Tracks 2starrating

tracks videosöndag 1

2starrating

Regi: John Curran

Storyn om Robyn Davidson, som vandrade 2.700 kilometer genom Australiensisk öken med två dromedarer och en hund.

 

När de sa till Robyn Davidson ”Someday, they’re gonna make a movie out of you!” så var det filmen Tracks de tänkte på långt innan den var klar. Var det någon som brydde sig om det skulle vara en bra film eller inte? Det är inte så mycket en film som en idé om vad en film ska vara – Den har fina bilder, storslagen musik, och för inte så längesedan gick det ett par reklamfilmer för pensionssparande som imiterade en film som Tracks nästan exakt. Det är den där filmen med Extra Allt – utom själva innehållet.

Men Robyn Davidson, säger du, vem är nu det?

Jo, hon är en äventyrare som år 1975 gick igenom 2.700 kilometer av Australiensisk öken med två dromedarer och en hund för att ta ett dopp i Indiska Oceanen. Ni undrar säkert varför. Jag med.

Tracks spelas hon av Mia Wasikowska, som är en mycket bra skådespelare. Här gestaltar hon pricksäkert en ung människa som har lätt fobi för människor, är ointresserad av det ”civiliserade” livet, tycker om att vara för sig själv och bestämmer sig för att hajka över nämnda öken. Vi undrar fortfarande varför hon gör det. Hur bra Wasikowska än är kan hon inte hjälpa att manuset inte vill berätta. På sin höjd sträcker det till sig självgoda klyschor i berättarrösten: ”When people ask me why I did it, I say ’Why not'”

Ameh, så kan man ju inte säga jue!

En del av poängen med vandringen, säger hon också i berättarrösten, är att hon är en helt vanlig människa som inte är förberedd på en sådan här odyssé; på så sätt ska hon bevisa att den lilla människan kan klara av vad för stordåd helst… Fast… Robyn Davidson var väl inte helt vanlig? Hon var ju asocial och introvert, verkade likgiltig inför tanken på döden och dessutom var hon i allra högsta grad förberedd. Hon hängde omkring ute i buschen och jobbade på kamelfarmar i över åtta månader innan hon gav sig av. Allt det här skildrar filmen rakt framför ögonen på oss. Så det vykortsidealistiska påståendet är helt enkelt en lögn.

Vi undrar hur det var för Robyn Davidson där ute i öknen. Om det inte måste ha varit skitjobbigt. Om hon inte på en gång måste ha insett att… men, nej. Så fort hon kommer iväg på sin resa så klipper filmen till ”Day 29”

Men vad hände dag 1-28, var inte det viktigt? Upplevde hon ingen chock, ingen ångest, ingenting intressant alls den där första månaden ute i bloody jäkla öknen? Med undantag för att hon är lite sotigare i ansiktet verkar hon inte förändrad alls. Det känns ungefär som, tja, en skådespelare i en film som, hm, vi ser i ett montage, ja. Syntetiskt.

Men nog måste hon väl ha lidit? Svävat i livsfara? Haft otrolig ångest? Varit riktigt nära döden någon gång?

Nej. Inte om man ska tro Tracks. Den här hajken var relativt överkomlig. Hon behagade släpa med sig två dromedarer och en hund. Det var synd för dem. Men Robyn, hon klarar allt! Hon rör sig tryggt inuti bubblan som filmen ger henne och aldrig någonsin får hon ens en blodig liten skråma, vare sig på kroppen eller i psyket.

En kille från National Geographic – spelad av Adam Driver – dyker upp då och då och fotar henne för ett reportage (som senare ska göra henne känd). Hon tycker förstås inte om honom för hon tycker inte om någon människa. ”Låt mig gå här i min öknen i fred och våga inte komma och fota mig, jobbiga fotojournalist som kan göra mig berömd som om det inte är vad jag velat från början” är ungefär hennes inställning. När fotografen påpekar för henne att han är anledningen till att hennes expedition ens existerar – eftersom hon fått stöd av just National Gegraphic – sätter hon sig ner och tjurar som en femåring. Onåbar och obegriplig för åskådaren.

Vi ska bara ”förstå”. Hon ger ingen som helst förklaring till varför hon ska rakt ut i öknen på en självmordsvandring men vi ska ändå ”förstå”.

Gång på gång tjatar hon om ”min resa” som om det gällde en graviditet eller en religiös konvertering. Gång på gång försöker folk fråga hur hon tänker och gång på gång avvisas det – ”Tyst med er, idioter, våga inte ha en åsikt om min resa”! Men vi – vi ska minsann få höra detta tjat, tjat, tjat tills öronen trillar av. På Robyns barnsliga villkor. Hon får ”inte ge upp”. Hon måste ”avsluta det hon började”. Varför hon nu började det.

Vi ska även, på något magiskt sätt, förstå varför hon är så irriterad över att folk följer efter henne ibland och har mage – ja, de asen har bara mage – att kalla henne för ”kameldamen”. Mänskligheten är verkligen rutten när man, inte ens som en förolämpning, blir kallad för kameldam! Allt hon ville göra var att korsa öknen på en idiotisk vandring som en galen person.

I början av filmen nämner hon att hon ville ”fly” den ”negativitet” som präglade hennes generation och hennes kön; för att protestera mot att Nixon bombade Hanoi, eller att skapa nya förutsättningar för kvinnor i samhället, det var ju ingenting jämförelse med det ”positiva” att gå genom öknen helt i onödan och dessutom tjura över sin berömmelse.

 

Jag skulle inte gå till sådant personangrepp mot huvudpersonen i den här filmen om det inte vore så att Tracks så uppenbart är en grattis-gåva till Robyn Davidson. Det är en reklamfilm. Hennes karaktär ges omöjligt mycket integritet. Allt filmen vill är att vi fixerar på henne: Tittar på hennes sammanbitna ansikte, lyssnar på hennes visa voice-over; men vi får inte veta ett enda jota vare sig om vad hon vill, varför hon vill det, vem hon är eller varför vi ska bry oss.

Klyschorna som filmen vältrar sig i – om naturen, om aboriginer, om kitschiga ordspråk som säljs på kylskåpsmagneter som här får någon slags gudalik betydelse – pekar inte åt någon enskild riktning och detsamma gäller fotot – som är grant, men på det där läskreklam-sättet. Med tanke på hur ofta vi får se en så hårt mejkad person gå genom en så hårt stiliserad öken var det inte sällan jag tänkte att nu, nu, nu hittar hon en oas full med iskalla Pepsi-flaskor!

Verklighetens Robyn Davidson gick igenom över 250 mil av öken och kom ut levande på andra sidan. Jag håller med om att det är storartat. Jag antar att du gör det också. Men jag tror att varken du eller jag är redo att falla ner på knä och dyrka henne genom att applådera till exempel eftertexterna som kommer med sentimentala stillbilder på verklighetens Davidson när hon pussar dromedarer och så vidare.

Det måste finnas bra dokumentärer om hennes vandring. De är säkert spännande. Vi vill ju veta varför hon gjorde det här. Hur det var. Vad hon tänkte på medan hon gjorde det. Galenskapen i det. Farligheten. Lederna. Benknotorna. Blodet och svetten. Och, kanske, om det ändå inte fanns någon mening i det också.

På sin höjd tolkar jag Tracks som en film om en självmordsbenägen ung person – med alla självmordsbenägnas frustrerande narcissism och världsfrånvändhet inbakat –  som ville få uppmärksamhet. Och jag tror inte det varit meningen alls. Men det är vad som är kvar om man ignorerar de fina bilderna som oavbrutet försöker sälja lögnen om att alla mål är möjliga, fastän den undviker att ta ett enda steg åt ett enda håll.

 

FREDRIK FYHR

 

*

TRACKS_1SHT_MASTER_AW_NEW.indd

TRACKS

Originaltitel, land: Tracks, Australien.
Urpremiär: 29 augusti 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 13 juni 2014.
Speltid: 112 min. (1.52)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Melanie Zanetti, Rainer Bock, Robert Coleby, Lily Pearl, Carol Bunrs, Bryan Proberts, Tim Rogers, John Flaus, Roly Mintuma, Daisy Walkabout, Felicity Steel.
Regi: John Curran.
Manus: Marion Nelson, byggt på boken av Robyn Davidson.
Producent: Iain Canning, Emile Sherman.
Foto: Mandy Walker.
Klippning: Alexandre de Franceschi.
Musik: Garth Stevenson.
Scenografi: Melinda Doring.
Kostym: Marriott Kerr.
Produktionsbolag: See-Saw Films.
Svensk distributör: Non Stop Entertainment

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *