Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

En familj (August Osage County)

en familj august osage county videosöndag 1

3starrating

Regi: John Wells

Tre systrar, deras respektiven, en ängslig son, en tonårig dotter, en pratglad moster och städerskan träffas i barndomshemmet när släktens patriark en dag bara lämnat huset och försvunnit. Kvar sitter mormor Violet (Meryl Streep) med muncancer, hög på sin egen medicinering – Hela släkten måste nu sätta sig ner och umgås med varandra igen och allt är bäddat för diverse skrällar.

 

Det här är årets kanske mest välspelade amerikanska film, ett formidabelt stycke teatral underhållning om man (som jag) har en extra svaghet för verkligt bra skådespeleri, verkligt intelligent skriven dramatik och psykologisk realism som är mer än bara ytliga gimmicks. August: Osage County (med den komiskt platta svenska titeln ”En familj”) är kött och blod, åtskruvad ångest och besk komedi; tallrikar slängs i väggar och golv och ungefär en fjärdedel av alla repliker i det pratglada manuset skriks för full hals.

Det mest tillfredsställande med den är att den för det mesta förtjänar sitt gap och skrik. Manuset av Tracy Letts, byggt på hans Pulitzer och Tony-vinnande pjäs, sätter upp ett gäng fullständigt trovärdiga karaktärer och en uppsättning underbara skådespelare anländer som hungriga djur redo att sätta tänderna i dem. Ensemblen är 2013 års starkaste och tajtaste – ja, skådespeleriet här i sin helhet är vassare än i såväl 12 Years a Slave som The Wolf of Wall Street, för att inte tala om American Hustle – men så är det också proffesionellt skådespeleri på den högst drillade nivån.

Letts stil kommer i rakt nedstigande led från Edward Albee och Tennessee Wiliams och regissören John Wells (The Company Men) har mer än en fot i Robert Altmans grav; han lånar tydligt den igenkännbart Altmanska americana-miljön och det ”fria” berättandet, som är designat att låta skådespelarna bära filmen.

Kort sagt: Det är filmad teater med snyggt foto och fina miljöer.

Men vilken filmad teater sedan! Det är meningslöst att med ord försöka förklara karaktärernas styrkor och svagheter eftersom skådespelarna förmedlar dem så bra mellan raderna. Meryl Streep är alltid bra – hon ruvar här över sin artonde Oscarnominering – och rollen som matriarken Violet är en typiskt Streepskt djärv sådan: En cancersjuk, pillerknarkande sextioplussare med ett upp och nervänt humör och en ovana att häva ur sig vidriga förolämpningar till resten av sin familj.

Som äldsta dottern Barbara, kronmatriarken, som får sitta och ta emot. Hon är spelad av Julia Roberts, som utstrålar mer skådespelarpassion nu när hon pushar femtio än hon någonsin gjort i sin karriär. Roberts har alltid varit som bäst när hon fått spela seriösa, chosefria roller och hon klaffade aldrig som världens mest berömda Hollywood-stjärna på 90-talet; med åren på nacken kan hon ta sig an en roll som denna Barbara – en kvinna vars enda tröst i livet är att hon kan kalla sig ”bitter, not cynical” – och utan vidare tjafs och trams gestalta en helt normal medelålders kvinna som har bra sidor, dåliga sidor, som tar på sig för mycket ansvar, som inte hinner med sig själv…

Är det värt att nämna de andra karaktärerna i filmen? Detta är ju trots allt en ensemblefilm. Jag har tyvärr inte hela dagen på mig. Men i korthet är Barbara nyseparerad från Bill (Ewan McGregor) som hon har tonåriga dottern Jean (Abigail Breslin) med; Barbaras ena syster (Julianne Nicholson) är ihop med deras kusin (Benedict Cumberbatch) vars släktband eventuellt är mer komplicerade än så; hennes andra syster (Juliette Lewis) är förlovad med charmör (Dermot Mulroney) som varit gift tre gånger förut, vilket moster Mattie Fae (Margo Martindale) skrockar åt medan hennes man Charlie (Chris Cooper) försöker be bordsbön, vilket tar fem minuter eftersom han har så dålig fantasi.

Föreställ er nu de här skådespelarna i sitt esse, med ett slipat, realistiskt manus och en lång och utdragen middagsscen, med katharsis-upplösning. Den fick mig att bita hål på skämskudden – på ett bra sätt.

Man ska inte hymla när man är partisk. August: Osage County är den typ av filmade teater som alltid gör mig på gott humör. Det finns en del såpaliknande sidoutvecklingar som är en och annan droppe över den melodramatiska bägaren, och man kan väl inte kalla filmen originell på det stora hela, men den består av bra dialoger som framförs av bra skådespelare och om det var de enda kriterier jag hade att gå på skulle den få full pott.

Och manuset är mer än bara ”smart” och ”fyndigt”. Man måste komma från en sällsynt harmonisk släkt om ingenting i August: Osage County går att relatera till. Det är en film som, i all sin blygsamhet, sätter fingret på problemen vi människor kan ha att nå fram till våra närmaste och käraste – och hur dessa problem inte löser sig med tiden utan liksom krånglar till sig ännu mer, och hur man till sist måste finna sig i det om man vill ha sinnet kvar i behåll. Karaktärerna säger en hel del vansinnigt elaka saker till varandra och man sitter där med adrenalin i bröstet för man kan inte förneka att nu, när de säger vad de menar till varandra, när fasaden rämnar, när de sociologiska propparna går, då blir det pinsamt, ja, rentav ohyggligt, men det är också befriande, emotionellt utmattande, porslin som är värt att kasta i väggen, glåpord som är värda att användas, skamfilad retorik som trots sin fulhet visar ett paradoxalt ansikte av sanning.

Alla har någon att skylla ifrån sig på, för att ens liv gått som det gått, och om droger finns med runt middagsbordet så är det lätt hänt att det blir någon i det närmaste ledet. Vem vet om man kan säga att filmen kommer någonstans – Kommer man någonstans i de här problemen? Hur brukar du själv känna inför jul? Filmen lämnar kvar ett oannonserat mysterium i form av karaktären Bev Weston (Sam Shepard) som tidigt i filmen försvinner på fler än ett sätt. I en film som till stor del handlar om att på olika sätt våga släppa taget och lämna vissa saker bakom sig är han den första att göra det – Man ser resten av filmen och inser det bitterljuva i att man inte kan klandra honom.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

en familj august osage county videosöndag 2

EN FAMILJ

Originaltitel, land: August: Osage County, USA.
Urpremiär: 9 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär:
28 februari 2014.
Speltid:
121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet:
11.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Meryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper, Ewan McGregor, Margo Martindale, Sam Shepard, Dermot Mulroney, Julianne Nicholson, Juliette Lewis, Abigail Breslin, Benedict Cumberbatch, Misty Upham, Will Coffey,Newell Alexander, Jerry Stahl.
Regi:
John Wells.
Manus:
Tracy Letts, byggt på hans pjäs.
Producent: George Clooney, Jean Doumanian, Grant Heslov, Steve Traxler.
Foto:
Adriano Goldman.
Musik: Gustavo Santaolalla.
Klippning:
Stephen Mirrione.
Scenografi:
David Gropman.
Kostym:
Cindy Evans.
Produktionsbolag: The Weinstein Company, Jean Doumanian Productions, Smokehouse Pictures, Battle Mountain Films, Yucaipa Films.
Svensk distributör: Scanbox.

Ett svar på ”En familj (August Osage County)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *