Ace Ventura och Allright(y) visuell grammatik

ace0000

”Allt är för hastigt och ytligt berättat.” / Maleficent

”Rent visuellt är filmen uselt berättad” / Jack Ryan

”Montage och elliptiska klipp (där vi hoppar över stora delar av det vi redan sett) gör att vi inte får en ordentlig, organisk känsla för det som händer.” / Edge of Tomorrow

 

Jag brukar ofta klaga om en film är visuellt ful eller slarvig; om den har dålig klippning eller sorterar visuell information på ett dåligt sätt. Jag är medveten om att det kan låta lite abstrakt – även för en som har ett bra hum om de här sakerna – så jag tänkte för sakens skull visa exakt vad jag menar.

När allt kommer till kritan handlar film bara om två saker: Foto och klippning. Fotot svarar på frågan: Vad finns i bild och varför just det? Klippningen sorterar i sin tur bilderna på ett sådant sätt att vi associerar dem med varandra och vi kan till exempel uppfatta ett händelseförlopp. Ju bättre och mer effektivt man kan förklara saker visuellt i en film, genom fotot och klippningen, desto mindre behöver karaktärerna förklara i långa dialoger eller genom tradiga berättarröster. Film är ett språk, och det bygger på visuell grammatik. När vi förstår vad som händer i en film förstår vi det för att vi kan läsa visuell grammatik; när vi inte förstår vad som händer i en film, eller har svårt att bli kloka på det, så är det för att filmen är visuellt dyslektisk.

Det finns olika typer av konventioner och traditioner för klippning; det finns många sätt att bryta mot konventionerna eller utveckla dem. Ibland görs det briljant, av väldigt begåvade regissörer som Quentin Tarantino, och ibland rör det sig bara om slarv; Maleficent, Jack Ryan: Shadow Recruit och (till viss del) Edge of Tomorrow är ett par av årets filmer som i synnerhet hade behövt mycket noggrannare klippning för att fungera. Det är också filmer jag anklagat för att vara ytligt, rörigt, slarvigt berättade (se högst upp på denna text).

 

Konventionellt Hollywood-berättande tenderar att gå ut på att klämma in så mycket information som möjligt i varje del av filmen – Genrer, melodramatik, klyschor och konventioner är medlen som Hollywood i allmänhet använder sig av (och dessa saker behöver inte nödvändigtvis vara dåliga saker). Klippningen är del av den ibland nästan överdrivet effektiva berättartekniken som amerikansk film i synnerhet utvecklat.

Och framför allt – Konventionell Hollywood-klippning är egentligen något otroligt sofistikerat. Sköts det snyggt och enligt konstens alla regler förstår vi inte bara vad som händer i en film på storynivå, utan vi matas kontinuerligt med olika typer av information medan filmen pågår – och vi märker det sällan själva.

Det kan röra sig om den simplaste av komedier. Men om den är konventionellt gjord vilar den ändå på berättartekniska klipp- och foto-konventioner som utvecklats under hela 1900-talet och som nu blivit ett häpnadsväckande sofistikerat hantverk.

Som ett exempel tänkte jag använda Jim Carreys genombrottsfilm Ace Ventura: Pet Detective (1994) – Just en sådan film. Ingen som ser den skulle missta den för The Matrix eller Memento, men den är filmad och klippt enligt konstens alla regler. Studerar vi hur den konsten ser ut så ser vi att detta väldigt typiska och vanliga berättande är extremt effektivt.

Bara på sina första minuter lyckas Ace Ventura via sitt foto och sin klippning A) Berätta en händelse så att vi förstår exakt allt som händer i den – inklusive hur och var den utspelar sig; B) Introducera en karaktär (huvudpersonen) och förklara alla hans olika personlighetsdrag, talanger, styrkor och svagheter C) Ge ledtrådar om vad som kommer att hända i resten av filmen D) Leka med klyschor, konventioner och klassiska repliker ur filmhistorien och E) Placera oss, som åskådare, i den position filmen vill att vi ska vara i.

 

ace001

1

Första bilden introducerar någon som går; det är dock skorna som är filmade i grodperspektiv och bilden är uppspelad i slow-motion. Detta känner vi på en gång igen eftersom vi känner igen konventionen: Vi ska introduceras för hjälten nerifrån och upp. Någon sekund passerar innan kameran börjar glida uppåt och vi inser troligen att den kommer göra det ungefär samtidigt som den gör det.

 

ace002

2

Men – aha! – det är inte Dirty Harry vi har att göra med. Istället är det en till synes helt vanlig kille (man får komma ihåg att Jim Carrey inte var speciellt berömd när den här filmen kom). I famnen har han en kartong och det i kombination med hans uniform – i matchande ful, brun färg med keps – gör att vi kan utgå ifrån att han är ett bud (om HDS, som det står på kepsen, är en verklig firma eller inte vet jag inte, men om det är det så är saken ännu mer klar)… Med det uppenbara undantaget att han behandlar kartongen otrolig ovarsamt, vilket uppenbarligen betyder att något inte stämmer i den här bilden.

Men redan i de här första sekunderna av filmen vet vi: Vem vår huvudperson är (eftersom han via fotokonvention introducerats som en huvudperson), att han inte är en typisk hjälte och att detta är en komedi (nerifrån-och-upp-introduktionen var ett slags skämt). Han verkar vara ett bud men han behandlar varan som en galning – vilket gör att vi inte kan vara säkra på vad han är alls. Återigen, det är en komedi så vi kanske här börjar misstänka att vi är utsatta för ett gag. Palmerna i bakgrunden förklarar också för oss att vi är på den amerikanska västkusten. Allt detta alltså på några sekunder.

 

ace003

3

Aha! Nu går han i linje med titeln – Alltså kan vi utgå ifrån att det är han som är Ace Ventura och att han är en ”pet detective”.

Men vi har frågor kvar. Vi vet inte direkt vad en djurdetektiv är. Extraknäckar han som bud och är det därför han inte bryr sig? Alla ledtrådar pekar åt en person utanför mainstreamen – Han har något slags konstigt ”jobb” (”djurdetektiv”) och han jobbar eventuellt också som bud. Men om man nu vigt sitt liv åt att vara en djurdetektiv så är det inte otroligt att man är en originell person – vilket är en ledtråd till varför han, som bud, går omkring och sparkar/slår/har sönder kartongen han ska leverera. Vi vet nu: Vi tittar på en komedi. Huvudpersonen är en okonventionell snubbe vid namn Ace Ventura, han är djurdetektiv (och eventuellt bud) och det utspelar sig i Kalifornien eller Florida.

 

ace004#4.ace005#5.

Han har verkligen sönder lådan. En annan typisk Hollywood-tradition: Upprepa information om och om igen så att till och med ”Slow Joe in the Back Row” ska hänga med. Denna konvention kan ställa till det ibland, och dummar ofta ner filmer, men med facit i hand vet vi ju att båda Ace Ventura-filmerna egentligen bara handlar om att exponera Jim Carrey så det hör till charmen här (tycker jag). Notera den gulrandiga väggen på bild 5.

 

ace006

6

En lite random bild på en farbror som sitter och steker och stirrar förbluffat på Ace. Han fanns inte i de föregående bilderna (4-5) men den gulrandiga bakgrunden föreslår att han ska sitta och fika där Ace går förbi (där den gulrandiga väggen också syns, men ingen gubbe). Gubben har magiskt dykt upp för detta klipps skull. Tekniskt sett är detta ett fel i klippningen, men det är ingen stor sak eftersom det svischar förbi så fort just nu. (Gubben hade kunnat sitta där).

Hursomhelst. Gubben är en liten påminnelse om att yttervärlden existerar, att vi inte befinner oss i en parallell drömvärld där folk kan jobba som djurdetektiver och där bud har sönder paket utan vidare. Ace är uppseendeväckande och drar till sig folks uppmärksamhet. Han är en ”galning”, liksom. Vi vet det nu garanterat för hade vi sett honom i verkligheten hade vi varit som den här gubben; gubben är en identifikator till publiken, en ingångsport för vårt perspektiv. Kort sagt säger denna lilla bild på gubben: Det är såhär du ska titta på Ace, och på filmen.

 

ace007

7

En krantagning avslöjar några kids som jag tror ska se lite farliga ut och en svart hobo som sitter och dricker alkohol på en trappa. Vi är i ett lågstatusområde, föreslår denna bild.

 

ace008

8

Ace dyker upp med sin vårdslöst behandlade kartong, imiterar några dribblingar á la amerikansk fotboll (med kartongen som boll) och tycks inte notera den svarta mannen. Vi vet sedan bild 6 att Ace drar till sig omvärldens ögon men vi lär oss nu att Ace inte ens noterar omvärlden; eller så ignorerar han den. Han är – eller vill vara- helt inuti sin egen värld och alla yttre omständigheter är honom likgiltiga. Å andra sidan, hobon bryr sig inte om honom heller och det är ju lite ”kul”.

Fotbollsdribblandet kan tolkas som en typisk utflippad Jim Carrey-improvisation, och kanske det är det, men här kommunicerar filmen med sin handling: Det kommer senare visa sig att Ace dras in i ett mysterium som handlar just om amerikansk fotboll (vem har kidnappat Miami-laget Dolphins delfin-maskot?). Redan här, innan intrigen börjat, förbereder filmen åskådaren kognitivt om att fotboll kommer finnas med i filmen.

 

ace009#9.ace010#10.

Ett till sopa-lådan-skämt. Eventuellt kan det noteras att det står TIDES på dörren Ace går in i.

 

ace011

11

Okej, Ace visar med denna ironiska grimas att han med flit har sönder lådan. Antingen är den oviktig – och han är inget bud – eller så är han ett bud som av någon anledning vill leverera en trasig produkt. Vi vet inte än. Att detta är ett pågående gag, som är på väg mot en punch-line, det har vi dock troligen insett vid det här laget.

 

ace012

12

Bara så vi vet: Kartongen innehåller glas. Nu finns inget tvivel om att vad som än är i lådan är trasigt. Vi ser här också en återkommande tendens i fotot – grodperspektivet. Redan första tagningen var i grodperspektiv (även om kameran gick uppåt i samma tagning) och det återkommer flera gånger under filmens gång. Jag nämner det för att poängtera att filmen har en specifik, genomtänkt, visuell stil som regissören (Tom Shadyac) och fotografen (Julio Macat) förmodligen arbetat med ihop. Det är inte alla Hollywood-filmer idag som bygger på en sådan – vad jag ser som – basal utgångspunkt.

Och på tal om att vara genomtänkt. Det kan vara en slump att Dan Marino presenteras i just denna bild, men jag tror inte det. Dan Marino är en riktig spelare för Dolphins och namnet registrerar genast hos den amerikanska publiken: ”Va, är Dan Marino med? The football player?”

Återigen förbereder filmen oss på att sport (amerikansk fotboll) finns med i bilden – och jag vill mena bokstavligt talat. Ace har redan använt lådan som en fotboll en gång och nu står Dan Marinos namn till höger om lådan ungefär på samma sätt som filmtiteln matchade Ace i bild 3. Lådan är sedan tidigare liknad till en fotboll, nu kopplas den till Dan Marino själv. Jag kallar nu lådan för Dan Marino-lådan.

 

ace013

13

Och här är det tydligt att Ace har en kudde – eller något – under västen. Det föreslår att uniformen är en slags utklädnad; en till indikation att något inte riktigt stämmer med det här ”budet”.

 

ace0131

14

Aha! The Tides är ett hotell, ser vi på markisen och bokstäverna som till hälften ramlat ner – Återigen påminns vi om att vi är i ett lågklassområde. Vi har nu fått flera ledtrådar: Ace är eller kommer bli djurdetektiv, är kanske/kanske inte ett bud för HDS som ska leverera en kartong som han har sönder på vägen, i ett lågstatusområde där ingen troligen har råd att köpa något värdefullt i glas på postorder. De många sakerna som säger emot varandra föreslår också att vi tittar på en komedi; det finns något absurt i sättet inget verkar typiskt eller självklart. Vi i publiken är på väg att bli skojade med.

 

ace015

15

The Tides är lika fult inuti som utanpå. En högst knepig palm står i mitten av bild när Ace kommer in och till höger ser vi ännu en afroamerikan (”lågstatus”) som sitter och sover i en stol; vi vet inte varför han gör det, men det ger intrycket av slum. (Kan lägga till att dessa stereotyper inte är mina vedertagna utan filmens).

 

ace016#16

ace017#17

16-17.

Ace klämmer sönder lådan i hissdörrarna lite mer och spelar förvånad till hisspassagerarna – som bara råkar vara latinamerikaner. Återigen antyds det att The Tides är ett sunkigt hotell i ett slumområde.

 

ace018#18

ace019#19ace020#20

Ace kommer upp på våningen han ska till (bild 18). Ett allvarligt ansiktsuttryck bryter med det fjantiga han hade i föregånde klipp (bild 17), vilket förklarar för oss att vi aldrig kommer att vara säkra på vart vi har Ace.

Det allvarliga ansiktsuttrycket visar sig vara ett slags tillfälligt skådespel (vi har ju förstått att Ace är teaterapa nu). Vi återgår till grodperspektivet (bild 19) i en tagning där Ace sparkar omkring Dan Marino-lådan (återigen) som om det var en football-spelare. Återigen är Dan Marino-lådan ett substitut för en boll; fler indikationer på att filmen kommer handla om amerikansk fotboll. I nuläget sysslar filmen med att hamra in samma stycken information – Ace är galen, kartongen ska mosas, filmen handlar om amerikansk fotboll – om och om igen.

 

ace021#21.ace022#22.

21-22.

”We’re going downtown” säger Ace (en referens till amerikansk fotboll) och sparkar slutligen iväg Dan Marino-lådan en gång för alla. Touchdown.

 

ace023

23.

Och voila. Han sparkar den på en dörr varpå musiken stannar upp; vi inser därmed att det är till denna dörr Ace varit på väg till hela tiden. Det är till denna dörr ”paketet” ska ”levereras”. Namnet på filmens klippare presenteras här också, inte helt olämpligt eftersom filmens första händelsesegment (Ace tar kartongen till dess mottagare) är avklarat; det vill säga färdigklippt.

Kartongen är från och med nu ganska oviktig, kan jag lägga till. Den har tjänat sitt syfte redan: Vi har haft något att titta på medan Ace tagit sig hit, där han ska, och dessutom har den lagt fotboll i vårt huvud så att vi senare i filmen inte kommer bli överraskade.

 

ace024#24.

ace025

25

Vi behöver en slags andningspaus nu, så när Ace knackar på dörren får vi vänta några sekunder extra innan den öppnas. Det här är ett bra exempel på hur klippningen kontrollerar en films rytm. Aces färd upp till den här våningen har varit ganska hektisk, så vi stannar kvar med Ace medan han väntar på att dörren ska öppnas och inget annat händer (kameran gör dock en oansenlig halv panorering i bild 25). Samtidigt vill vi veta vad hela den här sekvensen går ut på – Så i och med att vi får vänta på att dörren öppnas finns också här en smula spänning. Vem ska egentligen få ”paketet”?

Att någon kommer öppna vet vi för övrigt eftersom Ace tar upp vänster sida av bilden medan höger är ”tom”, dvs den kommer snart fyllas av en annan person; en annan klassisk konvention vad gäller bildkompositioner i Hollywood. Du ser sällan tomma utrymmen i bild om de inte ska användas (klassiska exempel finns i skräckfilmer där karaktärer står intill fönster som tar upp alldeles för stor del av bilden – varpå ett monster av något slag förstås hoppar fram genom det).

 

ace026

26

Som sagt.

Vi vet redan att vi befinner oss i ett lågklassområde på ett rangligt hotell så vi förväntar oss egentligen inget annat än en sunkig snubbe med oansad mustasch och billig sidenskjorta (senare ska han ha en mystisk ”fläck” på sin tröja, men än så länge är den ”ren”).

En annan poäng med att Ace besöker just den här sunkbollen är att göra honom (Ace) till en mer sympatisk karaktär. Om Ace hade terroriserat någon hel och ren medelinkomsttagare (dvs en stor del av filmens målgrupp) skulle det vara mycket högre risk att han uppfattades som jobbig och odräglig (se Cable Guy, för ett bra exempel). Men istället för att tycka Ace är jobbig hoppas filmen nu på att vi hellre är i närheten av honom än den här typen, vars odör vi nästan kan känna genom rutan.

 

ace027

27

– It sounds broken…

– Most likely!

Den här killen känns för övrigt som vad jag brukar kalla för en ”bad guy bozo”; korkade skurkar i lite mer barnvänliga filmer. 90-talet var rätt fullt av dem efter Ensam hemma.

 

ace028

28

En hund närmar sig och the plot thickens – Notera även skurkens gympaskor som kommer återkomma om en stund.

En bra gissning till varför det är så mycket grodperspektiv i filmen är att det kommer finnas en del djur med i den; eller åtminstone att djur är del av storyn på olika sätt. Ju tidigare vi som åskådare får se deras (grod)perspektiv  desto lättare kommer filmen ha att använda det på oss; och grodperspektivet syntes ju som sagt redan i filmens första bildrutor. (Just detta är dock tekniskt sett inte grodperspektiv utan bara fotat på väldigt låg vinkel).

Är man hundägare noterar man säkert på en gång att sluskpellen inte är en lämplig husse – och kanske man även noterar att dena shih tzu är ovanligt ren för att befinna sig på denna sunkiga plats. Hunden har ett halsband, men på något sätt känns det mer troligt att slukspellen har stulit hunden än själv bemödat sig med ett halsband.

Inte för att det spelar så stor roll, men här finns en del ledtrådar för den som undrar hur de följande sekvenserna ska utspela sig. Vi vet ju redan att Ace är ”djurdetektiv” till exempel, så vi kan utgå ifrån att den här hunden inte är här av en slump.

Men mer specifikt går det faktiskt att räkna ut flera omständigheter som inte framgår i filmen men som ligger till grund för händelserna ändå; varför vi är på ett sunkigt hotell till exempel. Det verkar väldigt obekvämt att bo med en hund på ett sådant ställe och man kan inte säga att denna passar så bra ihop med sluskpellen heller. Även om det inte framgår i filmen så kan man dra slutsatsen att hotellet är en tillfällig adress för den här figuren; att han har snott hunden och att han av någon anledning bidar sin tid på detta hotellrum.

 

Men djur i Hollywood är egentligen ett kapitel för sig självt. Få saker är så klassiska om man vill visa att en karaktär är god än att börja filmen med att visa hur mycket hen tycker om djur. Det motsatta gäller också – En skurk introduceras gärna, och förklaras vara skurk genom, att vara elak mot djur.

 

ace029#29. ace030#30. ace031#31.

Ace noterar hunden och hunden noterar Ace och medan han håller idioten upptagen med att fylla i sina uppgifter går han ner för att ”hälsa”. Den som är snabb hinner se (bild 31) att han plockar ut ”kudden” eller vad det är han har under västen, innan han försvinner ur bild.

 

ace032

32

Ace gullar med hunden. Detta klargör att Ace är en djurvän; vilket väl ju också angår en djurtetektiv. Vi är återigen i grodperspektiv här; nu ser vi rentav Ace nästan ur hundens perspektiv. Och det stärker tanken på att det ofta återkommande grodperspektivet går ut på att hantera djuren i filmen på ett  visuellt vettigt sätt – Och effekten blir för övrigt lite så att vi i publiken ska vara som hjälplösa djur och Ace ska torna upp sig över oss med gränslös ”kärlek”.

 

ace033

33

Varför får jag en känsla av att han inte vet sitt eget namn?

 

ace034

34

Ace återvänder och är uppenbarligen intresserad av att sticka så fort som möjligt. Vi vet på sättet hans agerande förändras – och kanske på sättet hans kudde under västen inte ser riktigt likadan ut längre – att han gjort något med hunden utanför bild (förmodligen tatt den).

 

ace035

35

Vi stannar kvar hos skurken några sekunder: Han tycker något är skumt. Vi vet att något är skumt. Detta är också klippning för rytmens skull; något har hänt nu och vi kan inte för fort avslöja vad det är. Skämtet måste få sjunka in, och det finns en viss spänning i faktumet att Ace skyndade iväg; det föreslår att skurken snart kommer få reda på vad som hänt.

 

ace036

36

Ace skyndar ut förbi den svarta hobon som sitter kvar; detta är en ganska kul liten detalj, som jag ska återkomma till.

ace037

37

”Pet detective, coming through!”

Ace är inget bud. Han är de facto en ”pet detective”. Och han skyndar sig nu, eftersom han utsatt skurken för något och han måste utnyttja det försprång han har. Liksom de sista frågorna på gissa-vem-frågespalterna är Aces ”kudde” under magen nu väldigt markant och tydlig. Utifall att någon inte noterat den förrän nu.

 

ace038

38

Sluskpellen kastar ifrån sig kartongen utan att ens titta i den. Hastigt vaggar filmen in oss i osäkerhet här: Kanske skurken inte kommer bry sig utan bara gå och lägga sig igen.

 

ace039

39

Ace springer tillbaka samma väg han kom (förbi den gulrandiga väggen etc). Detta är också ganska skickligt genomtänkt. Vi har redan sett honom gå den här vägen och nu ser vi honom springa tillbaka. Det ger oss en ungefärlig spatial orienteringsförmåga; vi kan någonstans föreställa oss ungefär hur lång tid det tar att röra sig från hotellet till den här platsen (där gubben satt). För att den här typen av repetition ska fungera extra bra tror jag att hobon på trappan satt kvar i bild 36. Han påminner oss helt enkelt om att Ace går tillbaka samma väg, att större tid inte har förflutit, att det går fort att ta sig ut genom hotellet och runt hörnet (där vi någonstans anar att Ace är). Nu har Ace praktiskt taget sprungit tillbaka till samma plats vi började på (bild 1).

 

ace040

40

Cigarettrök och ”hunden” är kvar vid dörren; notera gympaskorna vi såg i bild 28. Vi vet att det är skurken utan att behöva se honom. Varför behöver vi veta hur hans skor ser ut? Därför att det, liksom mycket i filmen, är filmat i grodperspektiv. Hur filma en människa i grodperspektiv på ett vettigt sätt? Tja. Att veta hur hans skor ser ut är ett sätt: Smart, effektivt filmberättande.

Sättet hunden inte rör på sig på avslöjar egentligen på en gång att det är en leksak men okej, Slow Joe in the Back Row har kanske inte fattat än.

 

ace041

41

Skurken röker, vilket vi också insåg alldeles nyss. Men detta faller under ”rökning i filmhistorien”-filen. På 90-talet rökte bara skurkar i filmer – Året efter denna film entrade Pierce Brosnan rollen som James Bond i GoldenEye och en av grejerna med honom var att han var en ”rökfri” Bond för 90-talet (”filthy habit!”). Så rökning var i allmänhet förbjuden för hjältar på 90-talet, men skurkar kunde fortfarande signaleras genom cigaretter. Nuförtiden röker ingen i Hollywood-filmer överhuvudtaget.

Anyhoo, skurken noterar att något inte stämmer. Tittar åt vänster i bild, vilket betyder att han tittar på åt dörren, på hunden. Hur vet vi det? Eftersom bild 40 visat hans skor och vart han sitter i förhållande till hunden. Kameran håller sig på ena sidan av en osynlig gräns – den klassiska 180-gradersregeln även kallad – som gör att perspektiven aldrig förskjuts. Vi har, kort sagt, en spatial uppfattning av hur den här sluskpellens sunkiga lägenhet ser ut: Vi vet vart dörren är och vart fåtöljen är i förhållande till dörren. Detta är exempel på berättande som är visuellt organiserat.

Eftersom skurken tittar åt ett håll utanför bild, vill vi nu se exakt vad han tittar på…

 

ace042

42

Så klipp tillbaka till ”hunden”; nu i en bild som lite mer föreslår skurkens perspektiv från fåtöljen, om än inte exakt. Jag gillar även att vi får både en dörr till vänster och en till höger så att vi verkligen kan föreställa oss hur lägenheten är byggd.

 

ace043

43

Nä nåt är lurt säger skurken och reser sig från fåtöljen och närmar sig ”hunden” – och oss; notera grodperspektivet igen.

Och, även, den mystiska fläcken på tröjan som inte var där förut. Jag lämnar det öppet för spekulation vad som hänt mellan klippen.

Och, vänta, sa jag en dörr till vänster och en till höger? Nu är den ena dörren stängd. En typisk kontinuitetsmiss.

 

EDIT: Skurkens lägenhet har överhuvudtaget knepiga dörrar. Tar vi en extra titt på till exempel bild 35 ser vi att dörren till lägenheten går inåt; jämför man med vart ”hunden” sitter i bild 42 har det varit omöjligt för skurken att stänga dörren utan att notera hunden. Men, återigen, sådana här saker händer.

 

ace044

44

Vafalls!

 

ace045

45

Aha! Skämtet är ute ur lådan. Ace är en djurdetektiv som velat ha hunden, som denna sluskpelle förmodligen stulit; han är utklädd till bud och det han hade under västen var denna leksakshund.

Att detta är ett visitkort gör dock att vi får lite gratis-info om Ace som karaktär: Jag vet att det kommer låta fånigt men Ace Ventura är egenföretagare. Han har en egen, självgående ”firma” där han (förmodligen) är den enda anställda. Det betyder också att det är detta som är hans huvudsakliga jobb och källa till inkomst. I sin tur betyder det att vi kan förvänta oss att Ace är en outsider; det är denna okonventionella plats som är hans i samhället, vilket förklarar varför han betett sig så utspejsat och som om alla runtomkring honom knappt ens existerar.

 

ace046

46

Skurken blir arg och reser på sig och ger sig av efter honom. Det är avgörande att vi hinner se skurken störta fram mot kameran – dvs ut ur lägenheten – innan vi klipper. Nu vet vi nämligen att skurken inte tänker sitta kvar i lägenheten utan är på väg mot Ace. Ace är inte längre säker.

 

ace047

47

Ja, hunden är i tryggt förvar nära Aces hjärta.

 

ace048

48

Ace gullar med hunden och pratar segervisst om att skurken är en ”lo-heu-se-hur”. Nu vet vi dock att Ace inte kan slappna av så här mycket, eftersom skurken är på väg mot honom och han svävar i fara.

Lägg nu märke till att vi fått se Ace gå tillbaka samma väg som han kom. Detta gav oss orienteringsförmåga över området som nu når sin fulla potential – Vi vet vilken väg Ace gick och vi vet (ungefär, på något sätt) hur lång tid det tog för honom att göra det; vi vet därmed också hur lång tid det tar för skurken att följa efter honom (förutsatt att han vet hur han ska gå, men låt oss bortse från den petitessen här).

Men den extra spänningen tycker jag finns i den här bakgatan som Ace går på: Vi vet inte exakt vart han är, exakt hur nära den här bakgatan ligger den gulrandiga väggen där vi började eller vilken väg han tagit sedan bild 39.

 

ace049#49. ace050#50. ace051#51. ace052#52.

Ace sätter sig i sin bil och bjuder hunden på mat i sin lilla hundmatskål – Ace är verkligen en djurvän; han både pratar med djuren och tjänar dem villkorslöst. (Återigen, info ska hamras in).

Mer intressant är klippningen som återigen dikterar filmens rytm. Detta är ett lite lugnare parti av filmen, men till skillnad från bild 25 är det inte en andningspaus; detta lunkande genererar spänning, eftersom Ace bara chillar medan vi vet att skurken kommer närmare och närmare.

 

ace053

53

Bilen startar inte. Ser ni vad jag menar? Bortsett från fordonsklyschor i film (bilar fungerar inte när de ska) så vet vi nu också att Ace själv inte har speciellt mycket pengar; han kanske rentav bor i samma slumområde som vi är i. Djurdetektivbranschen är hård: Filmen hoppas här att vi på subtila sätt ska sympatisera med Ace; han är trots allt en underdog i samhället. Han har vigt sitt liv åt djurdetektiveri för att han älskar det (troligen) och detta fastän han inte tjänar nog med pengar för att ha en ordentlig bil (en schysst bil är ju trots allt bland det viktigaste en man kan ha i amerikansk mytologi; att ha en skruttig bil är ett tydligt tecken på underdånighet, anspråkslöshet, eller att man själv är en ”le-heu-se-hur”).

 

ace054

54

Av alla bilder jag sammanställt för den här posten är denna min favorit. Det är något med det här flinet som är så fantastiskt: Det är, någonstans, som om Ace själv vet att skurken är på väg och att det kokta fläsket är stekt.

 

ace055#55. ace056#56.

Here we go!

 

ace057

57

”Come ooon, come ooon!”

 

ace058

58

”Assholes are closer than they appear!” ropar Ace här. Japp, vi hinner med en liten spoof på Jurassic Park som förstås var ohyggligt populär vid den här tiden.

 

ace059

59

Var bara tvungen att ha med den här bilden också.

 

ace061

60

Vrom vrom. Först efter att skurken halvt demolerat bilen med sitt baseballträ så går bilen igång, såklart.

 

ace060

61

”ITS ALIVE!”

En till filmreferens, nu till Frankenstein. Tack till Jim Carreys improvisationsförmåga.

 

ace062#62. ace063#63. ace064#64.

En mindre actionscen uppstår nu. Det är oftast när det kommer till actionscener som filmklippning kan bli extra rörig men här gör Ace Ventura det så enkelt för sig som möjligt. Två snabba klipp: Foten på pedalen (62) och bilen som kör iväg (63) berättar för oss att vi kör iväg och en tagning från höjden visar hur skurken, förmodligen en stuntman, hoppar på den när den kör iväg (64). Bilen är i rörelse och skurken har hoppat på bakluckan. Enkelt, effektivt.

 

ace065

65

Som sagt. Han är på väg in.

 

ace066

66

Ace ser plötsligt allvarlig och självsäker ut; nästan som en riktig actionhjälte. Han har en idé. Ace är alltså inte bara en fjant, utan det finns en viss klassisk actionhjälte-virilitet i honom, vilket också föreslår att han ändå är van vid att hamna i sådana här situationer.

 

ace067

67

Hunden biter skurkens ena hand.

 

ace068

68

Fortsättning från bild 66. Vad tänker han göra?

 

ace069

69

Såklart! Ace och hunden är ett team. Ace är nu inte bara en djurvän utan han identifierar sig som ett djur och tar en tugga själv på skurkens knogar.

 

ace070

70

Skurken halkar efter och Ace voffar lite som om han är en hund själv.

 

ace071

71

Hej igen, grodperspektiv. Hej då skurk.

 

ace072

72

Bilen kör iväg och saken är biff. Med tanke på att vi haft en del crane-shots – det vill säga tagningar från kranar – så tycker jag man hade kunnat kosta på sig en hel tagning där skurken ramlar av (som i bild 71) och därefter fortsatt uppåt till denna bild (72; cyklisten finns med i båda två, även om det inte framgår i det här exemplet) så att vi fick med skurken här i vänstra hörnet typ, medan bilen fortsätter ut ur bild. Nu är det som om skurken trollats bort. En lite oambitiös tagning, men det gör jobbet.

 

ace073#73. ace074#74.

Ute på vägen. Hunden i ena hörnet och Ace i andra; återigen kopplar vi Ace till det okonventionella. Krossad ruta, än sen. Det går lika bra att köra så här. Ace fortsätter voffa som om han är en hund…

 

ace075

75

… men så drar han på sig glajjorna och ser lite ”cool” ut istället. Han är alltså inte en schizofren person som ibland får för sig att han är ett djur; det hela är ett excentriskt teaterspel och egentligen är han bara en cool dude.

 

ace076

76

Och för att knyta ihop säcken helt så kör vi förbi en skylt Ace förmodligen satt upp själv: Hunden har varit efterlyst och det har varit upp till Ace att hitta den. Detta är hans jobb och levebröd. Nu är hela mysteriet uppklarat och ingenting har lämnats åt slumpen.

 

Detta är inte på något sätt exemplariskt eller utmanande filmberättande. Tvärtom är det prydligt och konventionellt. Men hantverket ser ut som det gör av en anledning: Vi kan ta del av mycket information under kort tid om fotot och klippningen arbetar på ett effektivt och organiserat sätt. Mycket av dessa saker tar vi också för givet medan vi ser en film – det är för att film är ett språk, som vilket annat språk som helst, och det språket bygger på visuell grammatik, som vi kan läsa och förstå automatiskt.

Och det är det jag menar när jag säger att filmer som Maleficent och Jack Ryan: Shadow Recruit är visuellt slarviga. De bryter mot den visuella grammatik som filmspråket bygger på. Man kan säga att de är visuellt analfabetiska. Bilderna kopplas till varandra på otydliga och röriga sätt och som åskådare får man själv arbeta för att försöka förstå hur de hänger ihop (vilket man oftast inte hinner med, eftersom det går för fort). Tendensen har tyvärr blivit starkare på senare år – via shakycam-berättande, Christopher Nolans lådiga fotoideal där vi bara ser närbilder och fyrkantigt TV-seriefoto som börjat influera biofilmer, trots att film har mer förmåga att göra intressanta saker med sitt foto än vad TV oftast har.

För den som tydligare vill se hur röriga filmer blir när visuell grammatik inte följs, look no further än Jim Emersons uttömmande videoessä om den obegripliga biljakten i The Dark Knight.

 

Och här är ungefär hela scenen vi tittat på i Ace Ventura:

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *