Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Big Bad Wolves

big bad wolves 2

25starrating

Regi: Aharon Keshales, Navot Papushado

En tioårig flicka våldtas och mördas; pappan till flickan kidnappar en gymnasielärare misstänkt för brottet, binder fast honom till en fåtölj i källaren och bestämmer sig för att tortera honom tills han erkänner, samt berättar vart han begravt det döda barnets huvud (sen är det en polis där också, men han är inte så viktig).

 

Quentin Tarantino tyckte att Big Bad Wolves var 2013 års bästa film och naturligtvis står det på varje affisch, omslag och trailer för filmen. Det är sådant beröm som förmodligen boostar en sådan här films framgångar med två hundra procent.

Och det är klart han gillar den. Filmen är praktiskt taget en enda lång tortyrscen som fokuserar på sadism och kroppsligt våld, samt sardonisk humor och allvarlig brist på realism fast den samtidigt poserar som något någorlunda relaterbart. (Lite grann som när Tarantino sa att allt som händer i Inglourious Basterds ju hade kunnat hända på riktigt… undrar fortfarande om han var seriös där).

Jag antar även att han går igång på idén om en far som hämnar sin brutalt mördade dotter så mycket att han går med på denna fåniga serietidningsversion av en sådan hämnd som substitut för något mer verklighetstroget. Och ja, på tal om det, så är Big Bad Wolves en sådan där film som skojar om pedofili och barnamord, så det är inget för den känslige.

Men som genrefilm är Big Bad Wolves faktiskt helt okej, även om den hade kunnat vara mycket bättre. I synnerhet tar den inte tillvara på potentialen den öppnar med – Detta är den andra långfilmen från duon Aharon Keshales och Navot Papushado efter en film vid namn Rabies (2010) och de visar i början att de kan leverera fantastiskt ögongodis.

Första halvtimmen av filmen är underhållande och intro-sekvensen är i synnerhet ett mycket snyggt, Brian DePalma-osande stycke slow motion-fluff och de lyckas med konststycket, några scener senare, att visa oss en våldtagen, tioårig flicka fastknuten till en stol utan huvud och få det att se komiskt ut. Det lägger förutsättningarna för något väldigt speciellt, och en mycket roligare film än man sedan får.

Runt fyrtiominutersstrecket eller så faller Big Bad Wolves ner i den förlängda tortyrscenen som pågår filmen igenom. Från denna punkt gör filmen allt den kan för att vara både spännande som intressant men den lyckas inte riktigt. Det finns mycket öppningar för humor – den tilltänkta pedofilen kan vara en helt normal lärare och pappan verkar vara det största psykfallet, medan han glatt, till tonerna av Motown-klassiker, tillagar en sockerkaka med sömnmedel – men det känns ständigt lite för tillgjort och självmedvetet.

Och det är irriterande att Keshales och Papushado, när de nu bevisligen besitter så mycket talang, inte gör mer än att falla ner i de Tarantinoiska klyschorna. Det bästa i filmen är första halvtimmen, som introducerar oss för den ruffige polisen Micki – spelad av den begåvade Lior Ashkenazi (som var lika bra i den diametralt annorlunda filmen Fotnot) – som har i uppdrag att lösa mordet på den nämnda tioåriga flickan.

Jag ska öppet erkänna att jag redan från början önskade att filmen handlade mer om honom. Vem kan egentligen klandra mig? Filmen teasar oss med en sur chef som stänger av honom från fallet och tvingar honom att ”go rogue”. Filmen lurar oss rentav till att tro att Micki är vad filmen kommer att handla om i början.

Men han slösas bort rätt snart och spenderar stor tid handfängslad vid ett element och får inget att göra förrän manuset ger honom ett uppdrag å intrigens vägnar, via en random arabisk man på en häst som har en liknande plot-point-funktion.

Men hursomhelst. Det största problemet med Big Bad Wolves är bristen på spänning i filmens centrala tortyr. Filmen slänger in lite vändningar, och lyckas klämma fram lite absurd humor emellanåt, men i kärnan funkar det inte. Den fastbundne, till synes harmlöse Dror (Rotem Keinan) kan vara skyldig eller inte. Det är 50-50. Vi kan inte spekulera vidare. Bortsett från en ovidkommande replik i början (”ett vittne såg honom lämna mordplatsen”) finns ingen anledning för oss, eller någon annan, att tro att han är skyldig. Så varför är de så sugna på att tortera fram ett erkännande?

Kanske den mulligt charmanta psykopaten Gidi (Tzahi Grad), som håller i hammaren, inte ens bryr sig om Dror är skyldig eller inte. Kanske finns en humoristisk poäng i hur irrationell situationen är. Men i så fall hade filmen kunnat vara mycket roligare än den är.

Det blir i slutändan en rätt tunn och utdragen film – det är mycket scener med långa tagningar där folk går, kör bil, står still, springer, som om filmen anstränger sig för att inte bara vara en kortfilm. Och medan Keshales och Papushado är starka stilister är de mindre ambitiösa manusförfattare – Dror, skyldig eller ej, ger sig själv ett uselt försvar och praktiskt taget tigger om att bli torterad. I slutändan ger inte filmen speciellt mycket för den som inte bara älskar att se folk bli torterade till tonerna av överdriven, Pino Donaggio-liknande musik.

Big Bad Wolves är något mer intressant som ett stycke filmskapande än som berättelse. Förutom introt, som jag nämnde, hittar regiduon snygga sätt att sortera information visuellt till åskådaren – en cykel som hänger på en vägg gör så att vi vet vart vi är; en viss balettklass planteras för oss att minnas senare och på det stora hela är det en ovanligt begåvad film rent berättartekniskt, snyggt klippt och fotad.

Men den är brådmogen och pretentionerna läcker igenom den inte alltför tätade helheten. Det är en israelisk film, och i pressmaterialet förklarar regissörerna att Big Bad Wolves också är en film om ”Israels existentiella ångest” och invånarnas ”rädsla för terroristaktiveteter, kidnappningar, folkets förföljelsemani…” och somebody stop me right there, vilken last med khara!

Big Bad Wolves är en film som inte kommer att uppröra någon annan än den moraliska del av publiken som aldrig har hört talas om Quentin Tarantino. Av samma anledning kommer nog genrefilmfans att uppskatta den. Det förvirrade politiska kortet draget av regissörerna (filmen är ”både pro och anti-Palentina, liksom”) bygger på en barnslig dröm om att deras film är mer än den är.

Men barnslig är å andra sidan filmen – Barnslig och harmlös, liksom alla filmer av det här slaget. Den är inte så bra som den kan, eller vill vara. Den är så bra som den behöver vara, för att blidka just denna publik. Fråga Quentin.

 

FREDRIK FYHR

 

*

big bad wolves 3

BIG BAD WOLVES

Originaltitel, land: Big Bad Wolves, Israel.
Urpremiär: 21 april 2013 (Tribeca).
Svensk premiär:
4 oktober 2013 (Lund Fantastisk Film Festival); 2 april 2014 (DVD).
Speltid:
110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Lior Ashkenazi, Rotem Keinan, Tzahi Grad, Doval’e Glickman, Menashe Noy, Dvir Benedek, Kais Nashif, Nati Kluger, Ami Weinberg, Guy Adler, Arthur Perry, Gur Bentwhich.
Regi: Aharon Keshales, Navot Papushado.
Manus:
Aharon Keshales, Navot Papushado.
Producent:
Leon Edery, Moshe Edery, Tami Leon, Chilik Michaeli, Avraham Pirchi.
Foto: Giora Bejach.
Musik:
Haim Frank Ilfman.
Klippning:
Asaf Korman.
Scenografi:
Arad Sawat.
Kostym:
Michal Dor.
Produktionsbolag:
United Channel Movies.
Svensk distributör:
Njutafilms.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *