Miss Violence 2starrating

miss violence videosöndag

2starrating

Regi: Alexandros Avranas

I en familj där saker inte är som de verkar tar en flicka livet av sig på sin elvaårsdag genom att hoppa ner för balkongen.

 

Ett otäckt ämne skapar inte en fantastisk film. Less är inte alltid more. Aktualitet rättfärdigar ingenting. Politiska ingångar är inte nödvändigtvis förtjänade så fort något verkar vara lite mer ”seriöst”. Effekter kan inte vara en films mål. Vad menar jag med allt det här?

Kort sagt att Miss Violence inte är något annat än en väldigt långtråkig film. Det är väldigt uppenbart vad den är ute efter redan i den allra första scenen. En patriarkal pappa ler och kramar om sina döttrar. En av dem tar livet av sig kort därpå. Aha.

Manusförfattaren och regissören Alexandros Avranas bemödar sig inte med att göra mer än så. Han anser väl att han gjort sin ”poäng”. Resten av filmen är komplett tristess. Helt ointressanta passager där nämnda patriarkala pappa skaffar ett jobb. En annan karaktär går och handlar. Ibland, såklart, är saker filmade ur baksätet på en bil. Ibland händer bokstavligt talat ingenting annat än att folk sitter i en soffa och stirrar.

Det ska kanske passera som något realistiskt. Men det passerar bara. Det är ohyggligt svårt att inte bara se det som slarvig utfyllnad. Jag fann mig själv tänka: Om man har något på hjärtat. Om man har en liten budget. Om man har ett par skådespelare. Varför gör man inte mer? Varför gör man inte något överhuvudtaget? Varför sysslar man med att göra film om man inte orkar göra en film?

Nu utstrålar mittendelen av Miss Violence – majoriteten av speltiden – en slags känsla av att ”vår film är så cool och seriös att den inte behöver handla så mycket om något särskilt för den är ju redan så cool och seriös”.

Men vänta, har vi inte varit här förut? Jo. Det är förstås vår nygamla vän euro-arthouse-filmen. Raka tagningar, trist scenografi, uttryckslösa skådespelare, en strikt skildring av en verklighet som är så minimalistiskt skildrad att den blir orealistisk. De här filmerna är alltid likadana. De mynnar alltid ut i samma ingenting.

Visst. Jag recenserade nyligen Cykeltjuven och konstaterade att en film inte behöver vara ett ”extravaganza”. Men den måste vara något. Man kan inte bara filma en massa vardagliga tråkiga saker utan att ens antyda att det har något att göra med vad filmen i stort handlar om.

Som många av de här andra filmerna av samma stuk så lider Miss Violence av problem den verkar tycka sig kunna ignorera på grund av förnämlighet – Inte minst karaktärer och den lilla handlingen som finns. Det första som sker i filmen är att myndigheterna förklarar att de efter självmordet måste undersöka familjen för att se om det sker några former av övegrepp. I 9 fall av 10 brukar det ju vara så. Men av någon anledning gör de bara en rutinkoll – där de dessutom hittar mystiska saker – varpå de helt lägger ner utredningen och utgår ifrån att pappan måste vara en helt okej person.

Andra – som den döda flickans lärare – gör samma sak. Uppenbarligen försöker Avranas och medmanusförfattaren Kostas Peroulis föreslå att alla utgår ifrån att gamla gubbar med slips är hederliga. Det är som Jaktendär alla per automatik utgick ifrån att dagislärar-Mads var pedofil – fast precis tvärtom.

Vad är problemet med det? Återigen det att filmen inte visar det på något urskiljbart sätt. Vi kan inte bara utgå ifrån att verkligheten ser ut på ett sätt och sedan låtsas att filmen skildrar sanningen. Pappan är ganska stel och artig med tanke på att hans elvaåriga dotter just begått självmord. Han utstrålar mer skuld än sympati. Ändå kan ingen föreslå för sig själva att han kan vara skyldig. Det går inte att bara passera som en politisk poäng. Det är, och förblir, dåligt (eller åtminstone slappt) filmskapande av det allra tydligaste slaget.

Miss Violence packar ingen punch. Den är på väg mot ingenstans redan från början. Den består av ytterst menlösa banaliteter för att koppla ihop poäng A, i början, med poäng B, i slutet. Hela mittendelen går att somna bort ifrån.

Jo, jag sa att jag visste exakt vart filmen var på väg från början. Nu är det så att det finns en ”twist” mot slutet. Jag står ändå fast vid att man vet vart filmen är på väg från början. Pest visar sig i det här fallet vara kolera. Det talar för en films menlöshet att det ena betyder lika lite som det andra.

Jag hajade till, om än inte av samma anledning som Avranas kanske hoppas. Prostitution och incest är läskiga saker. Han utgår ifrån att våra känslor av äckel inför dessa saker är nog för att vi ska reagera på dem och automatiskt tänka att filmen är bra. Men jag fann mig själv mot slutet bara haja till för att något faktiskt hände. Om än så bara för en stund kunde jag se skymten av karaktärer i karaktärerna. Skymten av en berättelse i scenerna som tycktes följa varandra så utan vidare innebörd.

Sen var det någon som behövde kräkas igen. Och någon som blev våldtagen. Och någon som långsamt äter glass och stirrar in i kameran (stånk). Och jag började tänka på bättre filmer.

Det finns något kallt, primitivt och barnsligt över dessa filmer. Något självbelåtet och poserande. Som en kille som drar en lina kokain innan han går ut på scenen för att hålla ett nobelt tal om miljöförstöring. Har någon haft olyckan att se någon av de värsta italienska mondo- eller kannibalfilmerna från 80-talet – där djur mördas för vår ”kittlings” skull – så vet ni kanske också vad jag menar.

Miss Violence är det senaste exemplet (efter Dogtooth, Paradistrilogin, Sleeping Beauty, Smärtgränsen et cetera) på arthouse-motsvarigheten: Feel bad-prettofilmen. Den är stilig och tom, precis som ett tomt rum; fullständigt urholkad på mening och gjord utan ambition eller ansträngning. Det är den typen av film som görs, och ses, på grund av det pretentiösas prestige.

 

FREDRIK FYHR

 

*

miss violence 2

MISS VIOLENCE

Originaltitel, land: Miss Violence, Grekland.
Urpremiär: 1 september 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 6 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 9 maj 2014.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: DCP. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Constantinos Athanasiades, Chloe Bolota, Themis Panou, Reni Pittaki, Eleni Roussinou, Maria Skoula, Kostas Antalopoulos, Sissy Toumaasi, Kalliopi Zontanou.
Regi: Alexandros Avranas.
Manus: Alexandros Avranas, Kostas Peroulis.
Producent: Alexandros Avranas, Vasilis Chrysanthopoulos.
Foto: Olympia Mytilinaiou.
Klippning: Nikos Helidonidis.
Scenografi: Thanassis Demiris, Eva Manidaki.
Kostym: Despina Chimona.
Produktionsbolag: Faliro House Productions, Plays2place Productions med support av Greek Film Center.
Svensk distributör: Njutafilms.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *