For Those in Peril 35starrating

for those in peril videosöndag bra film

35starrating

Regi: Paul Wright

En fiskarby i Skottland skakas om av en olycka till havs. Fem unga män dör och taniga Aaron är den enda överlever. En av de döda är hans storebror. I takt med att byn fryser ut honom blir han mer och mer övertygad om att hans bror fortfarande lever.

 

Det händer inte ofta nuförtiden att film får vara film men For Those in Peril är verkligen en film. Tack och lov för att den gjorts av en debutregissör i en tid som vår. Den utspelar sig helt inuti huvudpersonen Aarons huvud. Vi kommer aldrig ut därifrån. Åtminstone hälften av filmen består av olika typer av montage. Förlorade minnen som spelas upp på gammal analog teknik. Havets våldsamma vågor, dess oändliga djup. Aarons blick ut över det. Det trasiga i den. Atmosfären ligger tät över hela filmen. Den ämnar inte lämna oss ifred.

Aaron mår inte bra. Vi är i hans huvud och hans huvud är skadat. Han minns sin bror, som nu gått bort, han ser honom i gamla videoinspelningar. Hans flickvän, de har aldrig känt varandra så bra, ber honom tala till henne i broderns röst. Vågorna slår oavbrutet mot stranden. Aarons mamma (Kate Dickie) skär upp fisk nere i hamnen. Såklart. Hon oroar sig. Givetvis. Hela bygden viskar ju om dem nu.

Man säger att djävulen bor i havet. Och när fem unga, starka män dött där ute, men svallet lämnat klena Aaron kvar… då är det något som inte är rätt. Tycker man. Han borde också ha dött. Anser man. Han är inte mycket värd. Snart.

Aaron har en magisk tanke som håller honom vaken om natten. Den viskar till honom att hans bror inte är död. Att han, på något sätt, lever kvar. Att det går att återgälda allt. Vi som befinner oss inuti Aarons huvud kan inte annat göra än att tro honom. Tills vi börjar förstå att han menar allvar. Han bygger en flotte för att ge sig ut till havs igen. Han har en harpun med sig, för där ute finns ju en stor fisk, ett monster… Det är viktigt att aldrig glömma bort. Vågorna slår alltjämt. Så väldigt mycket är lönlöst emot dem.

Tjugotreårige George MacKay spelar Aaron med sådan komplett närvaro och övertygelse att vi alltid tror på denna överkänslige, klena pojke. Hans berättarröst, och bilderna som sveper över oss likt vågorna, hjälper oss förstå vad han känner. På subtila sätt förklarar de även för oss hur hans sociala situation ser ut. Hur saker är, och alltid har varit, i denna lilla skottska fiskarby. Dialogscenerna mellan karaktärerna är spartanskt få, och regissören Paul Wright ser till att inte låta scener i ”verkligheten” ta upp mer plats än de måste för att vi ska förstå den. Han vill stanna kvar inuti Aarons huvud. Låta oss förstå vad han känner, inte vad som händer honom.

Och han lyckas där andra filmer skulle skapa mörkt fluff, stämningsbilder utan mening. Varje bild som slår mot oss i For Those in Peril blir meningsfull eftersom filmen pågår och berättas i, och genom, dessa bilder. Film är en visuell konstform. Fortfarande görs inte många filmer som inte lika gärna skulle kunna vara teaterpjäser eller serietidningar. Fortfarande fokuserar man för mycket på skådespeleri, dialog, narrativ. Men en film behöver egentligen bara sina bilder. Och For Those in Peril är en film, ett strålande exempel.

Den är skriven och regisserad av långfilmsdebutanten Paul Wright och det är en smått grandios debut med tanke på den kontroll över mediet Wright visar upp. Terrence Malick är och förblir regissören att jämföra den här typen av filmer med, och han är också praktiskt taget den enda vars filmer varit tillräckligt personliga för att man ska bry sig om dem. Det blir så lätt montageporr och artsy musikvideo utan en personlig vision.

Men For Those in Peril är en stark utmanare. Genom att hugga ner den narrativa delen till ett minimum låter Wright oss mindmappa ihop filmen i mellanrummen mellan bilderna. Vi förstår hur folk i byn tänker om Aaron, genom korta ljudklipp från skenbart dokumentära intervjuer. Vi får veta det vi behöver veta i korta små scener. Medan den visuella tyngden slår över oss känner vi att något har hänt, och vi börjar snart lista ut vad det är. Vi känner hur det känns. Förstår vad det är. Hur, detta ständiga hur, är inte alls viktigt.

Jag måste få rum att prata om skådespelarna också. MacKay är formidabel, men den seriösa skådespelaren Kate Dickie som spelar Aarons mamma är alltid underbar att se; ständigt redo att ta sig an de mest osmickrande men ändå psykologiska rollerna (hon var med i Andrea Arnolds Red Road och hade en liten roll i Prometheus, för den som undrar). Aarons mamma går igenom en så smärtsam resa att man önskar henne en helt egen film.

Aarons brors flickvän spelas övertygande och med stark empati av Nichola Burley, en bra brittisk talang som ännu inte gjort mycket mer än TV, tråkigt nog. Hennes taskiga pappa spelas av Michael Smiley, från Ben Wheatleys Kill List och A Field in England, och vid det här laget känns han som en gammal vän även i elaka roller som denna.

Det finns en stor fisk med i filmen, för stora fiskar och stor fantasi går ju hand i hand. Jag har ingen aning om den sista scenen är menad på allvar eller inte, och det är poängen. For Those in Peril älskar sin huvudperson och genom filmmediet får han sista ordet. Är det verklighet, är det fantasi? Det är en borderline-film eftersom den berättas av ett borderline-psyke. Den kommer inte lämna mig på mycket länge.

FREDRIK FYHR

 

*

 

for those in peril videosöndag brafilm

FOR THOSE IN PERIL

Originaltitel, land: For Those in Peril, Storbritannien.
Urpremiär:
10 juni 2013 (Sydney Film Festival).
Svensk premiär:
6 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 14 mars 2014.
Speltid:
92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat: 
n/a. Widescreen.
Huvudsakliga skådespelare:
George MacKay, Kate Dickie, Michael Smiley, Nichola Burley, Brian McCardie, Jordan Young, Conor McCarron, James Cunningham, Lewis Howden, Gavin Park, Sharon MacKenzie, Noah Irvine, Carson James Mullen, Ross Laird, Debbie Dorwood.
Regi: Paul Wright.
Manus:
Paul Wright.
Producent:
Mary Burke, Polly Stokes.
Foto: Benjamin Kracun.
Musik:
Erik Enocksson.
Klippning:
Michael Aaglund.
Scenografi:
Simon Rogers.
Kostym:
Jo Thompson.
Produktionsbolag:
Warp X, Warp Films, med stöd från Film4.
Svensk distributör:
Non-Stop Entertainment.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *