300: Rise of an Empire 2starrating

300: BATTLE OF ARTEMESIUM

2starrating

Regi: Noam Murro

Den grekiska generalen Themistokles (Sullivan Stapleton) försvarar Grekland mot de persiska trupperna ledda av halvguden Xerxes (Rodrigo Santoro) och den tyranniska Artemisia (Eva Green).

 

Jag vet inte hur porrindustrin tacklat det här med 3D men 300: Rise of an Empire är en film som fick mig att fundera på det. Den innehåller något jag aldrig sett förut på film: 3D-tuttar! Milda meloner som gungar, häver sig ner över den stackars förlamade biopubliken som sitter där med glasögon av plast likt bebisar redo att bli ammade.

Det kanske låter barnsligt av mig men jag måste vara ärlig. När filmen var klar försökte jag formulera några vettiga tankar utan att lyckas. Jag gick till stationen för att ta vagnen hem, en promenad på en kvart, stod där mitt bland folk men nej. Allt jag tänkte på – likt en annan förvirrad tolvåring – var dessa jättetuttar i 3D som nyss attackerat mig. Och det mest fascinerande: Det var det enda i filmen som lämnade något som helst avtryck på mig. De flesta filmer gör en ju onekligen minst en upplevelse rikare. 300: Rise of an Empire går till filmhistorien, eller min personliga filmhistoria åtminstone, som filmen som introducerade mig för 3D-tuttar.

Vad ska jag känna för dem? Jag är en vit, tjugosjuårig man; jag måste tillhöra målgruppen här. Är det okej om jag känner mig lite… jag vet inte, oren bara? Överrumplad? Min reaktion härstammar förmodligen från en mindre latent oral fixering, men… hursomhelst.

3D-tuttarna tillhör Eva Green, en fantastisk skådespelare som spelar Artemisia, den häx-liknande tyrann som leder Persiska flottan mot en invasion av Grekland i vad som ska vara 400-talet före kristus men mest liknar en serie animationer ur ett TV-spel.

Man hittar många subtila sätt att förnedra och sexualisera Artemisia på – hon går ner på knä framför en man, till exempel, i en väldigt symbolisk scen – men hon ska samtidigt vara en sån där ”strong independent she-beast”, stereotypen om ”den onda drottningen” liksom, med den penetrerande blicken och hutlösheten i varje gest. Hon är hjärnan bakom Xerxes, Persiens kung, som regerar över landet som en människogud men som alltså bara är en marionett i Artemisias plan om världsherravälde.

Artemisia är också utan tvekan den enda karaktären i filmen som går att tycka om. Hon är nämligen den enda karaktären i filmen med någon som helst personlighet. Green spelar henne med återhållen frenesi, och det är synd för om hon fått chansen att spela över lite mer hade hon stulit showen på allvar. Hon är fortfarande fantastiskt galen dock, lika intensiv och seriös som ostig och fånig. Det finns några scener som hon förgyller likt en kvinnlig Nicolas Cage; som när hon halshugger en stackars soldat och långsamt tungkysser det blodiga huvudet… Varför? Inte vet jag! Men det ser sexigare ut än det låter.

En konventionell recension kanske hade börjat med att prata om handlingen i Rise of an Empire, vart Frank Miller kommer in i bilden, och hur den hör ihop med föregångaren 300 (2006), en film vars fånighet var lika stor som dess popularitet. Jag har dock sparat det till sist, för det är det minst intressanta.

Man kan kalla det en ”para-lel” eller något; Rise of an Empire utspelar sig både före, under och efter den föregående filmen – där Gerard Butler spelade Spartas ledare kung Leonidas som med sina tre hundra hunkiga män gav sig ut på en hopplös räd mot Xerxes och födde ett korkat Internet-meme på kuppen.

Att den filmen skulle få en uppföljare var väl inte så konstigt. Men att det skulle ta åtta år är desto märkligare. Idag borde en 300-uppföljare på sin höjd resultera i en trött direkt-på-video-produkt… och det är precis vad Rise of an Empire är, egentligen; bara med högre budget.

Hjältarna den här gången kommer från Aten och leds av den färglöse Themistokles (Sullivan Stapleton). Om jag inte minns fel så kallades atenarna för ”boy-lovers” av spartanerna i den förra filmen. Jag var inget fan av 300 men det som gjorde den lite skamlöst underhållande var den fascistiska idiotin i de puckade spartanerna; sättet de gick mot döden för våldets skull liksom köttskalliga djur, förargade som bara machokillar med garderobssexualitet kan vara.

Atenarna är helt klart mer sensibla och vanliga, vilket tyvärr gör deras personligheter platta och det förtar dessutom den (ofrivilligt) subversiva humor som fanns i första filmen. Praktiskt taget är de bara vilka krigare som helst i vilken krigsfilm som helst. Och generisk fantasy börjar kännas väldigt gjord nu.

Majoriteten av slagen sker till sjöss vilket gör Rise of an Empire till en konsekvent murrig och visuellt trist film; monotonin slår tidigt in. Så fort man inser hur slagsscenerna är tänkta – kaosklippning ihop med slowmotion-snuttar och datoranimerat blod – så kan man nästan dirigera dem med fingret; bam-baram-baram-hopp! Sving! Yeaaaawww! Pachoooouuuuuwwwwslowmotionnnnnscccchplatsch! ba-baram-baram-hopp! Sving! Yeeaaaawww…

Det blir långsamt, ointressant, segt; mellan slagen hålls diverse tal tagna direkt från Braveheart och Gladiator (inget blir lättare av att de flesta karaktärer har Russel Crowe-skägg) och även om det hela tiden slås på stora trumman och den här filmen (också) handlar om att skydda världen från ondska och tyranni och det är högstämt värre så lyfter aldrig de där orden. Det är en tunn, trött och oinspirerad, billig liten film på en och fyrtio klena minuter som bara innehåller storslagna ord den inte kan lyfta, och specialeffekter under ribban man ställer på sådana här filmer idag.

Jag antar att det finns en fanbase för den här filmen, och jag antar att folk kommer se den. Det är dock inte omöjligt att den dalar fort, för detta är en uppföljare som lämnar en fadd smak i munnen av gammal skåpmat. Eva Green är och förblir den största begåvningen i filmen. Det finns ju, som jag antytt, en sexscen i filmen mellan Artemisia och Themiostokles där de liksom pucklar på varandra och blir kåta av det. Om det rör sig om second base eller homerun är lite svårt att avgöra men det händer helt klart mer grejer i den scenen än i resten av filmen, som inte ger mycket mer än känslan av att plaska omkring i ett äventyrsbad med solglasögon.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

300 rise of an empire videosöndag 2

300: RISE OF AN EMPIRE

Originaltitel, land: 300: Rise of an Empire, USA.
Urpremiär: 5 mars 2014.
Svensk premiär:
7 mars 2014.
Speltid:
102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema (Redcode RAW). 2.35:1
Huvudsakliga skådespelare:
Sullivan Stapleton, Eva Green, Lena Headey, Hans Matheson, Callan Mulvey, David Wenham, Rodrigo Santoro, Jack O’Connell, Andrew Tiernan, Igal Naor, Andrew Pleavin, Ben Turner, Ashraf Barhom, Christopher Sciueref.
Regi:
Noam Murro.
Manus:
Zack Snyder, Kurt Johnstad, byggt på Frank Millers serieroman Xerxes.
Producent:
Mark Canton, Bernie Goldmann, Gianni Nunnari, Deborah Snyder, Zack Snyder, Thomas Tull.
Foto:
Simon Duggan.
Musik:
Junkie XL.
Klippning:
David Brenner, Wyatt Smith.
Scenografi:
Patrick Tatopoulos.
Kostym:
Alexandra Byrne.
Produktionsbolag:
Warner Bros, Legendary Pictures, Cruel & Unusual Films, Atmosphere Entertainment MM, Hollywood Gang Productions.
Svensk distributör:
20th Century Fox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *