Le Week-End 3starrating

le week-end videosöndag

3starrating

Regi: Roger Michell

Ett äldre brittiskt par återvänder till Paris många år efter deras smekmånad i ett försök att väcka liv i deras .

 

Richard Linklater – regissören bakom filmserien Bara en natt, Bara en dag och Before Midnight – kanske är sur på den här filmen. Det var länge sedan jag såg en film som rakt upp och ner snor så direkt från en annan film – men slugt gjort är det. För Le Week-End går att se, nästan helt utan vinklingar, som en uppföljare till Linklaters tre filmer. Men den kommer tjugo år för tidigt.

I de filmerna spelar Ethan Hawke och Julie Delpy ett par som vi träffar i en ny film vart nionde år. Här spelar Lindsay Duncan och Jim Broadbent teoretiskt sett samma par. Duncan ser till och med ut som Julie Delpy. Broadbent är kanske mindre lik Hawke, men hans konflikträdda och passiv-aggressiva toffelhjälte är exakt vad Hawkes karaktär skulle kunna vara i sextioårsåldern.

Men Le Week-End visar också prov på den förväntade sentimentaliteten som hade förstört Linklaters serie om han inte valt att gå den djärva vägen och göra den tredje filmen, Before Midnight, så pass oromantisk och kärv som han gjorde. Hade han fortsatt med fluffet från de två första så hade vi förr eller senare hamnat här i Le Week-End en charmig, men lättviktig film.

Jag säger charmig och lättviktig men jag menar också oklanderlig. Det är på många sätt en perfekt film, en sådan där som sitter som en vante – Det finns nästan ingenting att klaga på.

Jim Broadbent och Lindsay Duncan är spot-on medan de felfritt käbblar på vad som verkar vara en genial balansgång mellan det dialoglevererande och det improviserande. Meg och Nick, som karaktärerna heter, levereras omedelbart och därefter sysslar Duncan och Broadbent oavbrutet med att fördjupa och nyansera dem; det är en skådespelarmässig lyxbehandling, framförd av proffs.

Meg har blivit uppgiven och cynisk med åren, men hon har ett känsloliv; hon kanske bara inte tycker det är värt längre att låta Nick få veta något om det. Hon är intelligent, saklig, och har allt svårare att inte bara häva ur sig elakheter åt Nick som så underdånigt och slaviskt följer henne och samtidigt försöker hålla garden uppe eftersom han vet, lika väl som hon gör det, att han är fången av sin rädsla för att bli lämnad. Nu, i medelåldern, vore det den största skräcken.

Men det är inte lönt att säga så mycket mer om det. De har varsitt tal, mot slutet av filmen, som dessutom fångar allt perfekt. Det jag istället kan meddela är att vi inte behöver ”förstå” det här, vi känner det, medan filmen pågår. Meg och Nick, medan de flanerar på Paris gator och försöker hitta något att äta, pendlar som Kaknästornet mellan ömhet och förakt för varandra, som om de hatar och älskar varenda del av deras förhållande och när som helst kan göra slut – för att i nästa sekund verka uppriktigt nöjda med sina liv. Sen bubblar det upp igen – Meg säger något elakt eller Nick gör något dumt.

Det hade varit ett psykodynamiskt drama om filmen någonsin stannat upp men det gör den inte och det behöver den inte göra. Det är flytet som är poängen. Deras samspel. Sättet de är. Sättet de återvänder till Paris för att åka tillbaka i tiden men finner sig själva mer förlorade än någonsin.

Efterhand träffar de en gammal kompis till Nick vid namn Morgan (Jeff Goldblum). En nervös, något patetisk och åtminstone alltför babblande typ som har en fest han bjuder dem till. Denna fest existerar egentligen enbart för att filmen ska ha något som liknar en intrig och en konflikt. Manuset placerar Morgan mot Meg och Nick på ett smart sätt och blir för den delen en tredimensionell karaktär själv, då det visar sig att han alltid haft Nick i sitt huvud trots att de aldrig känt varandra väl och trots att de inte hörts på årtionden

Manuset är skrivet i en klassisk dramatisk skola och hintar mest åt karaktärernas djup – det är skådespelarnas uppgift att ge dem liv och göra dem fascinerande att se på. Och det är inget problem för den här lilla ensemblen. Le Week-End är en kort och söt affär – på 93 raska minuter är den hjälplöst underhållande och den gör allt den kan för att hålla en kvar från början till slut.

Hade den varit längre hade den kunnat städa upp lite bland lite lösa intrigtrådar som ligger och skräpar här och var. Men filmen hade inte varit lika kul då. I sin kärna är den full av klichéer – om att hitta sin virilitet i ålderdomen, om äktenskapets krångligheter, om torra överbelästa 40-talister som är självmedvetet men likväl patetiskt nostalgiska över 60-talet – men allt är gjort som vore det för första gången. Med, törs jag säga, ungdomlig iver.

Regissören Roger Michell – mest känd för Notting Hill – lägger fina stämningar i filmen och låter Paris-miljöerna bli scen för skådespelarna, som är allt filmen går ut på. Den bär på en mycket gammaldags och nästan lite avdankad frankofili, men än sen. Den gör en stor blinkning till Jean-Luc Godards Bande à part (1964) som borde göra mig sur, då den sentimentaliserar ett mycket mer konstnärligt betydelsefullt verk än detta.

Men what the hell, screw it. La Week-End är en fin film, skickligt gjord och fantastiskt spelad och om de nu har Anna Karinas hatt och en jukebox i närheten, och om skådespelarna nu kan den där klappdansen, så är det väl lika bra att de sätter igång. Jag förstår att de inte kan låta bli.

FREDRIK FYHR

 

*

 

leweekend videosöndag

LE WEEK-END

Originaltitel, land: Le Week-End, Storbritannien/Frankrike.
Urpremiär:
7 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär:
25 januari 2014 (Göteborg International Film Festival); 31 januari 2014; finns på VOD.
Speltid:
93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet:
Barntillåten (innehåller svordomar, vulgärt prat om sex och lite hasch).
Teknisk process och bildformat: 
35 mm;D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Lindsay Duncan, Jim Broadbent, Jeff Goldblum, Brice Beaugier, Charlotte Léo, Xavier De Guillebon, Marie-France Alvarez, Lee Michelsen, Denis Sebbah, Sébastien Siroux, Judith Davis.
Regi: Roger Michell.
Manus:
Hanif Kureishi.
Producent:
Kevin Loader.
Foto:
Nathalie Durand.
Musik:
Jeremy Sams.
Klippning:
Kristina Hetherington.
Scenografi:
Emmanuelle Duplay.
Produktionsbolag:
Film4, Free Range Films i association med Le Bureau.
Svensk distributör:
SF.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *