Vad hände med filmupplevelsen?

the-thing

Läs gärna min klassiker-text om The Thing. Senare kan det även dyka upp en roundtable-diskussion om visningen som tog plats 25/2 2014.

 

Jag hade en ganska omtumlande bioupplevelse häromkvällen när Cinemateket i Göteborg visade en 35 mm-print av John Carpenters The Thing på biografen Capitol. Capitol är en biograf som i alla avseenden borde vara k-märkt, eftersom det är en av de få biografer i hela landet där man fortfarande kan se filmer i filmformatet, det vill säga 35 mm.

För de som inte vet så är begreppet ”35 mm” en förkortning för analog filmvisning, där 35 millimeter brukade vara standard-negativet på de rullar man projekterade filmen genom. Innan allt digitaliserades – ni kanske minns – så visades ju film på rullar. De kunde vara slitna, remsan kunde gå av, det fanns alltid små prickar och streck att roa sig med att titta på om filmen verkligen var långtråkig.

Jag vet inte om ni minns ljudet av sprak och sus. Jag insåg att jag hade glömt. Nu var förstås kopian som visades av The Thing extra sprakig – den var ju över trettio år gammal – men publiken föll ändå i en tystnad när filmen började som var så plötslig att det inte bara var tal om att vara tyst när det började. Det har var en, som man säger, ”wow-upplevelse”.

Suset och spraket, flimret över det svarta och den gryniga färgen på det vita i bokstäverna A UNIVERAL RELEASE – STARRING KURT RUSSELL – och de analoga ljudeffekterna när JOHN CARPENTER’S THE THING bryter sig fram… Ja, när jag skriver det så här är det ju bara bokstäver och ord. Antar att man måste varit där.

Det märkliga var kvalitén på kopian aldrig förtog själva filmupplevelsen, aldrig avslöjade filmens inneboende illusion. Man skulle ju kunna tro att det skulle distrahera, men tvärtom sjönk jag in i filmen och liksom försvann in i den, på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. När eftertexterna kom vaknade jag till liv. Jag visste inte hur lång tid som gått eller hur länge vi suttit där. Det kändes som att vi befunnit oss inuti en reva av verkligheten, bortom tid och rum.

Jag kom ihåg känslan från barndomen, tonåren kanske. Jag vet inte när sist jag upplevt film på det här sättet, ja själva upplevelsen.

Filmupplevelsen i ordets rätta bemärkelse kommer att gå i graven, insåg jag, tillsammans med filmmediet. Det var inte bara det att vi i salongen nu såg The Thing som den en gång i tiden var designad att bli sedd, på sättet den en gång i tiden visades, i en salong där den en gång i tiden hade visats. Och det var inte den föråldrade tekniken i sig som var speciellt – Det var att formatet, tekniken, biografen, allt var designat för att göra filmen så magisk som möjligt. Den gamla projektorn är en magimaskin. Och den fungerar fortfarande.

Jag insåg nu att jag fick fråga mig själv: Skulle jag bli lika intresserad av film om jag var liten idag? Eller om jag som sexåring såg Skönheten och odjuret, den tidiga milstolpen, som en kristallklar stor BluRay-bild i ett luftkonditionerat rum (vilket dagens biografer i praktiken innebär)? Eller var det spraket och suset, flimret från duken som gjorde upplevelsen än mer drömlik och fängslande? Den gryniga bilden som avslöjade att jag inte såg på något verkligt utan något suddigt, något fördunklat, som man ser saker i drömmar; inte klart och tydligt i detalj, utan i förnimmelser. Var det inte detta trick på hjärnan som ledde till den out of body-experience som en filmupplevelse var?

Jo, jag tror det. En film kunde vara bra, dålig, men bioupplevelsen var alltid en särskild sak i sig. Man gick på bio. Vad man såg var inte nödvändigtvis lika viktigt. Man satte sig ner, långt ner, i fåtöljerna och där uppe, långt där uppe, togs man med på en resa.

Idag verkar det som att filmupplevelsen försvunnit ur publikens beräkningar. Det är överhuvudtaget mycket beräkningar nu. Filmer laddas ner. Gillar du inte en kan du stoppa, deleta och se en till. Högupplöst bildkvalité och konstant tillgänglighet. Hemmet och HD-TV:n blir mer och mer den dominerande filmplatsen i åskådares hjärnor. Man kan pausa, man kan prata samtidigt, man kan ifrågasätta varenda liten detalj, man kan betrakta en film som en coroner behandlar ett nytt lik. ”Whatawegot”? Fram med skalpellen…

 

bio capitol gbg

Det är en tidsmaskin inte bara att se en 35 mm-film på bio utan även att se den i en biograf som Capitol, som består av en stor gammaldags biograf-aula, en gigantisk skärm och två rader av fåtöljer som bara väldigt marginellt sluttar uppåt i salongen. Praktiskt innebär detta att man sjunker långt ner i sätet och stirrar högt upp – eller långt bort – på filmen som pågår där uppe, där framme. Fascinerad sitter man där och tittar upp, som om man tittar på stjärnorna eller någon avlägsen komet som bara passerar vart tusende år. Det är designat för att man ska uppleva en surrealistisk dröm. Salongen är designad med tanken att filmen är en magisk konstform, och att man bäst tar del av den såhär. Uppe i taket kan man se en linje av ljus från projektorbåset, och i denna linje av ljus virvlar damm. Idag är ”projektorerna” stora datorer som visar HD-filer. Kvaliten på bilden är densamma du får i en dator, på en iPhone. Där du, förstås, också kan se film idag.

 

capitol2 videosöndag

Att återgå till den gamla goda tiden, som jag gjorde när jag såg The Thing, var obeskrivligt tilltalande just för att jag fick chansen att återigen, som förr, vara en riktig biobesökare igen. I de låga sätena i den stora salen, med duken högt där uppe, är maktpositionen ur den gamla ordningen: Filmen dominerade åskådaren. Vi, i raderna, var maktlösa inför den. På håll måste det ha sett ut som en kult, en sekt, en grupp människor som i trance beundrar en allsmäktig gud högt där uppe.

Idag är biografer i allmänhet ”screening rooms” där diagonalt formade stolsrader matchar dukens höjd. Sitter du i mitten av mitten ser du mitten av bilden. Du har blivit ”jämställd” med filmen och har makten att lämna den om den inte imponerar på dig. Ser du film på din dator eller smartphone så är det till och med du själv som har makten, för då är du ovanför din skärm. Du dominerar filmen, gör den liten och oansenlig, och du gör dig själv till den enväldiga domaren, redo att döma hurvida dessa oviktiga två gigabyte underhållning är värdiga att ta din lunch eller tågresa i anspråk. Om filmformatet är dött så är även biobesökaren det, nu reducerad (och förhöjd) till dekadent konsument, liksom de gamla faraoerna likgiltigt viftandes på fingrarna åt sina narrar som står där nere och patetiskt försöker underhålla den store högheten. Det är bara att peka och trycka bort, flippa fram något annat.

 

the-thing1

Jag har sett The Thing flera gånger men jag såg den nu som för första gången och på sätt och vis gjorde jag det också. Jag såg en kopia av rullarna som Carpenter själv klistrat ihop. Detta var den faktiska filmen. Projekterad på duken. Carpenter hade lika gärna kunnat vara där själv, och säga ”det här är min film” som om han bara gjort den för hemmabruk. Och upplevelsen var drömlik, overklig, tog upp all tid och rum.

Jag är så oerhört glad över att jag nu blivit påmind om, så att jag inte kan glömma bort det, vad en filmupplevelse är. Jag hade glömt mycket. Inte nu. Detta är vad film var, och oavsett vad film kommer att bli i framtiden så kommer ingenting likna denna magiska drömmaskin från 1900-talet som gav oss sprakiga visioner på gamla vita dukar.

Om du kan se någon 35 mm-visning någonstans, på någon film överhuvudtaget, så ta chansen. Mer förr än senare kommer alla de gamla rullarna vara inlåsta någonstans, alla maskiner arkiverade eller skrotade, och ingen biograf på hela planeten kommer visa 35 mm-film och därefter kommer ingen komma ihåg hur man ens gör när man riggar upp en filmvisning. Då kommer dessa magiska filmminnen vara förlorade, som raderade filer i våra hjärnor.

 

FREDRIK FYHR

*

 

 

*

Foto: Markus Andersson DirektPress Göteborg och SFI.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *