Bad Milo! 3starrating

bad milo videosöndag 1

3starrating

Regi: Jacob Vaughan

Kontorsråtta med magbesvär bajsar ut ett liten mordisk, E.T-liknande varelse som han döper till Milo…

… och kan man verkligen anklaga en film för att vara ”skit” om det är storyn?

Någon sa någonstans att Bad Milo är som en sådan där film man kunde hitta direkt på video på 90-talet, hyra och ha ganska kul med. Det är exakt så det ligger till. Den är inte lika grotesk som Peter Jacksons tidiga missgärningar, men den är precis i den andan. Tänk även Critters, Hotet från underjorden och Teeth – den där filmen om tjejen med den köttätande vaginan – så är du inte fel ute.

Kroppsrelaterade skräckfilmer behöver ju lite humor. Det tycker i alla fall jag. Jag är en sån som ser på slafset i Hellraiser och Videodrome med ett lite avdomnat utanförskap. Jag tycker ”body horror” fungerar bäst som komedi. Kanske på grund av våra medfödda känslor av skam och pinsamhet vad gäller det mesta som rör våra kroppar. Jag nämnde Teeth, som jag tycker är nära på en mästerlig film i genren.

Bad Milo är en lättsammare affär och den fokuserar mest på sin humor, som blir mer och mer absurd ju längre filmen pågår. Duncan, som vår huvudperson heter, får lära sig av en häxdoktor spelad av Peter Stormare att han måste bonda med sin utskitna monster-avkomma eftersom de lever i symbios (”He’s a part of you!”) och man måste säga att Milo är en söt filur. Nynnar lite grann som Gizmo i Gremlins och blinkar med sina små alien-ögon och är smått bedårande… tja, tills han blir sur och visar sina huggtänder och börjar äta på dig.

Upplägget är i övrigt nog så ordinärt. Duncan har en fästmö (Gillian Jacobs) som med sidenhandske tjatar om att hon vill ha barn. På jobbet är han mobbad av sin dynghög till chef (Patrick Warburton) och hans pappa (Stephen Root) är en självupptagen hippie. När Milo ”föds”, och kliver in i hans liv, får han fullt sjå med att hålla koll på honom för eftersom de lever i ”symbios” visar det sig snart att Milo har en ovana att sätta tänderna i folk som Duncan ogillar. Den dåliga stämningen som uppstår när Duncan slår på morgon-TV och ser att hans irriterande arbetskollega blivit uppäten av ”a rabid racoon”, till exempel. ”Bad Milo” indeed!

En orsak till att Bad Milo fungerar så bra som den gör är att Ken Marino, som spelar Duncan, ger ett väldigt sympatiskt intryck. Liksom killen i Gremlins har Duncan en sådan där snäll och finkänslig personlighet som gör att vi verkligen inte önskar honom något illa och det är ju så trist att det här ska behöva hända just honom.

En annan stor tillgång är Milo själv, en fantastisk korsning mellan sparsam CGI och gamla hederliga gummi-effekter; som en korsning mellan E.T, Alien-monstret och det där söta utomjordingsbabyn som Will Smith gullar med i första Men in Black är han en formidabel liten krabat som gör allt för att få oss att skratta och hålla för ögonen på samma gång.

Hela filmen är en vandrande ”dealbreaker”. Någonstans i mitten av filmen visar det sig att Milo måste klättra tillbaka in i Duncans rumpa lite då och då – han måste bo där nu, förstår ni – och den som inte protesterat då har inget att frukta.

Och för att vara vad det är så fungerar Bad Milo överraskande bra. Det är inte en sådan där film som tramsar bort sig själv på grund av sin tramsiga idé – Storyn om Duncan och hans tjej, Duncan och hans chef (som svindlar bort hans besparingar vid ett tillfälle) och Duncan och hans ansvarslösa hippie-pappa ger faktiskt precis den extra fiber som filmen behöver på en story-nivå för att man ska tycka om den.

Det hade så enkelt kunna bli pannkaka av alltihop. När Peter Stormare viftar med armarna mycket och storögt levererar repliker som ”There is this ancient myth surrounding the anus” så kan det vara en bra eller dålig sak beroende på vilken film man tittar på. I Bad Milo känns det förtjänat. Stephen Root och Patrick Warburton är också så pass begåvade karaktärsskådespelare att de är en smärre fröjd att se om man gillar skådespeleri, även om de bara får ett par tre scener var att leka med.

Faktum är att jag hela tiden misstänkte att de måste haft jäkligt kul när de gjorde den här filmen och, ser man på, eftertexterna kommer med en sådan där blooper-reel. Återigen är detta något som kan kännas mycket ihåligt men jag fann att i Bad Milo är det bara logiskt. Det ser ut som man kan tänka sig när vuxna människor försöker göra en film om ett monster som bor i en killes rumpa.

På det stora hela är Bad Milo den typen av film man skulle kunna se på en genrefilmsfestival – typ FFF i Lund – om man har tur nog att se något som faktiskt är roligt och ”bra”. Det är en barnslig film, naturligtvis, men jag finner ingen anledning att dissa den. Den är smart nog att inte ens passera 90-minutersstrecket och då lyckas den även slänga in ett par genuina överraskningar mot slutet och en absurd tematik om familjeliv och föräldraskap som på sitt eget lilla quirky sätt fungerar. Det är helt klart den roligaste och mest underhållande film om ett rump-monster jag någonsin sett.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

bad milo videosöndag 2

BAD MILO!

Originaltitel, land: Bad Milo!, USA
Urpremiär:
29 juni 2013 (Karlovy Vary Film Festival, Tjeckien)
Svensk premiär:
9 april 2014 (DVD).
Speltid:
84 min. (1.24).
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm;D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Ken Marino, Gillian Jacobs, Mary Kay Place, Claudia Choi, Toby Huss, Patrick Warburton, Erik Charles Nielsen, Peter Stormare, Kumail Nanjiani, Steve Zissis.
Regi: Jacob Vaughan.
Manus:
Benjamin Hayes, Jacob Vaughan.
Producent:
Gabriel Cowan, Adele Romanski, John Suits.
Foto: James Laxton.
Musik:
Ted Masur.
Klippning:
David Nordstrom.
Scenografi:
Lindsey Moran.
Kostym: Anthony Tran.
Produktionsbolag:
New Artists Alliance, Floren Shieh Productions, Duplass Brothers Productions.
Svensk distributör:
Universal/Sony.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *