Edge of Tomorrow 25starrating

edge of tomorrow videosöndag

25starrating

Regi: Doug Liman

Den där framtiden. Det där kriget mot utomjordiska monster. En harig PR-kille (Tom Cruise) tvingas av en händelse bli soldat i en stor strid där han – och hela mänskligheten – dör. Därefter vaknar han upp på samma dag och inser att denna domedag pågår i en loop som det är upp till honom – och berömd militärbrud (Emily Blunt) – att stoppa. Världen står på spel, såklart.

 

Det här kommer att låta galet, men jag har skrivit det här förut och du har redan läst det. Det är min recension på Edge of Tomorrow. Den nya, mycket påkostade Tom Cruise-filmen. Han spelar en kille som, tillsammans med hela mänskligheten, dör i en strid mot utomjordingar. Så vaknar han och upplever samma dag om och om igen. Ja, jag vet. Det är som Måndag hela veckan korsat med Elysium ungefär. Problemet jag hade med Edge of Tomorrow var att den kändes mer som att titta på ett TV-spel än en film. När Tom Cruises karaktär dör så känns det inte som att han är en människa utan mer som en figur i ett spel. Och filmen leker inte med tiden så mycket som den liksom bara trycker på reset. Klick.

Det här kommer att låta galet, men jag har skrivit det här förut. Du har läst det. Edge of Tomorrow. En ny sci-fi med Tom Cruise. Ja, han gör mycket sci-fi nuförtiden. Han är bra i filmen, om man gillar honom. Han är som bäst i sådana här roller, som visar upp sårbarhet och ängslan. Han är ingen soldat i filmen utan en PR-kille som aldrig sett våld på nära håll. Han ses som desertör av en major (Brendan Gleeson) så han tvingas till att degraderas till vanlig soldat mitt på självaste D-dagen. Han skakar verkligen i sina boots. Dessutom dör han. Och vaknar upp igen.

Vänta. Vi har varit här förut. Tro mig. Vi pratar om Edge of Tomorrow. Tom Cruise är bra i den. Andra skådisar också. Han spelar mot Emily Blunt till exempel. Hon har varit med i många indie- och mumblecore-filmer som Your Sister’s Sister till exempel. Detta är inte en sådan film. Här spelar hon bad-ass warrior bitch som spenderar stor delen av filmen iklädd robot-armering (ja, om du såg Elysium fattar du vad jag menar) och hon kickar ass lika bra som vem som helst. Kruxet är att Cruises karaktär lever om samma dag hela tiden. Hon har varit med om samma sak. Fenomenet har att göra med långsökta saker som förklaras i diverse utdragna exposition-scener. Tillsammans måste de hursomhelst kämpa mot utomjordingarnas stora plan att ta över världen. Och så måste de dö och återuppstå gång på gång.

Edge of Tomorrow är en ny film med Tom Cruise. En sci-fi i framtiden där stora utomjordingar ska ta över världen och två ensamma hjältar måste rädda oss. Det låter ju inte så originellt? Nej. Jag har redan skrivit den här recensionen. Du har redan läst den. Men hursomhelst, den här gången dör och vaknar huvudpersonen (Cruise) som, ja, det är det stående skämtet du kommer höra överallt; precis som Bill Murray i Måndag hela veckan. Huvudpersonen är en fegis i början men måste lära sig bli soldat. Du kanske redan listat ut det, men det här är en sådan där typiskt amerikansk film med ganska sjuka värderingar. Men det kanske inte spelar så stor roll för dig.

Okej. Här kommer en recension på Edge of Tomorrow. Du vill veta om det är bra action i den? Jovars. Mycket buller och bång. Krig och explosioner. Utomjordingar, skrammel och skrot. Såg du Elysium? Det är ungefär samma känsla av damm och plåt. Den är regisserad av Doug Liman, som gjorde den första Bourne-filmen. Du tänker shakycam? Du har rätt. Rent visuellt är det rätt stökigt. Inte supershaky, men ganska shaky. Fotot är sådär ”boxigt”; mest ser vi överkroppar och ansikten i närbild hela filmen igenom. På så sätt kommer explosionerna nära inpå, kanske. Tom Cruise dör i närbild!

Det här kommer låta galet men jag har redan recenserat Edge of Tomorrow och du har redan läst recensionen – Det är en film som har stor potential egentligen, men den förstörs av generiskt berättande. Den är regisserad av Doug Liman, en hantverksmässig regissör, och den är för upptagen med att få sin intrig att röra sig framåt för att den ska sjunka in. Berättelsen om en man som upplever samma domedag om och om igen – och gradvis måste lära sig bekämpa utomjordingar och rädda hela världen – blir mer som ett TV-spel än en film. Montage och elliptiska klipp (där vi hoppar över stora delar av det vi redan sett) gör att vi inte får en ordentlig, organisk känsla för det som händer. Vi hamnar utanför filmen, när vi borde leva oss in i den. Och vi vet ju att den måste ta slut någon gång. Vi vet att allt måste lösa sig. Det blir liksom inte så spännande som det skulle kunna vara. Tre fjärdedelar in, eller så, får vi lite slentrianmässiga karaktärsfördjupningar (karaktärernas sorgliga, personliga historier osv) men det är för sent då. Vid det laget har Cruises karaktär dött och vaknat tusen gånger. Vi har vant oss. Det känns inte längre. Vi tar det för givet, som premissen i ett TV-spel. Vi vill bara komma till sista bossen nu. Men, ack, så måste vi trycka på reset igen.

Den nya sci fi-action-filmen Edge of Tomorrow är som Måndag hela veckan korsat med Elysium och Independence Day. Den har en gimmick: Tom Cruise dör och vaknar, för att leva om samma dag om och om igen. Hade man tagit bort den gimmicken hade det varit en generisk, påtagligt tråkig och stereotyp krigs-sci-fi med otroligt tråkiga utomjordingar som bara vill ta över planeter Därför Att. Och hjältar som går igenom några strider och därefter kommer på sin sista plan som naturligtvis måste fungera för hur skulle det annars se ut. Enda skillnaden är att denna film börjar om hela tiden. En kul idé, förstås, men i det här fallet påminns man bara om att filmen borde vara bättre.

Det här kommer låta otroligt. Men jag har skrivit det här förut. Du har läst det. Det är min recension av Edge of Tomorrow. Vad jag tyckte om den? Jo, jag tyckte om filmen inledningsvis. Den har en kul idé – Tom Cruise dör och vaknar upp på samma dag, som bara råkar vara ett krigsinferno där mänskligheten går under i krig med utomjordingar. Stämningen är militärisk men filmen har faktiskt en del oväntad humor i början. Man kan ha mycket kul med premissen – ja, vi tänker förstås alla på Bill Murray, omringad av störiga folk i Måndag hela veckan. Här har vi till exempel Bill Paxton, som tramsar omkring som pajig överste som mobbar Cruise för att sedermera bli överträffad av honom förstås. Det är en vagt Aliens-doftande biroll, och även en av få karaktärer med lite karaktär. Edge of Tomorrow hade behövt starkare karaktärer i alla hörn – det finns en uppsättning soldat-biroller som är helt förglömliga – för då hade vi kunnat leva oss in i filmen bättre. Nu börjar den bara om och det blir förutsägbart för vi vet på något sätt – ja, allt är ju för mainstream-stereotypt – att allt kommer gå mer eller mindre bra i slutet ändå.

Det här kommer låta helt galet. Men jag har skrivit den här recensionen förut. Du har redan läst den. Men alla recensioner – precis som alla filmer och TV-spel – måste nå slutet någon gång. Till slut måste förtrollningen brytas. Vi vet det från början. Du visste det när du började läsa. Jag visste det när jag började titta på Edge of Tomorrow. Tycker du det här var en störig text behöver du nog inte se filmen. Om det väckt din nyfikenhet vet du vad jag har att säga: Edge of Tomorrow är okej underhållning, som hade kunnat vara bättre. Nu trycker jag på stop.

 

FREDRIK FYHR

 

 

*

Läs även

”As an action film, Edge of Tomorrow is solid but unremarkable.” Recension av Abigail Nussbaum på Strange Horizons.

 

*

edge of tomrrow videosöndag 2

EDGE OF TOMORROW

Originaltitel, land: Edge of Tomorrow, USA/Australien.
Urpremiär: 28 maj 2014 (Belgien, Schweiz, Finland, Indonesien, Island, Luxemburg, Norge).
Svensk premiär: 5 juni 2014.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 11 (otroligt nog; det är mycket krig och våld här).
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Emily Blunt, Brendan Gleeson, Bill Paxton, Jonas Armstrong, Tony Way, Kick Gurry, Franz Drameh, Dragomir mrsic, Charlotte Riley, Masayoshi Haneda, Terence Maynard, Noah Taylor, Lara Pulver, Madeleine Mantock, Assly Zandry.
Regi: Doug Liman.
Manus
: Christopher McQuarrie, Jez Butterworth, John-Henry Butterworth, byggt på romanen All You Need Is Kill av Hiroshi Sakurazaka.
Producent: Jason Hoffs, Gregory Jacobs, Tom Lassally, Jeffrey Silver, Erwin Stoff.
Foto: Dion Beebe.
Klippning: James Herbert.
Musik: Christope Beck.
Scenografi: Oliver Scholl.
Kostym: Kate Hawley.
Produktionsbolag: Warner Bros, Villiage Roadshow Pictures, 3 Arts Entertainment, Translux, Viz Media.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *