47 Ronin 1starrating

47 ronin videosöndag

1starrating

Regi: Carl Rinsch

47 ronins i feodala Japan ledda av Keanu Reeves slåss mot ond, trist typ och hans häxa.

 

Det var en gång en film som hette 47 Ronin. Den utspelade sig i Japan. Den var inspelad i Ungern. Den borde ha stannat där. Ack, den borde ha stannat där. Universal hette filmbolaget som tog skada och förlorade stora delar av sin årsinkomst på grund av filmen. Mänskligheten hette de vars tid och pengar slösades.

Det feodala Japan, där stridigheter utkämpas i kläder vars fjantighet den tragiskt konstlösa 47 Ronin accentuerade med en slags taktlös, missriktad känsla för vördnad: Heder. Skam. Ära. McDonald’s. Dessa stolta saker låg nära filmens hjärta. En skäggig, långhårig Keanu Reeves klädde sig i en stor, röd samurajdräkt – En sådan där med hjälm på. Man såg bara hans ögon. Hans haka och mun var täckt av en slags plåt med en leende mun. Ack, var detta en nobel krigare. Allvarliga ögon. Glad målad mun.

En saga byggd på verkligast tänkbara händelse – en ärofylld sak i Japan, tydligen; här en serietidning, ack så generisk. Keanu spelade en ”half breed”. Vad är det? Vem vet. Alla i landet hatade honom. Half-breed! Half-breed! Alla i detta fagra land Japan. Där alla pratar engelska. Där alla är typecastade japanska skådespelare. Cary-Hiroyuki Tagawa, som shogun till exempel. Tagawa, han från Mortal Kombat. Pearl Harbor. Blodröd sol. En geishas memoarer. Vart än du vill ha en stereotyp japan i en dålig Hollywood-film, där ska Cary finnas.

Han var dock icke mer än en biroll. Den verkliga skurken var en livlös man som inget gör. Spelad av Tadanobu Asano. Näste man att bära det japanska oket. En klyschans man. Intill sig hade han en häxa (Rinko Kikuchi) som viskade råd i örat. Som i The Crow. Och så vidare. Hon hade ett grönt och ett blått öga, och när hon behagade kunde hon förvandla sig till en oerhört tragiskt CGI-animerad vit varg. Hon ville sätta käppar i hjulet för Keanu, och alla andra som kunde definieras som good guys. Ty hon var en bad guy…. gal.

En dynasti skulle störtas, det var ondingarnas plan. Så godingarna fick gå i exil. En anonym hjälplös kvinna (Ko Shibasaki) fick lida offerkofta i den monotona catwalken av konventioner. Naturligtvis blev det upp till vår hjälte Keanu att samla godingarna för att ge tillbaka på ondingarna. Half-breed! Half-breed! We’re holding out for a half-breed ’til the end of the night! He’s gotta be strong and he’s gotta be white, you know asians just ain’t right.

Vägen gick genom 118 minuter. Omedelbar tristess. En visuell misär. Ack, så vedervärdigt animerade drakar och magiska ninjor i förtrollade skogar. Ack sådan smörja till dialog. Ack så allvarligt allt var och ack så mycket glädje och originalitet som hade behövts. Ack så usla comic reliefs; en överviktig ronin. Ay, ay… Vad hade Akira Kurosawa sagt? Nej, nej, låt oss inte nämna namnet här. Skam, skam, skam.

De goda blev 47. De vandrande genom 470 klyschor. Det var en storm på väg. De skulle ”finish this”. Någon fick absolut inte dra sitt svärd i grottan – för att sedan naturligtvis göra det. Du kanske minns en annan saga – den om The Last Airbender. Allt var så fult, så fult. Så trist, så trist. Inte en enda detalj var obekant och ändå höll filmen sitt huvud stolt och högt upprätt, fastän den inte hade något att stoltsera med. En fähund till film, var 47 Ronin.

Klippningen var även den gjord med samurajsvärd och kaststjärnor. Karaktärerna tittade åt ett håll för att i nästa stund mötas av karaktärer som tittade åt ett annat håll, fastän de skulle se på varandra och inga andra. I actionscener verkade saker hända på helt olika platser fastän det skedde på samma – uselhetens magi – och fastän 180-gradersregler bröts och bröts så fortsatte filmen pågå som om detta var bra action och icke amatörmässigt, urslött filmskapande. Och fastän pilbågar sköts åt vänster av den ena roninen, och sedan åt höger av den andra, så dödade inte de två roninarna varandra. Fascinerande. Enligt eftertexterna påstods klipparen ha varit proffset Stuart Baird. En omöjlig lögn.

I heder slutade sagan om de 47 roninarna. I vanära, dock, för åskådarna. Svulstig musik föreslog att tragedin var nära till hands, men inte gick det att sörja för någon inblandad. Harakiri, seppuku. Självmord för egen hand. En ronin gick ner på knä för att dö en hedervärd död. Sticka in kniven i bröstet. Men ack. Filmen var PG-13 så man såg bara från axeln upp. Axlarna ryckte till. Inget blod. Ingen som verkade dö. Klipp till nästa scen. Vad hände egentligen? Kanske han bara ätit något dåligt och alldeles sekunden innan klippet hulkade upp sushin han förtärt till lunch.

 

FREDRIK FYHR

 

*

47 ronin videosöndag 21

47 RONIN

Originaltitel, land: 47 Ronin, USA.
Urpremiär: 6 december 2013 (Japan).
Svensk premiär: 28 maj 2014 (DVD).
Speltid: 118 min. (1.58)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Keanu Reeves, Hiroyuki Sanada, Rinko Kikuchi, Ko Shibasaki, Tadanobu Asano, Min Tanaka, Jin Akanishi, Masayoshi Haneda, Hiroshi Sogabe, Takato Yonemoto, Hiroshi Yamada, Shû Nakajima, Cary-Hiroyuki Tagawa, Natsuki Kunimoto, Togo Igawa.
Regi: Carl Rinsch.
Manus: Chris Morgan, Hossein Amini.
Producent: Pamela Abdy, Eric McLeod, Scott Stuber.
Foto: John Mathieson.
Klippning: Stuart Baird.
Musik: Ilan Eshkeri.
Scenografi: Jan Roelfs.
Kostym: Penny Rose.
Produktionsbolag: H2F Entertainment, Mid Atlantic Films, Moving Picture Company (MPC), Stuber Productions med studio från Origo Film Group.
Svensk distributör: Universal Pictures.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *