Borgman 25starrating

borgman videosöndag 1

25starrating

Regi: Alex van Warmerdam

En hemlös man knackar på hos ett överklasspar och ber om att få ett bad. Han nästlar sig därefter in i deras liv mer och mer tills deras samvaro krackelerar.

 

Borgman är den typen av film som är så upptagen med att inte vara något för uppenbart att den inte blir något särskilt. Tekniskt sett är det en thriller, men den är inte speciellt spännande. Den skulle kunna fungera som en skräckfilm, men den är inte läskig. Det är helt klart en svart komedi, men kanske inte en speciellt lyckad. Den bär på attityden av en cool, sardonisk indie-film men blir inte så mycket mer än attityd.

Den handlar om ett överklasspar som plågas av en mystisk luffare. Vi ska förstå det som komedi, för framgångsrika människor ”förtjänar att straffas”, som det heter i filmen. Paret Marina och Richard är onekligen två torftiga stycken människospecimen. Bor i sitt trista hus med sina trista barn; hon är förutsägbar hemmafru, han har sin trista business-karriär och saknar själ. Det går dåligt för dem, ha-ha. Det är cyniskt, ha-ha.

Runtomkring dem dör en hel del människor, men de märker ingenting. Det rör sig om en och annan granne, husläkare, en och annan trädgårdsmästare. Borgman är en sådan film som tycker det är kul när folk mördas på lite roliga sätt. Sätt ner huvudena på två lik i en hink och häll i cement så sjunker de som stenar i sjön sen, och de ser så roliga ut om de blir fler; uppradade där nere på botten lite grann som alger eller så.

Det är den där köttkvarnsscenen i bröderna Coens Fargo, om ni minns. Det är liksom sådär torrt och meningslöst som det bara kan bli. Men roligt, kanske, i sin ”absurdism”.

Borgman själv är namnet på den där luffaren jag nämnde. Hur ”plågar” han dem? Genom att vara där, bara. Han dyker upp vid deras dörr och frågar om han kan få ta ett bad. Efter att blivit nekad smyger han in ändå, stiftar sedermera bekantskap med Marina och hon får allt svårare att hålla honom borta.

Han dyker upp i ny förklädnad och Richard känner inte igen honom. Ingen av dem vet att Borgman har ett par kompisar han kommunicerar med; de utgör något slags team som lurar och har ihjäl folk. Motiven är diffusa. I början av filmen bor de i underjordiska gropar ute i skogen och de jagas bland annat av en präst med hagelgevär. Det är konstigt, ha-ha.

Inledningsvis ser det ut att vara en mycket bättre film än det sedan visar sig vara. Premissen är spännande: En smutsig, hemlös man knackar på och ber om att få ett bad. Hur reagera, om man är ett borgerligt par i sin trygga domän? Marina överväger att släppa in honom. Richard slår halft ihjäl honom.

Lika ”glad” är Borgman för det för han har en egen agenda; det vilar något ostoppbart och förutbestämt över honom. Han återvänder i ny förklädnad, spelar en ny roll, för honom är det likgiltigt, han står utanför allt. Liksom Javier Bardem i No Country For Old Men – en annan Coen-film – fungerar Borgman och hans mördargäng som dödsänglar; bödlar som inte bara har ihjäl folk utan som socker på toppen triggar igång samvetskval hos sina offer – eller inspirerar dem rentav till att bli medbrottslingar.

Men jag vet inte, jag. Det finns något tramsigt och ofärdigt över Borgman och ju längre den pågår desto svårare blir det att förstå vad poängen är med den. Okej, Marina och Richard hatar egentligen varandra; de hatar sina borgerliga liv. Okej, Borgman fungerar som en ”katalysator” typ. Men det ballar ut – som man säger – när karaktärer får långsökta känslostormar och börjar vilja ha ihjäl varandra till höger och vänster, när nötta ”det var bara en dröm”-uppvaknanden används flera gånger (för att det är så knasigt) och när vi bjuds på lite random modern balett – för varför inte liksom.

Slutet är ganska uppenbart redan från en tidig punkt. Och naturligtvis får vi inget motiv till något som hänt när vi väl kommer till vägs ände. Vi som sett filmen från början till slut får inte ens en antydan till en anledning till varför vi gjort det.

Man förväntas liksom inte bry sig utan bara acceptera att man tittar på en lite cool film för man är kanske lite cool själv. Ungefär som att manusförfattaren och regissören Alex van Warmerdam inte riktigt brytt sig själv. Han vill väl vara lite cool, bara.

Borgman är tekniskt sett inte dålig. Den vilar på skisserna till en bra film, men den förtas av fåniga detaljer som tar för mycket plats. Det är en sådan där lite knasig, morbid film som skyltar med lite politisk medvetenhet och förmåga till ”satirisk humor, ha-ha”. Men den har inte hjärtat på rätta stället, och dess hjärna är inte så stor som den tror.

FREDRIK FYHR

 

*

 

borgman videosöndag2

BORGMAN

Originaltitel, land: Borgman, Nederländerna/Belgien/Danmark.
Urpremiär: 19 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 3 oktober 2013 (Lund Fantastisk Film Festival); 30 maj 2014.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: DCP. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jan Bijvoet, Hadewych Minis, Jeroen Perceval, Alex van Warmerdam, Tom Dewispelaere, Sara Hjort Ditlevsen, Elve Lijbaart, Dirkje van der Pijl, Pieter-Bas de Waard, Eva van de Wijdeven, Annet Malherbe, Gene Bervoerts, Mike Weerts, Pierre Bokma.
Regi: Alex van Warmerdam.
Manus: Alex van Warmerdam.
Producent: Marc van Warmerdam.
Foto: Tom Erisman.
Klippning: Vincent van Warmerdam.
Scenografi: Maarten van der Leeden.
Kostym: Stine Gudmundsen-Holmgreen.
Produktionsbolag: Angel Films, Epidemic, Graniet Film BV.
Svensk distributör: Njutafilms.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *