Only Lovers Left Alive 3starrating

only lovers left alive videosöndag 1

3starrating

Regi: Jim Jarmusch

Adam och Eve är två vampyrer som haft ett förhållande i över två hundra år. Hon bor i Tanger, han i Detroit, men hans kärlekskrankhet för ihop dem för ett par dagar av dekadens.

 

Jag hade äran att lära känna en poet en gång. Hon var besatt av att skriva om gamla fåtöljer, lampskärmar, vassa armbågar, kortlekar och svarta sidenklänningar. Hon var även besatt av Tilda Swinton – och är det säkert fortfarande – så om hon någonsin drömt ihop en vampyrfilm så vore den Only Lovers Left Alive, en film som nästan helt utspelar sig i dåligt upplysta rum med unken luft där vinylspelare spelar dekadent musik om och om igen. På en röd sidensoffa ligger en självmordsbenägen vampyr (Tom Hiddleston) och jäser med sin fru sedan två hundra år tillbaka (Swinton). ”Vad ska vi göra nu?” frågar de med en röst, medan tiden går.

Filmen är regisserad av Jim Jarmusch, den amerikanska indiefilmens lone ranger. Hans märkliga filmer – från debuten Stranger than Paradise (1984) till senaste The Limits of Control (2009) – tenderar att vara lika ytliga och pretentiösa som fascinerande och hypnotiska. De ”handlar” inte direkt om något, de är bara där. Karaktärerna går omkring, ibland i surrealistiska miljöer och ibland inte. Stämningen är alltid skev och pinsamma tystnader lurar bakom varje hörn. Jag skulle kunna kritisera honom för att vara en posör, men jag kan inte. Det finns något där. Jag vet inte exakt vad. Som Jonathan Rosenbaum, en ännu större Jarmusch-fantast än jag själv, skrev om hans Dead Man (1995): ”Hypnotisk om du fängslas av den, och förmodligen outhärdlig om du inte gör det.”

Only Lovers Left Alive handlar om två deppiga vampyrer som haft ett två hundra år långt förhållande, och det är inte två överraskande Jarmusch-figurer. Det finns många olika typer av vampyrfilmer och inte heller är det överraskande att Jarmusch gjort en ”kryptisk, inrökt, intellektuell” sådan; det är de mest speciella, lika sällsynta som verkliga vampyrer, och jag kan på rak arm inte minnas någon sedan Abel Ferraras oförglömliga The Addiction (1994), där Lili Taylor spelade blodstörstande vampyrjunkie.

Också Adam och Eve, som vampyrparet heter här (varför inte), behöver blod liksom knarkare. Men nuförtiden måste man vara försiktig. De flesta människor har ”förorenat” blod och det kan man bli dödligt sjuk av. De har förstklassiga källor dock. Blodet, som de dricker likt portvin ur smala, höga glas, kommer direkt från sjukhuset där Adam går runt nattetid med solglasögon, munskydd och en namnbricka som det står Dr. Faust på. Där mutar han sin livrädda, ofrivilliga langare Dr. Watson (Jeffrey Wright) som ger honom förstklassigt ”blodgrupp noll”-blod och påpekar att han önskar de sågs under andra omständigheter.

Dessa är dock inte långa eller direkt ”viktiga” scener, men så fort går det att halka in på detaljer i Jarmusch värld. Praktiskt taget allt i Only Lovers Left Alive är intressant utom intrigen; om man letar efter en raffig vampyrfilm så kommer man märka att den rör sig långsammare än stelnad kolasås. Men har man ens minsta förståelse för vad jag pratat om hittills vet man att det inte är en film som handlar om att komma i mål. Den handlar om allt som händer på vägen.

En avgörande anledning till att filmen fungerar är Swinton och Hiddleston som onekligen är perfekta i huvudrollerna, både dunkelt erotiska och blasé-artat iskalla, praktiskt taget omöjliga att slita blicken ifrån. De är de perfekta komponenterna till en film som i grund och botten handlar om sina stämningar.

Filmen är ett ”mood piece” rakt igenom med trög, stoner-vänlig rockmusik, suggestivt svepande foto över de trånga, nattliga, Gunnar Ekelöfska gatorna i Tanger – där Eve befinner sig i början av filmen – och det ödsliga, tomma, sceneriet i Detroit där Adam lever i ett hus utanför stan i en självvald exil. ”Alla har flyttat härifrån” konstaterar han medan han kör med Eve på en nattlig tur. Med ”alla” menar han alla zombies. Zombierna är vi dödliga människor. Adam har sett zombierna missköta världen i hundratals år och nu har han fixat en pistolkula i tjockaste trä. Kanske, har han till slut kommit på, är det inte värt att leva kvar i denna världen.

Adam och Eve är inga zombies. De har haft år och år på sig att bli allmänbildade. Adam var en gång i tiden bästa kompis med Byron och när Eve frågar om det så säger han att Mary Wollstonecraft var ”tasty”. De älskar kulturhistoria och pratar gärna länge om Einstein, kvantfysik och diamantplaneter som ”bara” ligger femtio ljusår bort. De spelar schack och lägger blod i frysen för att sen suga på en smaskig ”blodpinne”. Filmen kryllar av referenser som är odrägliga i sina krav på litterär utbildning. Eves bästa vän, till exempel, är Christopher Marlowe – Shakespeares främsta konkurrent när det begav sig, ni vet. Han dog inte för fem hundra år sedan, som man skulle kunna tro, utan blev faktiskt en vampyr som försåg Shakesepare med verken han egentligen skrev. Marlowe spelas av John Hurt och förgyller varje scen han är med i, för det är sådant John Hurt ju gör.

Inte en enda sekund av dag existerar i filmen, för Adam och Eve går punktligt och lägger sig innan det ljusnar och ligger gärna och drar sig efter att det blivit mörkt. De ligger dock inte bara och häckar, för lite händelseförlopp skadar ju inte även i en sådan här film. Narrativa stationer, kan man kanske kalla det, sker när Eves outhärdliga lillasyster Ava (Mia Wasikowska) kommer på besök och det går inte så bra när hon träffar den stackars grabben Ian (Anton Yelchin) som är en av de som dagtid fixar saker åt Adam. Han är så snäll att han inte ens undrar varför de alla tre bär solglasögon inomhus, utan tar bara på sig ett eget par för att passa in istället.

Men inget händer i filmen för att man ska kalla det ett drama eller något sådant. Snarare känns filmen som en sådan där modern, existentiell pjäs där folk stirrar ut i ingenstans och pratar kryptiskt med en monoton röst. Bara det att det är en film, där skådespelarna är sjukt kameravänliga, och där Jarmusch gör allt för att dränka bilderna i dunkel, förförisk mystik.

Den är förstås inte i allas ”smak”. Jag såg den på alla hjärtans dag. Fem par gick in men bara två kom ut när filmen var slut. De resterande tre lämnade salongen innan dess. Jag antar att jag inte kan klandra dem om de var ute efter en date-film, och istället fick en film där ”inget händer” och karaktärerna kallar dem zombies. Men hade de stannat hade de kanske omvärderat upplevelsen. Den slutar på en rejäl moneyshot, där Jarmusch ger oss vad vi alla innerst inne suktat efter från början. Och aldrig har två attackerande vampyrer sett så sjukligt attraherande ut. Jag hade bara sträckt på halsen och skrikit: Sug mig!

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

only lovers left alive videosöndag 2

ONLY LOVERS LEFT ALIVE

Originaltitel, land: Only Lovers Left Alive, USA/Storbritannien/Tyskland/Frankrike/Cypern.
Urpremiär: 25 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär:
8 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 14 februari 2014.
Speltid:
123 min (2.03).
Åldersgräns och lämplighet:
Barnförbjuden.
Teknisk process och bildformat: 
DCP. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Tom Hiddleston, Tilda Swinton, Mia Wasikowska, John Hurt, Anton Yelchin, Jeffrey Wright, Slimane Dazi, Carter Logan.
Regi:
Jim Jarmusch.
Manus:
Jim Jarmusch.
Producent:
Reinhard Brundig, Jeremy Thomas.
Foto:
Yorick Le Saux.
Musik:
Jozef van Wissem.
Klippning:
Affonso Goncalves.
Scenografi:
Marco Bittner Rosser.
Kostym:
Bina Daigeler.
Produktionsbolag:
Recorded Picture Company (RPC), Pandora Filmproduktion, Snow Wolf Produktion, ARD Degeto Films, Lago Film, Neue Road Movies, med finansiellt stöd från Faliro House Productions.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *