The Selfish Giant 3starrating

the selfish giant

3starrating

Regi: Clio Barnard

Trettonåriga Arbor och Swifty bor i en minimal Yorkshire-förort, struntar i att gå till skolan och vill istället tjäna pengar på att samla skrot för spottstyvrar utlämnade av en elak skrotgubbe, som snart låter dem göra direkt olagliga och livsfarliga saker för att slippa göra dem själv.

Hade jag sett The Selfish Giant tidigare hade det kanske blivit en annan recension men nu är jag sist ut och får istället börja här. Och kanske är det för den delen därför jag är lite överraskad över den överväldigande positiva kritiken som filmen fått. Hade jag blivit golvad av den om jag såg den tidigt, när jag inte på förhand förväntats bli golvad av den?

Det är inte omöjligt antar jag. Men jag tror inte det. The Selfish Giant är nämligen så uppenbart del av sin brittiska filmtradition att den kvävs av sin egen existens. Det är inte alls en dålig film. Det är en fint gjord snyftare, med stabil politisk förankring och en del vackra, visuella bilder. Men detsamma gäller för Kes – Ken Loachs genombrottsfilm om den engelska arbetarklasspojken och falken han har som husdjur – och det var över 40 bleedin’ år sedan!

Sedan dess har diskbänksrealism, socialrealism, asfaltsrealism, tegelstensrealism,  hyreshusrealism – kalla det vad du vill – dominerat den brittiska filmscenen på ett sätt som saker dominerat få andra filmländer. Det gör inte ämnena mindre angelägna förstås, och det gör inte The Selfish Giant sämre, men det gör dess kvalitéer automatiska och dess lilla berättelse ”förväntat” bra.

De två trettonåriga vännerna Arbor och Swifty spelas av unga debutanterna Conner Chapman och Shaun Thomas med samma sedvanliga självklarhet man brukar hitta i dessa filmer; de är ännu okorrumperade, de har kvar sin barnsliga naturlighet och de använder troligen mycket av sig själva. Eller, rättare sagt, manusförfattaren och regissören Clio Barnard låter dem troligen vara sig själva. Det andas kulturhus och socialt engagemang. Om allt man letar efter i en film är att stimulera sitt politiska engagemang, få en slags ”fix”, så fungerar The Selfish Giant just så.

Arbor och Swifty är nämligen pojkar på glid; de är inte intresserade av skolan och de vill ”tjäna pengar”. Varför? För det är det man vill, antar jag. Om det är tal om ett politiskt misslyckande, om det är föräldrarnas fel, om det är ”systemet” (och hur ”systemet” i så fall egentligen fungerar), det är inte Barnard intresserad av att spekulera i. Liksom hennes förra dokumentär The Arbor (2010) utspelar sig The Selfish Giant i en grå, deprimerande Yorkshire-förort där hoppet om ett drägligt liv bara är en fråga om överlevnad.

Så med tanke på omgivningen är det inte konstigt att Arbor och Swifty vill ”tjäna pengar”. Och i det här fallet, med barnens blåögda naivitet, gör man det genom att samla och sälja skrot åt en nästan Dickens-liknande arg skrotägare vid namn Kitten (Sean Gilder) som låter tystnaden tala över samvetet när han låter dem sno olagligt skrot för att kränga vidare. Finkänsligheten under den skrotiga ytan finns i en sidointrig om hästar – som Kitten spelar på, i illegala race – och faktumet att Arbor har ADHD och Swfity egentligen är en snäll kille, med ett ”bleedin’ heart” som går med på Arbors intensiva, ofta outhärdliga personlighet, och låter honom (av de andra barnen sedd som ett ”retard”) dra honom bort från skolan och en någorlunda ljus framtid. Varför? För att de är mates.

Det är bäddat för tragedi, och tragik sker. Det råder inga tvivel om att detta är en sedeslärande och moralistisk film som från början bygger upp mot en sorglig och oundviklig knorr. Ett ödesmättat Så Här Kan Det Faktiskt Gå Idag-budskap som sett likadant ut i årtionden nu. Och har man sett många filmer av det här slaget så måste man säga att det är ganska förutsägbart.

Men det är en fin film. Fin som sedeslärande moralkaka. Fin som tårdrypande snyftare. Fin som brittisk arbetarklassfilm. Det postindustriella arbetarklasslandskapet är för den delen den kanske mest effektiva platsen för en tårdrypande snyftare, just eftersom de här landskapen fortfarande i allra högsta grad existerar; filmerna som kommer därifrån, och i synnerhet deras agendor och budskap, talar sitt tydliga språk.

Och det finns också något med barns kombination av självsäkerhet och utsatthet som gör dem till oslagbara huvudpersoner i en sådan här film; Arbor och Swifty känns igen, men de är också tidlösa. Tankarna går till Truffauts De 400 slagen (1959) som å andra sidan var långt mer suggestiv och hypnotisk än den här filmen, bland annat just för att De 400 slagen ju redan finns.

Jag såg filmen från början till slut, kände mig ambivalent här och var, men förstod den när den kom till saken. Det är en deprimerande film, men det finns hopp i den. Den sista scenen som den där skrotkrängaren Kitten har är kanske min favoritscen i filmen. Sättet han gör det där på. Självklarheten i det. Det rakryggade beslutet. Det talar för att människans själ ännu inte är korrupt. Det är bara våra omgivningar som är det. Det fick mig att minnas ett nött gammalt Rousseau-citat: Civilisationen är en hopplös jakt efter att finna botemedel för ondskan den producerar.

 

FREDRIK FYHR

 

*

selfish

THE SELFISH GIANT

Originaltitel, land: The Selfish Giant, Storbritannien.
Urpremiär: 16 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär:
28 mars.
Speltid:
91 min (1.31).
Åldersgräns och lämplighet:
11; dock eventuellt för stark för barn.
Teknisk process och bildformat:
Digital, 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Conner Chapman, Shaun Thomas, Ralph Ineson, Ian Burfield, Everal Walsh, Sean Gilder, Lorraine Ashbourne, Elliott TIttensor, Rebecca Manley, John Wall, Mohammed Ali, Jamie Michie, Steve Everts, Siobhan Finneran.
Regi:
Clio Barnard.
Manus: Clio Barnard, inspirerad av Oscar Wildes The Selfish Giant.
Producent:
Tracy O’Riordan.
Foto: Mike Eley.
Musik:
Harry Escott.
Klippning:
Nick Fenton.
Scenografi:
Helen Scott.
Kostym:
Matthew Price.
Produktionsbolag:
Moonspun Films, BFI Film Fund med stöd från Film4.
Svensk distributör:
Nonstop Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *