Una noche (En natt i Havanna) 3starrating

una noche en natt i havanna videosöndag

3starrating

Regi: Lucy Mulloy

Verklighetsinspirerad berättelse om tre ungdomar i Kuba som byggde en flotte och lämnade landet för det hägrande Miami, 14 mil bort.

 

Una noche är en liten film, men det den gör gör den vackert. Delar av mig vill ge högre betyg, medan andra delar drar ner mig på jorden igen. Det är en debutfilm, och det märks: Helheten matchar inte riktigt delarna. Som berättelse lämnar det en mer att önska, kan det argumenteras. Den hade definitivt kunnat vara ännu bättre.

Men det finns stor skönhet i Una noche. Det är en film lika rastlös som sina huvudpersoner: Elio, Lila, Raul. De är unga. De bor i Havanna. De vill ut. Debutregissören Lucy Mulloy känner sig inte tvingad att förklara varför: ”Inget förändras någonsin i Havanna” förklarar Lila, som har en berättarröst i filmen, och autenciteten som följer är exakt. Filmen känns, och är troligen, gerillafilmad. Lila, Raul och Elio rör sig på gatorna i Havanna och kameran registrerar: Fattigdom, prostitution, turism. En AIDS-sjuk gammal kvinna. De glada turisterna märker ingenting. Poliserna följer efter dem. Ser till att ingen stör.

Starkast är filmen i fotot och i det visuella berättandet. Filmen fångar precis det plåt-pittoreska Kuba vi känner igen och gör det varken romantiserat eller förfulat. Vi är bara där. Det är inget drömland. USA, däremot, ligger 14 mil bort. Miami gäckar. Vi får det inte förklarat varför. Det behövs inte.

Una noche är inte anti-Kubansk eller så. Det hade krävts ett budskap. Hela filmen är sådan. Inspirerad av verkliga händelser, och känslan av verklighet ligger i filmens hjärta. Det är känslan av det. Självklarheten i karaktärerna, till exempel. Lila (Anailín de la Rúa de la Torre) älskar sin bror Elio (Javier Núñez Florián). Hon vet inte varför eller vad det betyder. Han är hennes bror.

Elio jobbar på ett skitigt kök där han blivit vän med Raul (Dariel Arrechaga). Det förklaras inte med tuschpenna och stora bokstäver men Elios känslor för Raul är mer än vänskapliga. Raul, å andra sidan, praktiserar bad boy-beteende och svävar i ovisshet om Elios känslor. Raul är killen med den AIDS-sjuka mamman. Polisen är, av en händelse, ute efter honom. Han vill komma ut ur landet. Han påstår att han har en förlorad far i Miami. Han drar med Elio. Elio dras med. Elio följer via magnetism.

Lila följer med, efter om och men. Hon tänker inte lämna sin bror. ”Raul stod mellan oss som en kraft” förklarar hon för oss. Deras plan var simpel nog. Att samla ihop vad de behöver för att göra en flotte. Mellan Kuba och Kalifornien är det bara 14 mil. Det borde funka.

Grejerna de behöver går att hitta. I Kuba kan man få allt med kontakter; återigen är det Lila som berättar det för oss. Det finns mycket luft mellan scenerna, i vilka våra vänner gradvis samlar vad de behöver – medicin för färden, medicin att ge Rauls mamma; en eventuellt fungerade båtmotor, nog med trä. Vart ska det gömmas? Det finns ett skjul nära stranden dit ingen går utom en konstig kille ingen lägger märke till, som gömmer sig i buskarna och rör sig själv.

Till sist måste Raul, Lila och Elio vara klara för att ge sig av. Känslorna mellan dem är psykologiskt kännbara för alla som varit ute på, eventuellt farliga, äventyr i ungdomen. Tillsammans med någon man litar på. Och tillsammans med någon man inte litar på.

Skådespeleriet här är fläckfritt. Realismen exakt. Lilo avskyr Raul men dras i hemlighet till honom – och hela flyktprojektet – också. Hon kan inte simma. Vi oroar oss mer för henne än hon gör för sig själv. Men hon är smart. Vi vet att hon känt samma sak om hon var vi.

Pojkarna är pojkar. Vi ser dem med den sorgliga medvetenheten att de vet allt de behöver veta, men ändå känner de behovet att låsa in sina känslor och kommunicera med tystnad.

De står inför naturen nu. Landet och havets natur. Ödets natur: Vart man föds, vart man vill vara. Varför det ligger till så. Ungdomens natur – känslan av att vara fast. Det slog mig att de tre ungdomarna i filmen är helt universella. Jag kände som de när jag var ung. Du som läser detta också, säkert. Av någon anledning så hade vi inte behovet av att fly vårt land.

Lila, Raul och Elio gjorde det. Havets natur. 14 mil är inte mycket, teoretiskt. Mycket teoretiskt. Praktiskt? På en flotte? En annan sak. Vågorna är oförutsägbara. Havets tomhet bär på en alldeles egen sorts skräck. Och natten är alltid natten. Åh, så finns det förstås varelser i vattnet.

När Una noche var över, kände jag mig otillfredsställd. Det stod klart för mig att filmen var bra. Det stod också klart för mig att filmen hade skönhetsfläckar. Jag har inte nämnt bristfälligheterna i den här recensionen för jag vill inte kasta ett negativt sken på filmen. Jag gillar den mer än jag vill bedöma den.

Jag kan kortfattat nämna att jag tycker Mulloys manus har för mycket konventioner och onödiga konflikter – vilka skär sig mot den lysande realismen i filmen – som om hon inte bestämt sig för vad filmen ska handla om utan kryddar den med lite ditt och lite datt i hopp om att något ska fastna. Kanske hon borde ha lämnat sitt manus därhän när hon insåg hur starka bilderna i sig själva blev; karaktärerna behöver inte fler problem, de behöver bara tala till oss med blickar, kroppsspråk. Una noche fungerar i känslorna. Omständigheterna är inte viktiga och de blir lite för många; de kommer i vägen.

De starka sexuella anspelningarna mellan alla karaktärer är ett annat bra exempel: Elio gillar Raul, Raul gillar Lila; Rauls AIDS-sjuka mamma är prostituerad, vilket leder till en (nödvändig eller inte?) scen där en man skadar ett öga. Sexualiteten i filmen känns inte alls konstig, men den bidrar inte heller till något. Jag är inte heller säker på att det egentligen funnits en tanke, annat än att eventuellt lyfta fram sex i film för sakens skull.

Jag skulle önskat en mer drömsk, svävande film, eftersom det är när filmen är drömsk och svävande som den fungerar bäst – och paradoxalt nog är det också då den blir väldigt realistisk. Slutet är också något av en indirekt cop-out. Vad än karaktärernas mål och drömmar varit ser vi dem sträcka ut sina händer och ta tag – men vi ser inte vad de har i sina handflator när de öppnar händerna. Jag tycker vi förtjänar att se vad de skördat. Eller hur de misslyckats.

Men ändå. Vad gäller indie- och debutfilmer är Una noche en mycket fin film. Där den skiner glimmar den. Den har atmosfär. Den är ofta vacker att se på. Skådespelarna är superba. Den kommer att gå sina Folkets Bio-rundor runtom i landet med den extremt pinsamma titeln En natt i Havanna. Det är en bättre film än de som sätter svenska titlar förtjänar.

Om du väljer att se filmen kommer du finna dig själv förflyttad till ett annat land, där saker inte fungerar som de gör här. Där kommer du möta tre unga människor som du, ändå, känner väl igen. Vad som sedan följer är ett försök att binda ihop oss med dem. 14 mil skiljer oss, mer eller mindre. De har hört oss. De är på väg hit. Har vi verkligen hört dem? Filmen ger oss en chans att göra det.

 

FREDRIK FYHR

 

*

una noche 2

EN NATT I HAVANNA

Originaltitel, land: Una noche, Kuba/USA/Storbritannien.
Urpremiär: 16 februari 2012 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 14 november 2012 (Stockholm International Film Festival); 6 juni 2014.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anailín de la Rúa de la Torre, Daniel Arrechaga, Javier Núñez Florián, María Adelaida Méndez Bonet, Greisy del Valle, Katia Caso, Lázaro Mario Padrón Ávila, Liliana Lam Hernández, Belissa Cruz Pupo, Anais Abreau, Yaneisi Martin Baez.
Regi: Lucy Mulloy
Manus
: Lucy Mulloy.
Producent: Maite Artieda, Daniel Mulloy, Lucy Mulloy, Sandy Pérez Águila, Yunior Santiago.
Foto: Trevor Forrest, Shlomo Godder.
Klippning: Cindy Lee.
Scenografi: Laura Huston.
Produktionsbolag: Una Noche Films.
Svensk distributör: Folkets Bio.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *