Much Ado About Nothing 2starrating

much ado about nothing videosöndag

2starrating

Regi: Joss Whedon

Shakespeares komedi, fast i modern tid och i Joss Whedons villa.

 

Ett av 90-talets mest bortglömda och underskattade mästerverk är Kenneth Branaghs Mycket väsen för ingenting (1993). En otroligt färgstark och lyxig behandling av en lättviktig komedi – Lättviktig, men likväl mästerlig. Själva föreställningen är en av Shakespeares allra fluffigaste och mest meningslösa och Branaghs film är exakt så bra en filmatisering kan bli och sedan ännu bättre.

Om man nu inte sett den filmen så är det möjligt att man har något slags utbyte av Joss Whedons Much Ado About Nothing, inspelad i hans egen villa med hans kompisar ungefär som en hemmafilm. Tolv dagar har jag för mig att det tog. Kostade väl inte ett öre. Man kan kalla det mumblecore-Shakespeare, or what you will. Att det är just regissören till The Avengers som gjort just denna film har väl ett visst omkringliggande intressevärde. Men jag hade inget annat än problem med den.

Berättelsen i ett nötskal går ut på att ett gäng glada galoscher spenderar en månad eller så tillsammans i en herrgård ägd av en lika munter länsherre; ett par – Beatrice och Benedick – går från att hata varandra till att älska varandra (via ett practical joke från de övriga karaktärerna) och ett annat par – Hero och Claudio – går från att älska varandra till att hata varandra till att älska varandra igen; detta på grund av ett surkart vid namn Don John som bokstavligt talat bara är ond för sakens skull (”I’m a villain” är bokstavligt talat hans enda försvar). Allt är hursomhelst bara ett enda missförstånd, inget spelar någon större roll och i slutet är alla lyckliga (vilket är definitionen av en komedi och motsatsen till en tragedi).

Av alla Shakespeare-pjäser man kan göra fler än en film av är Mycket väsen för ingenting nog den sista. Om denna enkla bagatell redan gjorts perfekt, varför göra den igen?

Men okej, jag upprepar mig själv. Att filma Shakespeare är förstås en rättighet. Hur, är en annan fråga. Dramatik är överhuvudtaget svårt att få till på film och flera hundra år gammal sådan ännu krångligare. Miljön är viktig att få rätt. När Branagh till exempel gjorde sin Hamlet (1996) försatte han den till 1800-tal, vilket var briljant eftersom det gav honom möjligheten att göra en mer ljus och visuellt intressant version utan att ta bort pjäsens känsla av gammeltid.

Det som brukar fungera sämst är att göra Shakespeare i modern tappning: Det går nämligen inte att sätta dialogen i moderna miljöer utan att göra det till ett slags skämt. På sin höjd kan det leda till intressanta misslyckanden som Hamlet (2000) med Ethan Hawke eller Baz Luhrmanns hysteriska Romeo + Juliet (1996). Men Whedons Much Ado About Nothing är sämre. Det går inte en sekund då man tror att det här utspelar sig i någon slags verklighet och varenda detalj av originaltexten skär mot bilderna – Aha, karaktärerna är inte längre soldater och länsherrar utan… business-men? Varför måste Hero få lov av sin far innan hon gifter sig? Det är 2010-tal…! För att de är överklass…? Är de det?

Ett enkelt svar: Filmen gjordes på tolv dagar. Det är inte så noga.

Nej men då är det väl inte det. Kanske är skådespelarna bra, egentligen. Amy Acker är inte så pjåkig som Beatrice – kvinnan med tungan som travar snabbare än en häst – och den där knasiga polisen Dogberry (briljant spelad av Michael Keaton i, förlåt för att jag tjatar, Branaghs film) spelas av Nathan Fillion och han vet åtminstone hur man levererar Shakespeare.

Vilket inte är det lättaste. Det är tvärtom ett elddop för alla skådespelare. Och resten av ensemblen går tyvärr bet och uppvisar istället en i det närmaste amatörmässig tafatthet när de levererar replikerna utan att bygga upp karaktärer någonstans. Vissa av dem är direkt horribla. Andra fungerar bara inte. Och ju större karaktär desto mer förödande.

Alexis Denisof, till exempel, i rollen som Benedick. Vad håller han på med? Karaktären är som en dropout från Baksmällan som växlar mellan att vara någon slags självbelåten deuchebag till att vara mjäkig fjant till att vara dålig utförare av ful slapstick. Och skådespeleriet sitter i halsgropen, tydligen: Det handlar om att säga replikerna på olika sätt som låter bra, uppenbarligen. Men Benedick är tyvärr en karaktär, inte en radda repliker.

Det är inte bara skådespelarnas fel. Joss Whedon kommer från TV och det märks: Han har gjort filmen i svartvitt, vilket jag bara tolkar som någon slags förvirrad hipster-markering, eftersom filmen i övrigt är stilistiskt tafflig: Nästan bara medium shots och handhållen kamera som filmar det den har framför sig. Inga visuella idéer. Ytterst få riggade tagningar överhuvudtaget. Jag är inte den första att säga att en svartvit film är tråkig för att den är svartvit men lite färg hade verkligen inte skadat här.

(Och Whedon har förresten även gjort den förskräckliga hissmusiksjazzen som är filmens soundtrack)

Det otroligt fula fotot gör att karaktärerna smälter ihop likt kameleonter till ansikten som inte går att skilja från varandra. Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att Whedon inte har någon aning om – eller inte bryr sig om – hur han ska göra för att filma en vettig Shakespeare-film.

Ta – om ni behagar – Branaghs film. Den utspelade sig i Toscana – återigen ett briljant val av miljö (originalet utspelar sig i Sicilien); vi såg tidigt i filmen den stora herrgården och lärde oss i fotot hur herrgården såg ut, så att vi fick en mental bild av vart vi var i huvudet. Därefter fungerade området som en provisorisk scen, så att dramatik och film kunde mötas.

Filmen är full av färg och form och som schackpjäser med olika partyhattar placerades mestadels klassiskt skolade skådespelare i roller de kunde göra karaktärer av. Denzel Washington som den ståtlige kaptenen. Fjantigt mesige Robert Sean Leonard som den fjantigt mesige Claudio. Kate Beckinsale som den de facto fagra Hero. Och Branagh själv samt Emma Thompson – då själva ett kärlekspar – som Benedick och Beatrice. Till och med Keanu Reeves fungerade – på sitt sätt – som Don John eftersom han bara hade i uppdrag att vara sur och träig.

Denna Much Ado About Nothing är befolkad av anonyma ansikten som går igenom en torftig skådespelarsession, fult filmade i posörig svartvit digital film bara då och då avbrutna av wipe-effekter som känns hämtade från Windows Movie Maker.

Jag har ändå gett den två stjärnor. En indie-Shakespeare-film gjord av regissören till en av världens mest inkomstbringande filmer är värd att titta på om man nu gör det. Men man behöver inte, och jag rekommenderar ingen att göra det. Kenneth Branaghs film från 1993, däremot. Den är en pärla. Se den, nu medan sommaren gassar och vi kanske har förmåga att känna lite villkorslös glädje.

Därefter kan ni försöka se den här. Håller ni inte med mig om att det är en besvikelse är jag den förste att lyssna på vad ni har att säga.

 

FREDRIK FYHR

 

*

much ado about nothing videosöndag 2

MUCH ADO ABOUT NOTHING

Originaltitel, land: Much Ado About Nothing, USA.
Urpremiär: 8 september 2012 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 5 oktober 2013 (Lund Fantastisk Film Festival); 4 juni 2014 (DVD).
Speltid: 109 min. (1.49)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema (svartvit). 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Amy Acker, Alexis Denisof, Nathan Fillion, Clark Gregg, Reed Diamond, Fran Kranz, Jillian Morgese, Sean Maher, Spencer Treat Clark, Riki Lindhome, Ashley Johnson, Emma Bates, Tom Lenk, Nick Kocher, Brian McElhaney, Joshua Zar.
Regi: Joss Whedon.
Manus: Joss Whedon, efter William Shakespeares pjäs.
Producent: Kai Cole, Joss Whedon.
Foto: Jay Hunter.
Klippning: Daniel S. Kaminsky, Joss Whedon.
Musik: Joss Whedon.
Scenografi: Cindy Chao, Michele Yu.
Kostym: Shawna Trpcic.
Produktionsbolag: Bellweather Pictures.
Svensk distributör: Koch Media

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *