Mina päron 2starrating

mina päron videosöndag

2starrating

Regi: Èric Besnard

Ambulansförare med trasslig relation till sin fru hämtar sin mamma Olga ur häktet efter att hon börjat bråka med en granne på ett hotell där hon spenderat natten för att hon i sin tur har problem med relationen till sin man Jacques – De åker ut på landet (på vägen plockar hon upp ett afrikanskt barn, vars uppehållstillstånd är ovisst) och där sitter de sedan och gnabbas i ett hus ute på landet och ingenting händer.

 

Svensk import av fransk feel-good börjar kännas som en tradition vars multitud enbart är slagen av den inhemska produktionen av deckare. Man skulle kunna tro att det hade att göra med En oväntad vänskap – och det har det säkert till någon mån – men det har pågått åtminstone ända sedan jag började denna sida. Franska filmer importeras nästan varje vecka till Sverige och alltid med den ena nerdummade svenska titeln efter den andra.

Varje nyans ska mördas! Aldrig mer tydligt än i denna film, som heter Mes héros (”Mina hjältar”). Men det är alldeles för subtilt, låt oss bara kalla den Mina päron så att Alla Kan Förstå. Ugh!

På tal om päron är det viktigt att skilja dem från äpplen och aldrig utgå ifrån att de är samma frukt. En fransk feel-good kan vara en storartad film i en lättviktig förklädnad men den kan även vara en dålig film förklädd till lättviktig underhållning. Och det finns bara ingen ursäkt för en dålig film och Mina päron är en dålig film.

Man kan vara väldigt koncis och säga att det brister i regin. Manuset är ospektakulärt och skådespelarna på autopilot men det är den avslagna regin som gör filmen till en feel-good som aldrig klickar, och få saker är mer frustrerande än feel-goods som inte klickar.

Filmen har inget eget organiskt liv. Bilderna föreslår ingenting. Även de mest förutsägbara feel-good-filmer har klippning och foto som åtminstone förklarar för oss vad vi ska känna om vi nu inte vet det.

Men det här är bara filmat och sammansatt som om skådespeleriet magiskt ska få allt att fungera. Men istället måste man fråga sig själv vad poängen är. Filmen har praktiskt taget ingen intrig (se ingressen). Man skulle kunna säga att filmen är en komedi regisserad som ett drama, men även då måste man undra varför inget händer i den.

En typiskt tondöv miss är att filmen grundar sig i ambulansföraren Maxime (Clovis Cornillac) som är en riktig deppgök. Han har äktenskapliga problem, verkar inte bry sig om sina barn och håller vid åtminstone två tillfällen ett par brandtal om det förfallna klassamhället och hur allt är skit. (Det låter kanske bättre än det är i filmen).

Det här fastnar aldrig med filmens självklara jönserier – Josiane Balasko och Gérard Jugnot som de där ”roliga” päronen, ni förstår – och det är förmodligen för att ingenting i filmen förklaras eller får någon egen logik. Maxime är bara en trist kille med en trist fru och de bor i ett trist samhälle som bygger på ett trist system och hans föräldrar är trista också förresten.

En sidointrig om ett afrikanskt barn pågår också kontinuerligt under filmens gång och man har ingen aning om vad det har med saken att göra – annat än att man misstänker att det har något att göra med god vilja och småhycklig vit överlägsenhet. I en bra film skulle allt det här gå att ursäkta, eller förstå, och jag skulle inte behöva ställa de här frågorna eller komma med de här vaga antagandena.

Det är Olga (Balasko) som stjäl barnet men varför hon skulle göra en sådan sak framgår aldrig i hennes karaktär. För att hon är mamma? Hon är verkligen all over sin sons äktenskapsproblem, fastän hon själv borde ta en titt på sina egna. Äsch, jag tänker på det för mycket.

Se en bild på Gérard Jugnot och du förstår precis vad för fransk pappa han är. Större delen av filmen utspelar sig alltså i en pittoresk villa och allt är väldigt franskt. Olga och Jacques (Jugnot) gnabbas, ho-ho. Vi hänger kvar har tilläckligt länge för att årstider ska börja gå – tycks det – men aldrig lär vi känna någon något mer och aldrig kommer vi närmare en poäng.

Upplägget fick mig att tänka på Julie Deply, den franska blondinen som blivit något av ett ansikte för fransk feel-good, och det är inte till Mina pärons fördel. Delply använder sin egen familj i sina filmer och det märks. Balasko och Jugnot är bra skådespelare – absolut – men de kan aldrig fly från de innehållslösa klyschor deras karaktärer innebär.

Bristen på intrig fick mig också att tänka på Små vita lögner – en fransk feel-good som också tragglade på utan intrig men som via lyhörda skådespelare, ett fint manus och skarp regi blev närapå ett mästerverk. Vissa tyckte dock att den 150 minuter långa filmen var för utdragen och tråkig – efter att ha sett Mina päron (blott 90 minuter lång) förstår jag nu exakt hur de måste ha känt.

Hela den här filmen är en omotiverad klyscha, men alla som ser affischen förstår redan det. Det behöver inte vara en dålig sak, är min poäng. Jag önskar jag kunde säga om den här filmen att den är en bildskön, pittoresk, fin feel-good från Frankrike. Jag har sett en hel del sådana och denna är bara trist och fyrkantig.

I början är saker dåliga och i slutet har de blivit bra men den där gnistan av film-magi – det där som gör att vi kan gå med på allt och låta oss sjunka in i filmen – kommer aldrig. Filmen börjar, pågår, slutar och inget händer. Dess hjärta är ett mekaniskt urverk och dragspelsmelodin från speldosan låter skevt och falskt.

 

FREDRIK FYHR

 

*

Mina päron affisch.indd

MINA PÄRON

Originaltitel, land: Mes héros, Frankrike.
Urpremiär: 26 augusti 2012 (Angoulême Film Festival).
Svensk premiär: 25 april 2014.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Huvudsakliga skådespelare: Josiane Balasko, Gérard Jugnot, Clovis Cornillac, Pierre Richard, Ibrahim Burama Darboe, Magaly Berdy, Anne Charrier, Joseph Besnard, Samuel Besnard, Michelle Goddet, Michel Masiero, Constance Dollé.
Regi: Éric Besnard.
Manus: Éric Besnard.
Producent: Richard Grandpierre.
Foto: Jean-Marie Dreujou.
Musik: Christophe Julien.
Klippning: Christophe Pinel,
Produktionsbolag: Eskwad, Pathé, Josy Films, Malec Productions, Canal+, Cine+.
Svensk distributör: Njutafilms.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *