Zulu 35starrating

zulu videosöndag

35starrating

Regi: Jérôme Salle

Poliser i Kapstaden (Forest Whitaker, Orlando Bloom) undersöker mordet på en ung kvinna och får en massaker på halsen; en ny drog gör folk i slummen till bestar och skurkarna gömmer sig i smutsiga grenar av läkemedelsbranschen.

 

Ibland blir man överraskad. På håll ser Zulu ut som en generisk polisfilm – och slötittar man på den kanske den passerar som en sådan. Det är sant att den använder mängder av verb och substantiv från Stora Boken Med Polisklyschor. Det är också sant att den är seriös och originell. Den är emellanåt vidrigt våldsam – både fysiskt och psykologiskt. Och den är det, tror jag, av en anledning. Detta är en rastlös film. På ytan slumrar en intrig om två snutar och ett par skurkar. Under ytan finns ett land – Sydafrika – där våld, korruption, rasism och kvinnohat aldrig dött. Ett undertryckt, moraliskt armageddon, vars eldar slickar karaktärerna i fotsulorna.

Det börjar nog så ordinärt. Mördad flicka. Ali, polisen spelad av Forest Whitaker – den där kolugna försäkringen om att vi är i någotsånär trygga händer – vaggar fram till coronern och säger: ”What have we got?”

I andra änden vaknar Epkeen, polisen spelad av Orlando Bloom. Alkoholiserad, utstött, ex-fru och barn som inte vill veta av honom; ändå suverän på sitt jobb på grund av våghalsigheterna han utför, och såklart lyckas han även lägra diverse kvinnor för bad guys är good in bed. Det är Mel Gibson i Dödligt vapen, och så vidare, och man känner igen det mesta.

Sen så händer något. Det innefattar machetes och kalaschnikovs. En sandstrand fläckas blodröd. Våra till synes så klyschiga karaktärer möter våld som känns obarmhärtigt och närgånget och plötsligt är de mer än bara filmkaraktärer: De är våra hjältar nu, på gott och ont. Och Zulu drar upp både sina nerver och ambitioner. Det är inte längre en förutsägbar film.

I takt med att Zulu fortsätter blandar regissören Jérôme Salles genrer på ett sätt jag tycker mycket om – Ska man göra genrefilm, varför inte blanda genrer och få in så mycket som möjligt? Filmen börjar som en polisdeckare med två poliser och en jakt på en mördare. Mot slutet är det en actionfilm utan hjältar. Däremellan är den som mest intressant: Allt vänds upp och ner tidigt och filmen börjar handla om huvudpersonerna istället för mordet. Mördaren är inte poängen. Vi vet, långt innan huvudpersonerna, vilka de verkliga skurkarna är. Det är inte längre det viktiga.

Det viktiga är att Ali (Whitaker) växte upp i Apartheid och blev utsatt för våld när han var liten – exakt vad för våld kan jag inte gå in på, eftersom det är för brutalt för att sätta i ord – och det viktiga är att han därför inte tror på våld. Vi förstår att han måste ha valt polisyrket för att bidra till säkerhet och rättvisa. Det viktiga är också att våld finns. Att han ständigt rör sig i en nattsvart tunnel av krig, med en lykta av fred, och det är inte säkert att den räcker.

Det viktiga är skurkarnas motivation, som är rasistisk och profithungrig. Vi får veta att en av herrarna högst upp i skurk-hierarkin på Apartheid-tiden arbetat för ett kemiskt vapen som kunde ”utrota den svarta befolkningen”. Nu försvinner hemlösa svarta barn och hittas döda i stora rör av cement. Hemlösa tolvåringar. Dödat varandra. Påverkade av en ny drog, som cirkulerar. Förr eller senare måste de två poliserna luska reda på skurkarna men än sen. De där barnen är fortfarande döda.

Det viktiga är att det första liket är liket av en kvinna. Det viktiga är att de som mördat henne inte trott hon varit tillräckligt viktig för att klassas som en ledtråd. Det viktiga är att Zulu inte ljuger om de patriarkala system den själv är del av – som i True Detective, till exempel, där allt mansgriseri slätas över i slutet via någon slags passiv-aggressiv ängslan och skräck för att mena något specifikt. Och indirekt hyllande av status quo.

Epkeen (Bloom) är ett alkoholiserat svin, driven av ägandebehov till sin ex-fru som nu är ihop med en rik, proper tandläkare. Men det här fallet – det som händer i filmens gång – gör att han försöker bli en bättre människa (till skillnad från True Detective där saker bara löstes via montage och diffusa, tematiska deus ex machina-lösningar). Och Ali har en relation till kvinnor som länge är mystisk – tills man inser precis varför. Han är ingen man, på sätt och vis.

Ni får ursäkta mina dunkla formuleringar. Jag vill inte förklara för mycket om vad som händer i Zulu – Det är en film full av överraskningar längsmed vägen om man vill intressera sig för sina huvudpersoner och om man faktiskt bryr sig om intrigen i en film; och om man vill tänka själv, och själv vill hänga med lite som åskådare och inte bara sitta där och matas med information.

Jérôme Salle har tidigare gjort två filmer vid namn Largo Winch, som jag inte vet vad det är för något, samt Anthony Zimmer, den film som låg till grund för amerikanska The Tourist. Salle vet hur man gör film. Fotot i Zulu är om inte spektakulärt så alltid närgånget och vettigt, klippningen är väldigt rapp och det finns – som man brukar säga – inte en död minut. Effektivt berättat, vilket gör det ännu mer imponerande hur mycket tyngd och allvar han lyckas skapa i undertonen.

Skådespelarna är stabila: Whitaker, som alltid. Bloom kan nog inte bli bättre än så här – Det är inte direkt ett realistiskt framträdande, men han fungerar tillräckligt bra för att nå fram som sluskig pojkman. Kvinnorna är förstås fruar, ex-fruar, strippor och mammor. Men, vänta, sa jag mammor? Ja, Ali har en mamma som får en viktig roll i filmen. Hon bor kvar i kåkstäderna från Apartheid-tiden – av egen fri vilja eller inte? – och hon är återigen ett tecken på att Zulu är mer uppriktig. Bakom det patriarkala systemets machoeffekter finns också en skräck, eller en vördnad, för det matriarkala. Det är intelligent, slugt subtil, tematik.

Hade Zulu utspelat sig i Los Angeles hade den väl varit mindre iögonfallande. Men då hade det inte varit samma film. Denna utspelar sig i Kapstaden. Och det är inte en politiskt korrekt snyftare om hur dåligt det är med rasism. Och det är inte en våldsförhärligande macho-dröm där de goda männen krossar de onda. Och det är inte en politiskt urvattnad kommentar om socialt förfall. Och det är inte en nörd-svettig, pretentiös filosofilektion om gott och ont.

Det är en spännande thriller, som ofta förlitar sig på klyschor och konventioner, som utspelar sig i ett land där systematisk orättvisa ännu råder. Att gilla läget i ett sådant land kräver något ännu lägre än cynism. Sjunker vi längre än cynism blir vi monster. Det är vad skurkarna är i filmen. Hjältarna är luggslitna, deppiga män som har problem över att de måste vara just män. Det är som att de önskar att allt vore annorlunda. En fascinerande ökenvandring sker mot slutet av filmen. Omringade av de afrikanska sanddynorna går två män efter varandra. En ska döda den andre. Likt apor.

Blod fläckar staden, landet, filmen. Rött, kletigt illaluktande blod från decennier och åter decennier. Zulu är en film vi förtjänar. Det är spänning och underhållning i en brygd som lämnar beskast tänkbara eftersmak. Jag misstänker att jag kommer vara relativt ensam om att hylla den. Jag kan nästan garantera att jag är den enda som kommer påstå att Zulu är mycket bättre än True Detective men, där, nu sa jag det.

Tråkigt nog kommer den inte få en femtedel av samma publik eftersom ingen tjatar om hur cool den är, eller hur man måste se den, eller hur man måste gilla den nästan på förhand. Zulu är tvärtom bara en bra film. Den har moralisk, politisk och social tematik men dessa saker är inte bara samtalsämnen att ha runt filmen: De finns inuti själva filmen; i storyn, i intrigen, i bildspråket.

Vill man bara se en polisfilm så kommer man bara se en polisfilm. Men man kommer kanske ha svårt att sova. Zulu är en film som hugger av en människohand utan samvete eller pardon. Det är dödens och våldets nakna öga som stirrar på oss, som i krig. Det är inte coolt. Det är en vidrig verklighet, som Salle lyckas förmedla i en spännande film. Spännande, obehaglig och tragisk.

 

FREDRIK FYHR

 

PS.

En ”svensk” releasetitel på Zulu verkar här och var vara Cape Town Cops. Där går gränsen. Jag tänker aldrig kalla den här filmen för Cape Town Cops.

 

*

zulu videosöndag 2

ZULU

Originaltitel, land: Zulu, Frankrike/Sydafrika.
Urpremiär: 26 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 4 juni 2014 (DVD).
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (strikt barnförbjuden).
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Forest Whitaker, Orlando Bloom, Tanya van Graan, Natasha Loring, Roxanne Prentice, Sven Ruygrok, Patrick Lyster, Conrad Kemp, Kelsey Egan, Joelle Kayembe.
Regi: Jérôme Salle.
Manus: Julien Rappeneau, Jérôme Salle byggt på boken av Caryl Ferey.
Producent: Richard Grandpierre.
Foto: Denis Rouden.
Klippning: Stan Collet.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Laurent Ott.
Kostym: Rae Donnelly.
Produktionsbolag: Eskwad, Pathé, Lobster Tree, M6 Films med deltagande av Canal+, Cine+ och W9.
Svensk distributör: Scanbox Entertainment.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *