Enemy 3starrating

Enemy (2013)

3starrating

Regi: Denis Villeneuve

Den sömnlösa och deprimerade collegeföreläsaren Adam upptäcker att det finns en skådespelare vid namn Anthony som är hans exakta dubbelgångare; han söker utan motivation upp Anthony och saker blir konstiga. De har liknande liv – båda är uttråkade, med varsin blond flickvän; Anthonys är dock gravid, vilket föranleder att en av dem snart vill utnyttja den andre. Stämningen är konstant skum och kryptisk.

 

Jag läste en gång i en encyklopedi om det övernaturliga att dubbelgångare, eller doppelgängers, är lömska figurer som kan förleda en och alla i ens närhet, och att försöka kommunicera med ens dubbelgångare anses vara ett recept för olycka.

I sina bästa stunder skapar den udda thrillern Enemy just den ångesten, men i det långa loppet tyngs den ner av ett kliniskt, dött nät av kryptiska allusioner som gör den till inte mycket mer än en till Christopher Nolansk meta-pusselthriller – och med Jake Gyllenhaal i huvudrollen skapar den samma gymnasiala stämning som i den mysiga, men på det stora hela överskattade, Donnie Darko.

Men. Ändå. Det finns mycket att uppskatta i Enemy och jag gillar den mer än jag ogillar den; därav ett ganska högt betyg och en del motstridiga känslor i mig.

Det är en oformlig film som med ett långsamt tempo bygger upp för en final som aldrig riktigt kommer och under tiden håller den åskådaren kvar i ett monotont, deprimerat tillstånd. Tekniskt sett är filmen skicklig: Fotot, regin, skådespeleriet, själva stämningen i projektet är medryckande. Här finns ambitioner från alla inblandade. Filmen är byggd på en roman av mexikanen José Saramango och för en gångs skull har vi här en film som gjorde mig intresserad av att läsa boken – Kanske den säger mig mer.

Filmen är regisserad av Denis Villeneuve; en genuint begåvad filmskapare, vilket han bevisat med sina tidigare filmer Nawals hemlighet och Prisoners (sistnämnda också med Gyllenhaal, som Villeneuve ingått en ”bromance” med, om man ska tro dem båda) – Enemy gjordes mellan de två filmerna, i Villeneuves hemland Kanada. Ödsliga storstadsmiljöer ramar in berättelsen och ett nikotingult raster ligger över bilderna, lite grann som i de första scenerna i den första Matrix-filmen. Överhuvudtaget har Enemy samma tröga, inrökta känsla som indie-thrillers i samma anda. Jag misstänker att det finns gymnasister som kommer älska den.

Men jag finner filmen vara lite oinspirerad och halvbakad när den kommer till sitt (konstiga) slut. Det är en pusselthriller som inte ger något svar, och det kan ju vara frustrerande nog. Men ännu större blir besvikelsen om man (á la Zizek) tolkar filmen psykoanalytiskt – vilket demaskerar den helt, ungefär som gåtorna i David Lynchs filmer också dödas genom den processen.

Tolkar man Enemy som en film om impotens är den egentligen klappad och klar. Jag kan inte svara för alla detaljer – för jag har bara sett filmen en gång – men jag fattar grejen. Kanske Adam och Anthony är samma person. Kanske den enas existens är den andras fantasi. Allt är ett enda stort sexuellt äventyr där en deprimerad, uttråkad man förlorar sig själv i sina egna drömmar och fantasier – Som alla har att göra med sex förstås, och i det långa loppet ett funktionellt förhållande till en person från det motsatta könet. Som förstås aldrig kommer fungera. Maktbalansen kommer i vägen. Skräcken för kvinnans egna vilja är för stark.

Filmen är livrädd, närapå äcklad, av kvinnor. Villeneuve förvandlar dem, bokstavligt talat, till de mest klassiska av fobiska objekt – Spindlar. (I synnerhet i en scen du inte glömmer i första taget). Jag ska erkänna att jag gillar Villeneuves raka symboler – I Prisoners var den manliga rädslan för impotens symboliserad i slingrande ormar. Nu, i Enemy, är det kvinnor som är spindlar. Det är väldigt klassiskt, alltihop.

Och Enemy är en mysig film, lagom begåvad. Underhållande att se på. Mystisk medan den varar. Gyllenhaal levererar en stark dubbelroll och Mélanie Laurent och Sarah Gadon ger utmärkt psykologi åt de lite otacksamt obligatoriska flickvännerna som männen använder som spelpjäser i intrigen; Isabella Rossellini är också kul att se, som mamma till (åtminstone) Adam. Hon har en lämplig, halvlömsk matriarkal utstrålning och ger ett par ledtrådar i den scen hon är med i, som gör den där psykoanalytiska drömtolkningen ännu mer lämplig.

Eftersom den landar i mytologin om dubbelgångare önskar man väl sig mer än den ger. Från Shelley till Dostojevskij till Poe, vidare genom Paul Auster och David Cronenbergs Dead Ringers (1988) – Man kan inte säga att det inte gjorts förut. Och i slutändan är Enemy, trots att det är ett underhållande pussel att titta på, inte mer än en roande ”teaser” till film. Där till exempel Prisoners började med en enkel premiss, lyckades den filmen växa och utforska fler saker ju längre den pågick; Enemy börjar med ett avancerat koncept och kan inte låta bli att krympa, som en gigantisk jättespindel kryper ihop mot väggen i ditt sovrum.

Vänta, lät det konstigt? Jojo. Enemy är inte en tråkig filmupplevelse. Hade det varit Villeneuves debutfilm hade jag varit mycket mer entusiastisk. Nu vet jag alltför väl att han kan vara en storartad filmskapare, och jag vet att han kan anstränga sig mer än han gör här. Enemy är tillräckligt skickligt gjord – som film- och tillräckligt ovanlig och underhållande – som thriller – för att kunna rekommenderas. Men den är inte tillräckligt genomarbetad för att beundras på samma sätt som Villeneuves tidigare och – hoppas jag – kommande.

FREDRIK FYHR

 

PS.

Enemy har släppts på flera plattformar i Amerika – Den visades på Stockholms Filmfestival i höstas och kommer gå direkt till DVD i Sverige i augusti. Detta tycker jag är ganska skamligt, så jag uppmuntrar dig till att se filmen på vilket sätt du kan.

 

*

enemy videosöndag2

ENEMY

Originaltitel, land: Enemy, Kanada/Spanien.
Urpremiär: 8 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 14 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 20 augusti 2014 (DVD, prel.).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jake Gyllenhaal, Mélanie Laurent, Sarah Gadon, Isabella Rossellini Joshua Peace, Tim Post, Kedar Brown.
Regi: Denis Villeneuve.
Manus: Javier Gullón, byggt på en roman av José Saramago.
Producent: M.A. Faura, Niv Fichman.
Foto: Nicolas Bolduc.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Klippning: Matthew Hannam.
Scenografi: Patrice Vermette.
Kostym: Renée April.
Produktionsbolag: Rhombus Media, Roxbury Pictures, Mecanismo Films, micro_scope.
Svensk distributör: n/a.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *