Blood 3starrating

blood videosöndag 1

3starrating

Regi: Nick Murphy

Den aggressiva kriminalkommissarien Joe (Paul Bettany) dödar i vredesmod en man han tror är skyldig till mord och måste sedan delta i utredningen på brottet han själv begått. Under tiden kollapsar hans familj och även hans brors, som var medbrottsling.

Här har vi Blood, en intelligent, spännande, psykologisk thriller för vuxna människor, gjord av en talangfull filmskapare med begåvade skådespelare. Jag ser att den ”scorar” 51% på Rotten Tomatoes och att den därmed vanärats med en ful, grön symbol som förklarar att den är ”rutten”. På IMDb står det i alla avseenden obegripliga talet 5.9.

Det må låta gubbigt av mig, men det är synd att vår digita revolution medfört en fetisch för ”konsensus”, färdiga åsikter, definitiva stämplar: Är det bra, är det dåligt? Bestäm åt mig! Jag vill inte se efter själv!

Är detta ironiskt av mig att säga, med tanke på att jag har en sida som går ut på just att bedöma filmer? Något, kanske. Men det ger mig tillfället att ge cred åt filmer som förtjänar det och Blood är en sådan film. Det är en utmärkt genrefilm. En solid och stark thriller, konstant engagerande och då och då lysande i sina karaktärsporträtt. Den har några skönhetsfläckar, men det beror mest på att den försöker vara ännu mer än den lyckas med. Blood är en film som vill vara så bra den bara kan.

Den är regisserad av Nick Murphy, som jag nu tänker hålla ögonen öppna på. Han gjorde även spökfilmen The Awakening som jag var den enda, mig veterligen, som direkt hyllade. Mönstret tycks gå igen. Här har vi en underskattad filmskapare. Han har en bra känsla för kyla och vemod och han verkar arbeta på genrer som om han gräver efter olja; han vill utvinna allt han kan ur dem.

Manuset kommer från Bill Gallagher. Det är byggt på hans BBC-serie Conviction och Blood ger ett övertygande exempel på filmmediets överlägsenhet kontra serieformatet. En film måste börja, fortsätta och ta slut. Den har i uppgift att knyta ihop sina trådar. Du ska inte behöva vänta i år på att få veta vad poängen är. En bra film arbetar utifrån principen att saker inte kan vara gripande i sig själva utan bara i relation till en story. Det är först när den är slut som du vet säkert om den varit bra eller inte.

Case-in-point Joe Fairburn (Paul Bettany), polisen som i ett alkoholiserat tillstånd av vrede och hat går ett steg för långt och har ihjäl en oskyldig man. Gör sig av med liket. Kommer tillbaka till stationen dagen efter och inser snart att han själv måste vara med i utredningen på mordet. Telefonerna ringer på hans kontor och svetten lackar från hans huvud. Hans psyke är en malström av ångest, skuld och paranoja. Vad ska han göra?

Det är den frågan som är grejen – Vad ska han göra? Vårt förtroende för honom hänger på hans omdöme. Vad för val kommer han ha gjort innan filmen är slut? En TV-serie är, i jämförelse, bara en enda lång tease som drar ut på konflikten tills den inte längre blir begriplig. Men ett drama handlar om början, mitt, slut. Orsak och verkan. Eller, i det här fallet, brott och straff.

Bettany är bättre här än i något jag kan minnas han varit med i på senare år och han flankeras av Mark Strong som den tystlåtne polisen som har i uppdrag att lösa mordet Joe begått och Stephen Graham som Chrissie, Joes bror, som var med den där natten och som mår minst lika dåligt som Joe. Men Chrissies känslor bottnar i empati. Graham – han från Snatch och This is England – är mycket bra i denna roll och Mark Strong stryker runt i filmen som en nästan spöklik närvaro; han är en av sin generations mest underskattade karaktärsskådespelare och han får alltid chansen att visa det i sådana här mer melankoliska, underspelade roller (se även Tinker Tailor Soldier Spy för ett till exempel). Ibland misstänkte jag att Robert, hans karaktär, förstår hur allt hänger ihop redan från början, bara för att Strong har den där genomskådande, lugna blicken i allt han gör.

Det hör till sådana här filmers natur att de analyserar en väldigt manlig tematik och de kvinnliga karaktärerna tenderar att vara fruar och döttrar – så även här. Men relativt oprövade begåvningarna Zoë Tapper, Naomi Battrick och Natasha Little gör allt de kan för att skapa verkligt ångestladdad diskbänksrealism och ibland är de hjärtskärande i sin desperation och utsatthet. Som pricken över iet har vi en sedvanligt sluggig Brian Cox, för Blood är en typisk sådan film där Brian Cox har en biroll. Han spelar det patriarkala överhuvudet som är Joes och Chrissies pappa – en gång i tiden en råbarkad polis som satte skräck i alla, inklusive sina söner. Nu en dement gubbe som inte vet vem han är.

Men också hans karaktär vävs in i intrigen på skickliga sätt och liksom i The Awakening är det överhuvudtaget svårt att lista ut hur saker kommer att utveckla sig. Det enda som skadar Blood är manusets tendens att fylla ut scener med TV-såpa-inslag – ungefär som om serieformatet inte huggits ner tillräckligt noga; det rör sig om karaktärsutfyllnader av främst Mark Strongs karaktär, som filmen egentligen inte har tid att gå in på. Det är synd att Robert är ensam och melankolisk, men vi behöver inte bry oss om det nu.

Ett annat inslag man kan argumentera för är cheesy är hur Joe filmen igenom blir hemsökt av sitt offers spöke, vilket diskuterar med honom angående hans skuld. Det är såklart att ett sådant inslag alltid är lite cheesy, men jag förstår hur Murphy och Gallagher tänkt. Joe måste vara konstant psykologiskt utsatt för att filmens puls ska hållas igång, och ett (hjärn)spöke är ett så gott trick som något.

Det är trots allt i Joes karaktär som kärnan i Blood finns. Han är i en fruktansvärd situation och det känns oavbrutet. Filmen levererar stort här och vågar gå rakt till källan – Dostojevskijs Brott och straff, när allt kommer omkring – för att hitta inspiration till de känslor av skuld och obotlig ångest Joe känner för det oförlåtliga ”misstag” han gjort.

Blood är en murrig, stengrå och silverkall thriller som befinner sig tätt inpå det brittiska medelklassteglets väggar. Det är en film som visar oss hårdhudade karaktärer som sedan barnsben lärt sig att de som män inte får ge vika. Men, som filmen uttrycker det, även de har en ”crack point”, och även de kan kräla i stoftet av skam. Om du letar efter en ljusskygg thrillerpärla under radarn, eller kanske långt nere i outlet-backen, så är Blood en av dem.

 

FREDRIK FYHR

 

*

blood videosöndag 2

BLOOD

Originaltitel, land: Blood, Storbritannien.
Urpremiär:
11 oktober 2012 (London Film Festival).
Svensk premiär:
26 februari 2014 (DVD)
Speltid:
92 min (1.32).
Åldersgräns och lämplighet:
15, barnförbjuden.
Teknisk process och bildformat:
35 mm, DI. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Paul Bettany, Mark Strong, Brian Cox, Stephen Graham, Zoë Tapper, Naomi Battrick, Ben Crompton, Adrian Edmondson, Natasha Little, Patrick Hurd-Wood, Sandra Voe, Lucy Lowe.
Regi:
Nick Murphy.
Manus: Bill Gallagher.
Producent:
Pippa Harris, Nick Laws, Nicola Shindler.
Foto: George Richmond.
Musik:
Daniel Pemberton.
Klippning:
Victoria Boydell.
Scenografi:
Cristina Casali.
Kostym: Michele Clapton.
Produktionsbolag:
BBC Films, IM Global, Lipsync Productions, Neal Street Productions, Quickfire Films, Red Production Company.
Svensk distributör:
Noble Entertainment (DVD).

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *