American Hustle 25starrating

Christian Bale;Amy Adams

25starrating

Regi: David O. Russell

Storyn om hur ”con artist”-genierna Irving Rosenfeld och Sydney Prosser tvingades arbeta ihop med FBI för att avslöja korrupta politiker, opinionsbildare och maffiamedlemmar under de polyester-doftande disco-åren 1978-81.

 

American Hustle fungerar, inte så lite, som en Martin Scorsese-film från 80-talet som aldrig gjordes. Storyn om fula fiskar, och deras inre värld, är där. Likaså den flytande klippningen och slow motion-montagen med uppskruvad rockmusik från 60- och 70-talet. Voice-overn som förklarar saker som ”I learned to survive when I was a kid” innan vi får en flashback mitt i det där montaget. Schwusschhh….! And so the story goes.

Ray Liotta och Robert De Niro hade förstås haft huvudrollerna, och de hade kanske varit flankerade av Sigourney Weaver och Michelle Pfeiffer. Om American Hustle hade gjorts 1986 kanske den hade framstått som ett modernt mästerverk idag. Vem vet. David O. Russell kan verkligen se den här filmen framför sig. Jag med.

Jag vet inte om det är därför jag satt så likgiltig inför den, medan jag väntade på att den skulle börja kännas mer som Maffiabröder och mindre som Ocean’s Eleven. Det är en sådan där film som inte handlar om något men som anstränger sig hårt för att distrahera med låtsas-innehåll och den ser rätt läcker ut medan den gör det.

Det är förstås också, till någon mån, poängen med en film om bedragare. Men det finns något förutsägbart med den idén också – Man vet redan i första scenen att det nog kommer finnas någon slags twist i slutet, två timmar senare, och det som händer däremellan… ja det spelar helt enkelt inte särskilt stor roll. På så sätt är American Hustle en godtycklig film. Snyggt paketerad. Skickligt gjord i de flesta avseenden. Men jag hittar inget personligt att berömma den för. Jag fann den småtråkig, förutsägbar, gjord utan större passion. Den har humor, den har rytm, den innehåller en del glitter och glamour, men allt är fyrkantigt inramat. Den har stil, stil, stil, men den har så mycket stil att den inte får något syre. Den är kvävande.

Intrigen berättas med ett sådant flyt att sebarheten, åtminstone till en början, är stark. Men handlar den egentligen om något intressant eller spännande? Finns det något i den som inte bara är stil och teknik? Hänger något ihop? Är något viktigare än något annat? Filmen förklarar inledningsvis att ”Some of this stuff really happened”. Ah, hehe, istället för att nöja sig med ”Based on a true story” då förstås. Smart… eller ”smart”… men ja, sen då?

Irving Rosenfeld (Christian Bale), är han intressant? Han säger att livet är ett enda stort bedrägeri. Coolt… eller ”coolt”, jag vet inte. FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper), är han någon att bry sig om? Han pratar fort och snortar kokain för jämnan… Aha, festligt. Eller ”festligt”.

Och vad gör de under filmens gång? Lurar högt uppsätta gubbar att erkänna att de ibland tar mutor och influerar domare, vittnen, sånt? Okej… är det intressant? Är det? Vi har Carmine Polito (Jeremy Renner), New Jerseys borgmästare, som vill göra något gott för sitt folk men som gör ett enda misstag i det att han låter sig luras av Rosenfeld. Och Rosenfeld i sin tur känner skuld för tydligen är Polito den bästa vän han någonsin haft. Jag är inte säker på varför, det bara är så. De blir lite ledsna båda två, en sårad bromance går i graven, aw-haw-haw… Sen kommer ett till ”coolt” montage, på ett ”smart” sätt, med Led Zeppelin på ljudspåret och så säger den där voice-overn något annat ”coolt” eller ”smart”.

Mycket av skådespeleriet har jag hört improviserades, och mycket av filmen klipptes ihop av Russell utan att han på förhand visste hur det skulle hänga ihop. Det är därför American Hustle präglas av en viss fluffig, ”random” känsla av att saker händer lite hipp som happ – en intrigutveckling går åt fanderns här, en där; en scen där Jennifer Lawrence spazzar ut till Live and Let die, och en hel biroll från Louis C.K. är till exempel helt poänglösa  – och att det kanske bara är själva ”flytet” som spelar roll.

Russell försöker dölja den här bristen på substans genom sitt ständiga tekniska skryt och den billiga tematiken att inte behöver spela roll eftersom ”livet ändå bara är ett lurendrejeri” eller hur det var. Men det blir ett ganska tunt bygge i slutändan och det är lite dålig tajming att filmen kommer samtidigt som Scorseses egna Wolf of Wall Street – också full av inspirationer och lössläppta scener. Men Russell behöver billiga idéer och nödlösningar för att American Hustle ska fungera som någon slags ordentlig film. Scorsese har bara ”gjort” Wolf of Wall Street rakt upp och ner. För det är han som är Scorsese. Russell är den som springer efter och försöker lista ut hur han gör.

Men jag tror inte det är helt omedvetet, och något man kan uppskatta med American Hustle är att den är opretentiös på gränsen till det patetiska. Christian Bale spelar huvudpersonen Irving Rosenfeld genom en gigantisk De Niro-imitation, nästan som ett medvetet skämt; axlarna, rynkningarna på näsan, handen i luften, pauserna, smackandet, stammandet, eh, well, I’m only saying, I’m only saying, you know, this, this really is, I mean this is… Extra absurt blir det när Robert De Niro himself dyker upp i en cameo och säger till Bale ”Who are you?!”. Det enda som saknas i scenen är att Bale skulle svarat: ”What, you talkin’ to me?”

Det finns egentligen gott om saker att uppskatta i American Hustle men inget lika mycket som skådespelarna. De är alla formidabla och de alla ger järnet. Starkast är Amy Adams och Jennifer Lawrence som spelar Rosenfelds flickvän respektive fru och trots dessa till synes otacksamma roller är de faktiskt de mest minnesvärda karaktärerna i filmen. Lawrence – eller JLaw som man tydligen säger i svängen – förvandlar en thankless female-karaktär till en helt oförglömlig borderline-hemmafru som gnäller på Irving för att deras nya mikrovågsugn – eller ”that stupid science oven” – suger ut all näring ur maten (efter att den exploderat) för att i nästa stund outa honom till maffia-lakejer för att han ska ”skärpa till sig” och ta hand om sig själv bättre.

Sydney, som Amy Adams karaktär heter, är den allra mest dynamiska karaktären. Hon är i sann femme fatale-tradition den stora bedragerskan i teamet och spelar ständigt ut Irving mot Richie för att skapa svartsjuka som gynnar hennes fördel… eller är hon verkligen kär i Richie? Eller är det tvärtom? Det hör, som sagt, saken till att inget spelar roll för inget går att veta säkert. Inte heller Sydney är någon storartad karaktär, kanske, men Adams skapar dimensioner och dynamik på ett fenomenalt övertygande sätt. Hon är tveklöst den i ensemblen som mest förtjänar sin Oscarsnominering.

Adams är även den enda i filmen som sysslar med lite mer mångfasetterat skådespeleri också. Det finns ju en skillnad på att skådespela och att bara leverera repliker. Eller, som kritikern Kyle Smith kallar det, ”attacking rather than playing [a] character”. Bradley Cooper är i synnerhet en replik-maskin som behandlar varje scen som ett tillfälle att få SÄGA NÅGOT WHAM SÅDÄR BA YES DÄR SA JAG DET! Som jag sa i början, det hade varit Ray Liotta på 80-talet.

Det är inget fel på den här filmen, och jag antar att jag kan förstå om folk gillar den. Själv tycker jag den är för flat och lite dryg, viljelös, utan agenda. Dialogerna är välformulerade, och låter snygga i skådespelarnas munnar, men de har inget riktigt liv för filmen har ingen riktig poäng (annat än att inte ha någon poäng, men sådana gubbar går inte i min bok). Och det är vad jag brukar kalla en zombiefilm – Den lever på saker andra har gjort tidigare, men den för ingenting vidare utan står bara still och tuggar på det som en gång varit. Den har lite Oscarsbuzz nu men den kommer, till skillnad från filmerna den vill vara som, inte vara ihågkommen om tio-tjugo år.

 

FREDRIK FYHR

 

*

Kyle Smiths recension i New York Post är en av fåtalet som är mer inne på mitt spår.

 

*

 

american hustle videosöndag 2

AMERICAN HUSTLE

Originaltitel, land: American Hustle, USA.
Urpremiär:
12 december 2013 (Australien).
Svensk premiär:
21 februari 2014.
Speltid:
138 min. (2.28).
Åldersgräns och lämplighet:
11, ofarlig men troligen obegriplig för barn.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm, D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Christian Bale, Bradley Cooper, Amy Adams, Jeremy Renner, Jennifer Lawrence, Louis C.K., Michael Peña, Shea Whigham, Alessandro Nivola, Elisabeth Röhm, Paul Herman, Said Taghmaoui, Matthew Russell, Thomas Matthews, Adrian Martinez, Anthony Zerbe, Colleen Camp, Steve Gagliastro, Chris Tarjan, Zachariah Supka.
Regi:
David O. Russell.
Manus:
David O. Russell, Eric Warren Singer.
Producent:
Megan Ellison, Jonathan Gordon, Charles Roven, Richard Suckle.
Foto:
Linus Sandgren.
Musik:
Danny Elfman.
Klippning:
Alan Baumgarten, Jay Cassidy, Crispin Struthers.
Scenografi:
Judy Becker.
Kostym:
Michael Wilkinson.
Produktionsbolag:
Atlas Entertainment, Annapurna Pictures.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *