Noah 2starrating

noah videosöndag 1

2starrating

Regi: Darren Aronofsky

Noa inser att Gud tänker dränka världen och han måste bygga en båt. Så har han en ärkefiende också, plus att han får hjälp av krigiska stenjättar, och sen har han strul med familjen.

 

Vill man gå in i Noah med en positiv inställning finns det två magiska ord man kan använda: Varför inte? Vi tar Gamla Testamentet och blandar ihop det med Game of Thrones, Transformers, Marvel-universumet och använder killen som gjorde Requiem for a Dream och Black Swan som regissör – några frågor?

Nu råkar det bara vara så att ”varför” är ett av mina favoritord i svenska språket. Jag är mindre förtjust i ordet ”inte”. Och det är ju bara så att Noah är vad jag brukar kalla en ”composite movie”; en produktion som går ut på att man slängt in så mycket populära grejer som möjligt i en och samma film (inklusive Bibeln, säkert något studior ser som en ”bestseller”) för att vara säkra på att biljetterna går åt.

Problemet är förstås att alla de här sakerna inte kan gå ihop med varandra. Noah är en mäktig, nästan överväldigande uppvisning i total förvirring. Här har man tydligen tyckt att den bibliska texten är så fattig att man kunnat få plats med praktiskt taget vad som helst.

Jag nämnde Game of Thrones och det är mycket sånt i Noah. Folk som går runt i Ronja Rövardotter-kläder och en hel brölande i lera och hällregn. Åtminstone i första delen av filmen där Noa (Russell Crowe) får reda på att världen kommer gå under (”death by water!”); Gud har den tveksamma smaken att uppenbara sig i en dröm som ser ut som en musikvideo från 90-talet.

Det här retar upp Tubal-cain (Ray Winstone), som är ättlingen till Kain som leder de förryckta människorna som numera anser att Gud övergett dem… vänta, du känner inte igen någon ”Tubal-cain” från några bibliska texter**? Ingen fara. Det är mycket sånt i Noah.

För den som bryr sig börjar filmen med textremsor som börjar bibliskt nog för att sedan, likt en överentusiastisk tolvåring, spåra ut: ”Kain vandrade ut till ödemarken… där han blev omhändertagen av stora jättar – de kallades väktarna

Och man ba, wait, va?

Men det är… mycket, mycket sånt i Noah. Det är så mycket i den överhuvudtaget att den har svårt att hålla ihop alla trådarna. Förutom en fiende i Tubal-cain har Noa en fru (Jennifer Connelly), en farfar (Anthony ”Jag ställer alltid upp på sånt här” Hopkins) och tre söner och vi måste lära känna dem också. En typiskt ”ofrivilligt fascinerande” del av filmen finns i första halvan som bland annat handlar om att unge Ham (Logan Lerman) är sur över att han inte har någon ”kvinna”, likt hans storebror Sem (Douglas Booth) som är ihop med Ila (Emma Watson). Om mänskligheten ska gå under gäller det ju att fixa en tjej fort!

Jag skojar inte. Detta är en av de många sakerna vi ska bry oss om och hålla ordning på i den här filmen. En annan grej är ”väktarna”, det vill säga gigantiska jättar av sten (en har Nick Noltes röst) som påminner inte så lite om en korsning mellan enterna i Sagan om Ringen och Michael Bays oformliga Transformers. De skapades av Gud på den andra dagen och var en gång i tiden himmelskt ljus – Eller Nånting Sånt – och nu har de i uppgift att slåss mot en hord av Tubal-cains barbarer. Jag tror de är barbarer. De är inte civiliserade. Jag menar, de ska ju sköljas bort av en himmelsk hand, snacka om att vara dömda. Det finns faktiskt en snygg scen i filmen som visar hur mänskligheten förvandlats till en mordisk hög fotbollshuliganer som äter varandra likt kannibaler, men den känns (likt mycket annat) taget ur sitt sammanhang. Vad det nu är. Ett sammanhang kanske man ska säga. Ett någon annanstans.

Jag har redan nämnt Tubal-cain men jag måste göra det igen för han klänger sig fast vid både det ena och det andra och lämnar inte filmen i fred – Trots att vi har en domedagsstor syndaflod behöver vi tydligen en mänsklig skurk också. Tubal-cain har bland annat i uppgift att fresta Sem till att vända sig bort ifrån sin far (och Gud) för att gå sin egen väg (eller rättare sagt lyda honom) för människans uppgift är att härska, inte lyssna på råd från himlen.

Och så vidare. Bla, bla, bla. Det är väldigt mycket sånt i Noah. Vid det laget vi är ombord Noas fenomenala bygge har filmen förvandlats till en regelrätt såpopera, komplett med cliffhangers och polariserade karaktärsutvecklingar: Vad menar jag? Tja, som när en karaktär blir gravid och Noa lovar att han ska döda barnet när det föds, för han är övertygad om att det är meningen att de alla ska dö. Oh no! Kommer han göra det? Hur ska det gå? Det är ett sådant där TV-serie-manus där intrigen är en självgående maskin som kan utspela sig vart som helst. Att vi befinner oss på gränsen till mänsklighetens utrotning, i en berättelse gammal som Bibeln (bokstavligt talat), talar för det.

Vi återgår till frågan ”varför”. Mitt svar? Jag har ingen aning. Russell Crowe är Russell Crowe i början men tangerar Jack Nicholson i The Shining när han är på båten… för att även patriarker kan ha det jobbigt, kanske? Ett ganska uppenbart miljöbudskap finns i filmen, men jag vet inte vad de menar med det heller. I slutet gråter de och talar om att de kan börja om och ”göra mänskligheten bättre den här gången”… men det där var ju längesen och bättre blev det väl inte? Eller ska vi vänta på en ny undergång, från Moder Natur, och är Noah egentligen en uppmaning till oss att vi ska bättra oss efter nästa undergång? Är det någon som hänger med?

Som en berättelse fungerar inte Noah eftersom karaktärerna inte är tillräckligt intressanta och deras öden är inte tillräckligt spännande. Problemet med en film där en karaktär står i kontakt med Gud är att vi alltid vet att det kommer sluta bra – för Gud måste ju vara felfri och ha en mening med allt. En mer realistisk approach – som Pasolinis Matteusevangeliet eller Scorseses Kristi sista frestelse – ger mycket mer spännande kvalitéer. Men jag utgår ifrån att detta inte ansetts vara en stark ekonomisk formel.

Jag vet inte om mitt betyg är för snålt eller för generöst. Noah är inte en bra film – Det är en katastrofal röra. Men som alla katastrofala röror – typ bilolyckor – är den fascinerande att titta på. Man får ge den överenergiske Aronofsky det att Noah inte blir tråkig förrän mot slutet, då det inte finns någonstans att ta storyn längre och då det börjar gå upp för oss att vad filmen än försökt säga oss så har det inte nått fram.

Fram tills dess är det en besynnerlig, konstig upplevelse. En produkt av sin tid, energiskt sammanställd med dunder och brak av en halvgalen regissör. En filmisk ark, rentav; fullproppad med hundratals uppsättningar klyschor och konventioner, och seglande på ett enormt hav av spiksoppa.

 

FREDRIK FYHR

 

**EDIT: Liksom ur en dröm liknande en 90-talsvideo vaknade jag häromnatten som av ett kall från ovan. Jag gick till arbetsrummet, tände skrivbordslampan och plockade fram min gamla konfirmationsbibel. Fann i första Moseboken kapitel 4:22: ”Också Silla födde en son, Tuval Kain, stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder”.

OK, Darren, the joke’s on me. Men Tuval Kain nämns ingenstans i berättelsen om Noa (vad jag kan se). Så, som sagt, det är mycket i den här filmen.

 

 

*

noah videosöndag 2

NOAH

Originaltitel, land: Noah, USA.
Urpremiär:
10 mars 2014.
Svensk premiär:
4 april 2014.
Speltid:
138 min. (2.18).
Åldersgräns och lämplighet:
15
Teknisk process och bildformat:
35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ray Winstone, Anthony Hopkins, Emma Watson, Logan Lerman, Douglas Booth, Nick Nolte, Mark Margolis, Kevin Durand, Leo McHugh Carroll, Marton Csokas, Finn Wittrock, Madison Davenport, Gavin Casalegno, Nolan Gross, Skylar Burke, Dakota Goyo, Ariane Rinehart, Adam Griffith, Don Harvey, Sami Gayle, Barry Sloane.
Regi:
Darren Aronofsky.
Manus:
Darren Aronofsky, Ari Handel.
Producent:
Darren Aronofsky, Scott Franklin, ARnon Milchan, Mary Parent.
Foto:
Matthew Libatique.
Musik:
Clint Mansell.
Klippning:
Andrew Weisblum.
Scenografi:
Mark Friedberg.
Kostym: Michael Wilkinson.
Produktionsbolag:
Paramount Pictures, Regency Enterprises, Protozoa Pictures, Disruption Entertainment.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *