Alan Partridge: Alpha Papa 3starrating

alan partridge videosöndag

3starrating

Regi: Declan Lowney

När radio-DJ:n Alan Partridges station blir uppköpt av stort mediaföretag får en kollega kicken – kollegan, en morsk irländare, intar radiostationen under vapenhot och Alan blir en av dussinet gisslan.

 

Nuförtiden är det så sällsynt med en bra komedi att man blir glad när en åtminstone håller en road. Alan Partridge är en sådan film. Må så vara att den inte är ”ROFL-rolig” men den är rolig, trevlig, konstant ”chuckleworthy”. Den tar inte för mycket av ens tid i anspråk och den lämnar en på ett rimligt gott humör.

Alan Partridge är en BBC-karaktär skapad av Steve Coogan så tidigt som 1997 och för mig är han inte mer än vagt bekant. Det är inte så noga dock, och man behöver inte känna till karaktären på förhand – likt alla bra komiker har Steve Coogan förmågan att göra en hemmavand bara med hans blotta närvaro.

Partridge, och alla hans kollegor på radiostationen, är arketypiskt brittiska; torra, opretentiösa, dryga men snälla. De är perfekta radiopratare för de kan ju prata om vad för trams som helst egentligen. Alltid tycks de sätta fingret på livets meningslöshet – det blir liksom så per automatik – och alltid lyckas de skämta bort det med en axelryckning.

Som den ärekränkta japanska översten Saito sa i Bron över floden Kwai om britterna: ”Ni är besegrade men saknar skam. Ni är envisa men saknar stolthet. Ni härdar ut men har inget mod. Jag hatar britterna!”

Det är ungefär därför det blir lite roligt när kränkta irländaren Pat (Col Meaney) tar fram hagelbössan, arg över att storföretaget reklamat sönder hans fina jobb och dessutom gett honom sparken, och håller alla gisslan. Stämningen hos gisslan är liksom ”Jahapp, det här var ju pinsamt” och de som får panik har något oundvikligt fåfängt över sig.

Alan blir killen som Pat ska kommunicera till polisen med, vilket leder till att Pat blir den som måste hålla Pats huvud så kallt som möjligt. Det ger utrymme för en hel del prekära situationer. Alan dagdrömmer att han kan rädda situationen, sno Pats gevär och kanske ha en batalj på liv och död, men i verkligheten är han förstås en fegis.

Han måste improvisera för att lösa situationen men vad gör man när ens DJ-kompis sitter mumifierad i silvertejp mitt emot en? Kompisen, jag glömmer hans namn just nu, har bara ögonen framme. Han har även en hatt på huvudet, på vilken det finns ett rör där Pats kan lägga sitt gevär och trycka av om han har lust. Alan liksom ”öh, okej… well…”

En gisslankomedi av det här slaget måste ha det oundvikliga problemet att den egentligen bara kan sluta på ett sätt. En gisslanthriller kan åtminstone roa oss med katt- och råttalekar med gisslan, polis och skurk och ett regelrätt gisslandrama kan bjuda på lite karaktärsutveckling.

En film som Alan Partridge har bara i uppgift att roa oss i 90 minuter och det är i slutändan vad den gör. Den leker lite med intrigen, drar ut på de smarta dialogerna och slänger in en och annan rolig sidofigur för att inte göra det så monotont som möjligt.

Det är lite konstigt beröm att ge en film, men det fungerar för att ingen försöker för mycket. Det är överhuvudtaget en väldigt brittisk film på det sättet, blygsam och helt befriad från pretentioner. Coogan själv är den självklara symbolen för hela attityden som Alan Partridge eftersträvar. Så länge man gillar Coogan gillar man filmen.

Sen finns det förstås saker som bara är roliga. Men humorn är underdriven och bygger på antiklimax och cyniska ”så kan det gå”-ögonblick. Man måste beundra en film som fångar en karaktär som Alan i en, förhoppningsvis ren, septiktank – det vill säga den stora aluminiumkuben under toaletten på en buss – låter den trilla ut ur bussen medan den kör och därefter låter Alan ta sig ut ur den medan en tant ser på. ”It’s a septic tank” säger Alan, när han kommit på fötter. ”You can have it.”

FREDRIK FYHR

 

*

 

alan partridge dvd

ALAN PARTRIDGE ALPHA PAPA

Originaltitel, land: Alan Partridge: Alpha Papa, Storbritannien/Frankrike.
Urpremiär:
24 juli 2013.
Svensk premiär:
26 mars 2014 (DVD).
Speltid:
90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet:
15 (pga lite våld av komisk natur; kan vara lämplig för yngre också).
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Steve Coogan, Colm Meaney, Felicity Montagu, Anna Maxwell Martin, Darren Boyd, Simon Greenall, Nigel Lindsay, Dustin Demri-Burns, Monica Dolan, Phil Cornwell, Tim Key, Simon Delaney, Sean Pertwee.
Regi:
Declan Lowney.
Manus:
Peter Baynham, Steve Coogan, Neil Gibbons, Rob Gibbons, Armando Iannucci.
Producent: Kevin Loader, Henry Normal.
Foto:
Ben Smithard.
Klippning:
Mark Everson.
Scenografi:
Dick Lunn.
Kostym:
Julian Day.
Produktionsbolag:
Baby Cow Films, Baby Cow Productions.
Svensk distributör:
Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *