slå sig fri och renderar hela intrigen ner till komplett meningslöshet.

Istället kommer en maximalt ospännande final där tidernas fånigaste seans blandas med fula effekter och en dum kamp mellan en fullvuxen man och en dockliknande pojke medan kvinnan, modernt nog, ligger och skriker viljelöst i ett hörn och inte förrän all fara är över springer fram och ropar ”lämna mig inte…!” Vad har poängen varit med den här filmen, är det inte omöjligt att man frågar sig då.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

the complex videosöndag 2

THE COMPLEX

Originaltitel, land: Kuroyuri danchi, Japan.
Urpremiär: 27 januari 2013 (International Film Festival Rotterdam).
Svensk premiär:
12 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 19 februari 2014 (DVD).
Speltid: 
106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet:
15
Teknisk process och bildformat: 
35 mm D-Cinema, DI-2K, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Atsuko Maeda, Hiroki Narimiya, Masanobu Katsumura, Naomi Nishida, Kanau Tanaka.
Regi:
Hideo Nakata.
Manus:
Jun’ya Katô, Ryûta Miyake.
Producent:
Masayuki Akieda, Chiaki Noji, Takahiro Suematsu, Tadashi Tanaka.
Foto:
Jun’ichirô Hayashi.
Musik:
Kenji Kawai.
Klippning:
Naoko Aono.
Scenografi:
Kyôko Yauchi.
Produktionsbolag:
Dentsu, Django Film, Happinet, Kyoraku Sangyo, Nikkatsu, Shochiku Company.
Svensk distributör:
Koch Media (DVD).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *