Game of Thrones S4E01 – Two Swords (LN)

game of thrones videosöndag

Game of Thrones: Two Swords

Säsong fyra. Avsnitt ett.

 

Skrivet 7/4 2014.

 

Stormästar Fyhr – mr. Videosöndag himself, alltså – har nyligen publicerat en lång förklaring till varför tv-serier suger. Men för oss som gillar serieformatet så var i dag en stor dag. Den bjöd nämligen på premiären av Game of Thrones splirrans nya fjärde säsong. Drakarna, dramatiken och karaktärerna jag älskar (jaja, de som lyckades överleva säsong tre) har äntligen återvänt till mitt vardagsrum.

Senast vi såg Westeros var det i en dämpad och relativt händelselös avslutning på säsong tre. Givetvis. Med den totala emotionella urladdningen från the red wedding i färskt minne var någonting annat otänkbart. Men nu är jag redo för mer, och det nya avsnittet kickar i gång bra.

I en suggestiv öppningsscen får vi se Tywin Lannister smälta ner och smida om Ned Starks magnifika (eller ”absurdly large”, beroende på betraktaren) slagsvärd Ice. Symboliken är tydlig: just nu är en bra tid att vara en Lannister. Kriget är över, fienden besegrad, Jamie tillbaka i huvudstaden och Joffreys bröllop bara några dagar bort.

Men under ytan puttrar det. Såklart. Det är en fröjd att få återse Jamie i sitt rätta element, bitsk och cynisk och orädd.  Samtidigt fortsätter hans förändring mot att bli en ny, förhoppningsvis mindre avskyvärd, man i och med insikten om att King’s Landing inte är samma stad som han lämnade. Eller att han själv kanske inte är den storslagna person som han trott. Relationen med Cersei är dessutom kylslagen, vilket tyvärr inte porträtteras övertygande. ”You took too long”. Verkligen? Deras larger than life kärlekshistoria i sanden för att Jamie hållits gisslan för länge? Inte ens en Cersei borde vara så enkelspårigt lättstött. Hon förtjänade en djupare förklaring av den reaktionen.

För Tyrions del kan man anta att relationen till Shae är på väg att bli ett stort problem.  Precis som i fallet Cersei framställs Shae, tyvärr, som mestadels oresonlig. Tyrion förklarar och förklarar. Själv verkar hon oemottaglig för logisk argumentation och blir arg för att hon inte får ligga.

 

”How long does it go on”?

“Until we’ve dealt with all our enemies.”

“Every time we deal with an enemy, we create two more.”

“Then I suppose it will go on for quite a long time.”

 

Tyrion och Cersei har samtalet i säsong tre och redan nu får vi möta ett nytt uppenbart hot: Oberyn Martell, andreprins av Dornien, dyker upp som oväntad bröllopsgäst. Med sig har han både en läcker älskarinna och en hejdlös blodtörst. Bilden av den sexuella sydlänningen känns trött, liksom seriens eviga bordellscener med tillhörande nakna kvinnobröst. Bortsett från det är Oberyn en spännande ny karaktär som jag gladeligen ser mer av. Det är inte alla män som kan bara upp glansiga rockar med sådan bravur.

Appropå nya karaktärer så är Ed Skrein, som spelade Daario Naharis, ersatt av Michiel Huisman. Buzzen på internet verkar uppskatta Huisman. I mina ögon är han för ordinär och för standardskäggig i rollen. Jag föredrog Skreins mer självsäkert quirky och stolta gestaltning, och den laddning det skapade mellan honom och Dany. Man ska undvika att jämföra bok och filmatisering, men jag gillar attraktionen Dany upplever för sin nya krigare i bokserien. Hon blir mänskligare när hon tillåts ha känslor och inte bara är stoiskt överlägsen alla omkring sig.

I övrigt var Daenerysdelarna av avsnittet inget särskilt. Scenen där drakarna, som växt sig större, biter ifrån mot henne var förvisso läcker – tanken på tre okontrollerbara vilda drakar är hisnande. I övrigt var det mest som vanligt. Det vill säga militärisk marsch mot ännu en ökenstad och Daenerys allt starkare övertygelse om att slavar måste befrias.

Jon Snow har överlevt Ygrittes pilattack – jag visste väl att hon inte sköt för att döda! Men ur askan in i elden, nu måste han ge sig in i the Night’s Watch politiska spel för att inte halshuggas som edsbrytare. Det är roligt att bjudas på politisk intrigerande även på muren. Mer sådant. Men Kit Harrington som spelar Jon? Trå-hå-håkig. Jag önskar att han någon gång ska leverera en replik utan att låta stånkigt pompös och överspelande. Roligare då att få återse Ygritte och det fria folket. Nu även med sällskap av thennerna. Efter incest och penisavhuggning var det bara kannibalism som saknades i serien. Mums!

Den sista karaktär vi får återse är Arya Stark, fortfarande tillsammans med Sandor Clegane. Den udda duon fungerar väldigt bra ihop, det närmaste en buddy cop-situation vi kommer i GoT. Men man måste ändå oroa sig för henne. Det där leendet hon har på läpparna efter att ha gjort upp med Polliver och hans män? Illavarslande. Arya, Arya… det är skillnad på att slåss när man måste, och att bara göra det för kallblodig hämnd! Vad hade pappa Ned sagt om han vetat vilken väg du börjat vandra nerför.

I övrigt då? Sansa, dyster och glåmig som vanligt, träffar ser Dontos. Ni vet, riddaren som hon räddade från dödsstraff under en turnering i säsong två. Man behöver inte vara ett geni för att anta att denna plötsligt uppdykande återvunna karaktär kommer att få betydelse.

Avsnittet innehöll annars varken Bran eller Stannis, både med egna agendor vid Muren. Det åtgärdas säkerligen i nästa avsnitt. Vad vi däremot bjuds på är en genialiskt roligt/fullständigt smaklös staty av Joffrey! Bara sådär i förbifarten, i en trädgårdsscen. Dess pråliga kitschighet är anledning nog att se om hela avsnittet.

Two Swords avslutas lika snyggt som det börjar: Arya och Sandor rider mot ett dystert och utbränt rykande Westerosiskt landskap. Ännu en förvarning till Lannisterfamiljen – allting är inte lika gyllene och lugnt som ni tror där borta i huvudstaden.

 

LINA NILSSON

 

Lina är sidans tredje medarbetare och kan komma att skriva mer om Game of Thrones och TV i allmänhet om gudarna vill.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *