The Congress 25starrating

the congress videosöndag

25starrating

Regi: Ari Folman

Skådespelaren Robin Wright spelar sig själv; Hon låter sig bli ”scannad” av ett stort filmbolag som därefter använder hennes utseende för att använda henne i helt digitala filmer. 20 år senare åker hon till filmbolagets stora kongress som tar plats i en helt animerad ”zon”. Hon ska hålla ett tal men det blir revolution istället, och snart vet varken hon eller vi vad som är verklighet.

 

Jag tror inte på konceptet ”flum”. Detta är ett ord som hittats på och som används, i agg eller i kärlek, när det kritiska omdömet inte längre känns lönt. Vad för blobb av färg och form man till exempel ser i en film man inte längre bryr sig om kan lätt avfärdas som ”flum”.

Men allt har logik, även sin egen sorts. Allt som finns går ihop. ”Symmetri går emot konst” sägs det, i förbifarten, i den väldigt röriga filmen The Congress men det är inte alls sant. Det är en okunnig banalisering av konstbegreppet. Konst är symmetri. Symmetrin av känslor, idéer och alla linjer man kan dra däremellan. Man kan fördunkla det hur mycket man vill men det förhindrar inte att det finns en symmetri i det.

Jag har en känsla av att Ari Folman – som gjorde den uppmärksammade animerade dokumentären Waltz for Bashir (2008) – har svårt att acceptera denna sanning. Han har i sin nya film The Congress gjort en påtagligt ambitiös, utspejsad och potentiellt ”flummig” film som ofta är fantastisk att se på. Den är en blandning av spelfilm och animerad film, en blandning av science-fiction (eller ”spec-fic” om man bryr sig om distinktionen) och kontemporär kulturkritik, av en mänsklig, personlig historia och en global, revolutionär dröm.

Och naturligtvis – ja, det hör ni ju redan – är den hejdlöst pretentiös.

Du misstänker förmodligen redan om du vill se den eller inte. Det finns alltid en särskild publik för de som gillar alla avarter till Alice i Underlandet; Terry Gilliam och The Matrix har nämnts i jämförelse med The Congress och det är precis däromkring den befinner sig. Den där känslan, som alltid finns i Gilliams filmer, av att vara inlåst i en rostig låda av järn tillsammans med en kanin fångad i en tornado men man är samtidigt kemiskt bedövad, så allt går riktigt långsamt, och kaninen väntar på nästa drag för ni spelar schack också. Typ.

The Congress är narrativt designad enligt kaninhålslogiken där den börjar udda för att bli direkt ovanlig för att sedan bli mer och mer utspejsad; att man inte riktigt hänger med är del av charmen. Poängen är att man ska vara förvirrad och imponerad i omlopp och sedan liksom bara digga känslan av det. Okej, så vi är ute och flyger på ängar till tonerna av en cover på Forever Young? Vi har våra egna armar, uppblåsta, som vingar? Okej, sure, fly on the wings of love, skicka runt spliffen några varv så blir det säkert ”logiskt”.

Det sämsta partiet av filmen är den icke-animerade inledningen där Robin Wright spelar sig själv. Hon får höra att hon är avdankad och erbjuds scanna in sitt utseende åt företaget Miramount (ja, det ska vara Paramount) som börjat skapa filmer digitalt från scratch och behöver skådespelare att animera.

En lite knepig idé, men okej då. Det värsta här är manuset som avslöjar med önskvärd tydlighet hur pinsamt uppblåst, melodramatisk dialog i animerad film för vuxna låter när riktiga människor faktiskt ska leverera den framför en kamera. Karaktärerna håller tal som varar i hela minuter och de är alla klyschiga, gjorda, typiska, jag menar, som om man skulle säga väldigt ofta och verkligen mena allvar när man säger det. Harvey Keitel spelar över, till den mån Keitel kan spela över, i rollen som Wrights manager (varför får inte han också spela sig själv?) och tangerar Christopher Walken ibland.

Men strunt samma, den delen av filmen är inte så viktig. Eller, jo, den är viktig för storyn (Wright har en son som är på väg att förlora hörseln) men storyn fungerar inte så strunt samma. På en visuell nivå kickar filmen igång när vi hoppar fram i tiden tjugo år senare och Wright är på väg till en konferens i en plats som á la ToonTown i Roger Rabbit är en ”Animated Zone”. Hon tar en (blå eller röd?) kapsel vid tullen och spelfilm förvandlas till animation.

Varpå vi faller längre och längre ner i kaninhålet och det självupptagna ”flum”-partyt börjar. Man är inte helt säker på vart man befinner sig, trots att den mystiske Dylan (som Wrights animerade alter-ego möter) nästan enbart har långa förklaringar som repliker. Wright ska delta i en konferens som tillkännager Miramounts nästa steg i den teknologiska utvecklingen men det blir terroristaktion och revolution istället och äventyret kan börja.

Jag vet inte hur sammanhängande det här låter men jag vet att det inte spelar så stor roll. Trippen som Wright tar går via drömmar och självmordsförsök (typ), minnesförluster och tidsluckor (tror jag) tills hon hamnar i ett slags status quo där hon måste välja mellan att bo i ett harmoniskt tecknat la-la-land eller återvända till verkligheten. Men vilken verklighet? Är det samma hon kom ifrån? Kom hon någonstans ifrån? Är allt bara fenomenologi, en fråga om att vår verklighetsuppfattning dikterar vår verklighet? Hur länge har hon varit borta? Vad, vem, hur? Hon måste absolut hitta sin son – han har försvunnit? – och där finns ingen relativism.

Jag skulle kunna diskutera de filosofiska trådarna i The Congress – men inte i en sådan här begränsad text. Det är en filosofiskt slarvig, eventuellt olärd, film, som inte tar tid på sig att bestämma vad den vill och den gör lite allt möjligt på en och samma gång för, hey, det är trippigt och coolt. Varför den börjar i vår tid och hoppar fram tjugo år i tiden har jag ingen aning om. Vad den vill säga – ens på en ytlig referensnivå – om Hollywoods åldersrädsla, eller om digitalisering, eller om storföretagens makthunger, är extremt vagt.

I slutet blir den filosofiska punch-linen en banal klyscha om livets meningslöshet och vikten av att, tja, ha kul antar jag. Här finns även en luddig lucka i tid och rum som jag tror tekniskt sett är ett försök att täcka över en redan från början planerad logiklucka. Plus att vi vid det här laget glömt Robin Wright och vad det nu var med hennes son som var så viktigt.

Det är en irriterande och fånig film, men den är förstås inte helt ointressant och jag tyckte den var ganska kul att se, om inte annat för att jag var nyfiken på exakt hur utspejsad den ville bli. Jag ogillade dess självupptagna kärlek till sina egna, gymnasiala idéer; användandet av ord som ”sanningen” som om det vore ett universellt koncept, och okunnigheten om att alla idéer blir relativa om man inte bestämmer sig för en utgångspunkt.

Det är samtidigt just de sakerna jag tyckte om lite grann. The Congress är så patetisk i sitt försök att vara cool att jag nästan gillar den för det. Och till skillnad från andra filmer i en trend som denna får sägas vara del av – new age-epos som Cloud Atlas och Winter’s Tale – är The Congress åtminstone visuellt intressant, narrativt kompetent och tämligen oförutsägbar.

Det är en sådan där film som man ser med nyfunna kompisar på gymnasiet, eller i början av ens universitetstid, medan man dricker rött vin och röker något eventuellt olagligt. Det handlar mest om känslan av det. Och det kan vara mysigt. Påstår du att det finns något mer i det så kommer jag dock raisa hell på dig och inte hålla tyst förrän du ber mig på dina baraste knän.

 

FREDRIK FYHR

 

*

congress videosöndag

THE CONGRESS

Originaltitel, land: The Congress, Israel/Tyskland/Polen/Luxemburg/Frankrike/Belgien.
Urpremiär:
16 maj 2013 (Cannes Directors’ Fortnight).
Svensk premiär:
5 oktober 2013 (Lund Fantastisk Film Festival); 28 mars 2013.
Speltid:
122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet:
11.
Teknisk process och bildformat:
35 mm; DCP. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Robin Wright, Harvey Keitel, Jon Hamm, Paul Giamatti, Kodi Smit-McPhee, Danny Huston, Sami Gayle, Michael Stahl-David, Michael Landes, Sarah Shani, Frances Fisher.
Regi:
Ari Folman.
Manus:
Ari Folman, baserad på Stanislaw Lems roman Den stora framtidskongressen.
Producent:
Reinhard Brundig, Sébastien Delloye, Piotr Dzieciol, Ari Folman, David Grumbach, Eitan Mansuri, Ewa Puszczynska, Robin Wright.
Foto:
Michal Englert.
Musik:
Max Richter.
Klippning:
Nili Feller.
Scenografi:
David Polonsky.
Kostym:
Mandi Line.
Produktionsbolag:
Bridgit Folman Film Gang, Pandora Filmproduktion, Opus Films, Paul Thiltges Distributions, Entre Chien et Loup, Liverpool.
Svensk distributör:
Njutafilms.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *