Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Escape Plan/Grudge Match (JSL)

Escape PlanEscape_plan

3starrating

Regi: Mikael Håfström

Sly spelar specialist på att rymma från fängelser, som hamnar på superfängelse det inte går att rymma från. Men han har Arnold till hjälp.

Mikael Håfström blev alltså regissören som fick äran att sammanföra de två giganterna Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger på den vita duken. Jag kan konstatera så här nu direkt att Escape Plan inte lever upp till de fantastiska förväntningar som måhända har skapats kring dessa stjärnor då de nu äntligen utgör en filmduo för första gången. Det är ändock en i mitt tycke välgjord film som främst minnar om Stuart Gordons 90-talsrökare Fortress med Christopher Lambert i huvudrollen. Men man kan likväl associera till i princip de flesta filmer som handlar om hårda män som skall bryta sig ut ur fängelser man inte kan fly från, ett välbekant tema för den breda publiken åtminstone sedan Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman från 1973 eller Flykten från Alcatraz från 1979 med Clint Eastwood i huvudrollen.

Mikael Håfström har blivit en tämligen gedigen genreregissör, åtminstone i mitt tycke, även om jag tycker 1408 är hans hittills mest lyckade genrefilm. Han verkar göra som han blir tillsagd och så även här och det funkar, kanske främst på grund av de skådisar som figurerar i rollerna, förutom Sly och Arnie har vi bland annat Jim Cavaziel (som spelar en riktig slimeball), Vincent D’Onofrio (som spelar ännu en slimeball) och Sam Neill (som spelar en man med ett gott hjärta). Storyn är i själva sin grund tämligen koncentrerad också, jag menar, de är fast i ett fängelse, det kan inte göras alltför mycket utsvävningar och det är bra i den här typen av filmer. Istället koncentreras handlingen mer på ett sådant sätt att de måste ta reda på vart de är någonstans, vart fängelset är beläget, hur det är konstruerat, hur de skall ta sig ut, vilka de kan lita på and so on…

Sly spelar den hårdkokta utbrytarkungen tillika entreprenören Ray Breslin som blir inspärrad och bokstavligen talat får nyckeln bortkastad då han anländer till ett nytt high-tech fängelse där Arnies karaktär ROTTMAYER (ja, du läste rätt, ROTTMAYER!) som är någon form av hemlig någon-sån-där-secret-hush-dude-hush sitter inspärrad. De två distinkta gentlemännen slår sina kloka huvuden (nåja…) ihop och försöker komma underfund med hur man skall bryta sig ut. Både Sly och Arnie beter sig som SLY och ARNIE och det skojas friskt fram och tillbaka på ett sätt som endast kan utföras med den här typen av charm då det görs av den här typen av gamla actionhjältar.

Jag vet inte, vad kan jag försöka få fram mer? Egentligen ingenting, den som vill se den här filmen har förmodligen redan sett den och de som skyr Sly och Arnie kommer inte se den i vilket fall som helst… för mig däremot som är fostrad på den här typen av filmer så är det här självklart ett välkommet tillskott i den röra till genre som idag kallas för actionfilm, gammal är fortfarande äldst och visar ännu vart skåpet skall stå och de båda herrarna känns faktiskt mer vitala i den här än i både Bullet to the Head och The Last Stand. The Expendables respektive The Expendables 2 undviker jag helst att räkna med eftersom det är en annan typ av “all star”-actionfilmer.

Den som känner sig manad (och det utgår jag från att de flesta som någon gång sett en actionfilm med dessa herrar och uppskattat dem gör) bör gå och se den här filmen, den håller precis vad den lovar och man behöver inte förvänta sig några som helst krusiduller eller komplicerade intrigvändningar, allt följer till punkt och pricka den genre som både Sly och Arnie hjälpte till att utforma och föra till sin absoluta ”peak” och därmed i förlängningen även dess förmodade utarmning. De är måhända lite äldre, lite tröttare, lite vresigare och lite gubbigare men det gör inte så mycket, det är lite som att hänga med gamla polare för en kväll en sådan där ljummen försommardag där vad som helst egentligen kan hända och sedan händer egentligen ingenting förutom det vanliga och man börjar fråga sig själv saker som ”Står tiden i själva verket stilla? Förändras människor överhuvudtaget under årens lopp eller inbillar man sig bara? Vilken var den bästa Schwarzenegger/Stallone-filmen? Är McDonalds gott på riktigt eller bara när man är bakis?” och diverse liknande spörsmål. Hasta la vista Baby

 

JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM

 

*

Grudge Match

grudge match videosöndag 1

3starrating

Regi: Peter Segal

Två gubbar går upp i ringen.

Grudge Match… jag var ytterst tveksam men kunde inte låta bli, jag menar, en boxningsfilm med två av mina cineastiska hjältar, nämligen Stallone och Robert De Niro. De spelar ett par övervintrade champions som aldrig fick den där sista boxningsmatchen mot varandra och vi vet att De Niro är typ 71 år nu och Stallone 67 år och man blir ju skeptisk men man känner ju ändå suget, främst då ”Rocky-uppföljar-suget”, som innebär en annan typ av underhållningssug i jämförelse med exempelvis Tjuren från Bronx som mer rör sig i det cinematiska mästerverkets auteur-sfärer.

Men förstå mig inte fel då jag skriver så. Jag menar självfallet att första Rocky också är ett verk i särklass, även om de övriga Rocky-filmerna mer är ett kapitel/en genre/en utsvävning för sig själv. Rocky IV har ju i det närmaste blivit en slags synonym med manlighet, så länge man kan kasta lines från den män emellan så vet man att man har en ny vän… det här är alltså oerhört viktiga saker…

Och hur står sig då Grudge Match i jämförelse med dessa titaner till boxningsfilmer? Den står sig i mitt tycke bra. Låt mig förklara varför.

Egentligen är det hela så enkelt som att den här filmen har gjorts med glimten i ögat, det blir aldrig överdrivet fånigt och för mig känns det lite som att få komma tillbaka till det åttio- och nittiotal jag först och främst är uppvuxen med. Jag menar, vem fan som helst kan ju räkna ut att det inte blir någon ny Tjuren från Bronx, det blir ingen mer Rocky och så vidare, så vad gör man?

Man gör så klart en film som är lite komisk men med det typiska allvar som brukar prägla främst Stallones filmer då han har skrivit manus själv (vilket han inte har gjort i den här, istället står två herrar vid namn Tim Kelleher och Rodney Rothman för manus och story). Sly spelar “Henry ”Razor” Sharp” och De Niro “Billy ”The Kid” McDonnen”. De är två lokala fighters som på grund av gräl trettio år tidigare (som även involverar Kim Basingers karaktär ”Sally”) inte fightades någon returmatch, ”Sharp” drog sig undan, började jobba på stålfabrik och svetsa stålhundar som alla tycker ser ut som råttor istället för att boxas, han bor i ett trist litet hus i ett trist industriområde och låter livet fortgå utanför honom, ”The Kid” hankar sig fram med diverse olika projekt, typ pubbar och stand-up men fortfarande när då främst ”The Kid” en dröm om att få revansch.

I övriga roller kan nämnas Alan Arkin som Slys tränare ”Louis ”Lightning” Conlon”, Ireland Baldwin (som är Alec Baldwins och Kim Basingers gemensamma dotter och som i filmen spelar Kim Basingers yngreversion och jo, de är lika) och Jon Bernthal som är en up and coming skådis som gör ett sympatiskt porträtt av en ung man som inte vetat vem sin biologiska far varit men som ändå lyckats ”styra upp” sitt liv.

Ok, så det här kunde lika gärna ha varit ett gammalt Rocky-manus, antar jag, som någon har fixat till lite. Jag menar, Alan Arkin kopierar typ Burgess Merediths roll som Mickey och Kim Basinger är nästan emellanåt mer Adrian än Talia Shire och så vidare men det gär ingenting, det är en stabil film som i och med de förutsättningar som ges balanserar på en knivskarp egg och faktiskt lyckas levererar en underhållande tillika dramatisk film förutsett de premisser som ges den och jag kan inte i slutet av filmen känna att den var något annat än nostalgisk och feel-good utan att för den skull bli överdrivet larvig.

Kanske har det att göra med att skådespelarna är av den kaliber att de har gjort dessa stereotypa karaktärer så många gånger förut att det helt enkelt inte borde gå att misslyckas (även om vi vet att det går att misslyckas med saker som ser perfekt ut på pappret) och känslan jag är lämnad med är att jag gott och väl skulle kunna se Grudge Match fler gånger, om än enbart för att få resa tillbaka till en annan tid, till ett annat filmklimat, där allting tycks vara mer enkelt och genomförbart och där det faktiskt existerade begrepp som att en film kunde vara ”skön, underhållande och ändå med ett visst uns av allvar” utan att för den skull förgås i ett slags mediokert medeltida mörker. Nu dricker jag nog en kaffe till och tänker tillbaka på vad som har varit och vad som aldrig mer skall komma åter. Over and Out.


JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM

 

P.S. Det skall även tilläggas att regissören Peter Segal är lite av en veteran inom just komedigenren med bla 90-talstitlar som Tommy Boy och Nakna pistolen 33 1/3 under bältet.

 

*

escape plan videosöndag2

ESCAPE PLAN

Originaltitel, land: Escape Plan, USA.
Urpremiär:
18 juli (San Diego Comic-Con).
Svensk premiär: 6 december 2013).
Speltid:
115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger, Jim Caviezel, Faran Tahir, Amy Ryan, Sam Neill, Vincent D’Onofrio, Vinnie Jones, Matt Gerald, 50 Cent, Caitriona Balfe, David Joseph Martinez, Alec Rayme, Christian Stokes, Graham Beckel.
Regi:
Mikael Håfström.
Manus:
Miles Chapman, Jason Keller.
Producent:
Robbie Brenner, Mark Canton, Remington Chase, Randall Emmett, Kevin Kling Templeton.
Foto:
Brendan Galvin.
Musik:
Alex Heffes.
Klippning:
Elliot Greenberg.
Scenografi:
Barry Chusid.
Kostym:
Lizz Wolf.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Emmett/Furla Films, Mark Canton Productions, Envision Entertainment, Boies/Schiller Film Group, Atmosphere Entertainment.
Svensk distributör:  SF.

*

grudge match videosöndag 2

GRUDGE MATCH

Originaltitel, land: Grudge Match, USA.
Urpremiär:
16 december 2013.
Svensk premiär:
14 april (DVD).
Speltid:
113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet:
11.
Teknisk process och bildformat: 
35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Sylvester Stallone, Robert De Niro, Alan Arkin, Kim Basinger, Jon Bernthal, Ireland Baldwin, Anthony Bean, Carrie Lazar, Han Soto, Kevin Hart,
Regi:
Peter Segal.
Manus:
Tim Kelleher, Rodney Rothman.
Producent:
Ravi D. Mehta, Peter Segal.
Foto:
Dean Semler.
Musik:
Trevor Rabin.
Klippning:
William Kerr.
Scenografi:
Wynn Thomas.
Kostym: Mary E. Voight.
Produktionsbolag:
Warner Bros, Callahan Filmworks, Gerber Pictures, RatPac-Dune.
Svensk distributör: Warner Bros

Ett svar på ”Escape Plan/Grudge Match (JSL)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *